Skivrecensioner, DI Weekend
James Blake
Titel: Overgrown
Skivbolag: Atlas/Polydor
Betyg: 4
Trots Spotify och en större musiktillgänglighet än någonsin fryser många sin musiksmak någonstans i 20-25-årsåldern. Den sortens musik man lyssnade på då fortsätter man lyssna på livet ut. Kommentarer från medelålders om ny musik för tankarna till hur Nya Vermlands-Tidningen sågade Beatles spelning i Karlstad 1963: ”Amatörmässig hambo”.
Den generation som har 1970-talsartister som Steely Dan och Joni Mitchell som perenna husgudar borde öppna sina öron och plånböcker för James Blake. En 24-åring från London som gör musik som är lika ultrasofistikerad och exceptionellt välgjord men samtidigt 100 procent modern.
James Blakes musik brukar kategoriseras som dubstep och electronica, genrebeteckningar som skrämmer bort många. Men precis som Steely Dan är det uppenbart att han har sina rötter i virtuost svängig pianojazz, från Erroll Garner till Modern Jazz Quartet. Hans pappa, James Litherland, var med i
progjazzbandet Colosseum.
¨
”Overgrown” är en dröm att lyssna på i hörlurar, pur musikperfektion. Inför sitt andra album har James Blake också välsignats av Joni Mitchell, som gett honom musikaliska råd, och Brian Eno som gästar på en låt.
Jan Gradvall
Kurt Vile
Titel: Walkin on a pretty daze
Skivbolag: Matador/Playground
Betyg: 4
En tydlig trend inom musik just nu: låtlängden håller på att lösas upp. Artister från Neil Young till The Knife gör låtar som är runt 20 minuter långa. I den digitala världen finns det inte heller längre format som begränsar hur långa låtar kan vara.
Kanske går popmusiken mot samma utveckling som Uum Kulthum (1898-1975)? På Virgin Megastore i Marrakech förra veckan köpte jag album med den arabiska musiken drottning. Det fanns en hel vägg med cd att välja mellan. Eftersom Uum Kulthums låtar kan vara upp till 45-90 minuter långa ryms det ofta bara en låt per album.
Även unge rockartisten Kurt Vile har börjat tänja på låtlängden. På nya albumet finns det tre spår som tänjs ut till runt tio minuter – med förtätad magi som resultat.
Precis som Steely Dan & Joni Mitchell-publiken borde öppna sig för James Blake så borde Neil Young & Tom Petty-publiken öppna sig för Kurt Vile. En långhårig musiuker från Philadelphia, med nio syskon, som fick låna sin bluesgrassälskandes pappas banjo men i stället använde den till att spela med i låtar på Classic Rock-radiostationer.
Alla låtar med Kurt Vile – jag älskar alla hans fem album – låter ungefär som ”Free fallin’” med Tom Petty fast på valium.
Jan Gradvall
Magnus Ekelund & Stålet
Titel: Dödskult
Skivbolag: Teg Publishing
Betyg: 1
Oj vad svensk musik i dag saknar mentorer som den inte längre aktive Anders Burman, född 1928, producenten bakom Cornelis och Pughs tidiga album. Producenter som tar hand om unga artister, vägleder dem, kritiserar dem och yttrar den i dag alltför sällan yttrade meningen: ”Skriv om och spela in på nytt”.
Men när avståndet krymps mellan inspelning och utgivning dränks vi nu av album som inte är färdiga.
Magnus Ekelund, född i Jokkmokk med samiska rötter, visade på sitt förra album ”Det definitiva drevet” att han är en av Sveriges mest lovande artister, med en udd som för tankarna till Jakob Hellman.
På nya albumet framför han åtta låtar. Endast en känns färdigskriven, den sista som han skrivit tillsammans med Mattias Alkberg. Albumet är också tyvärr exceptionellt illa inspelat och arrangerat, om man nu kan kalla det arrangerat överhuvudtaget. Det låter som en demotejp från replokalen.
Jan Gradvall
House of Wallenberg
Titel: Legends
Skivbolag: Mums Mums
Betyg: 4
Petter Wallenberg – ej släkt med Wallenbergs – växte upp i Stockholmsförorten Farsta på 1980-talet. Innan han fyllt 20 hade han dragit till London där han levde som drag queen på klubben Ministry of Sound. Efter två dccenniers klubbande i London, New York och Berlin är han nu, ljudmässigt och attitydmässigt, tillbaka i Farsta. Som Peter Wallenberg säger när han intervjuas i Kristofer Anderssons utmärkta bok ”DIY” (Modernista): ”Ilskan ligger kvar och puttrar i en. Men i dag är jag glad för det. Du kan ta bögen ur Farsta men du kan inte ta Farsta ur bögen”.
Albumet med House of Wallenbergs presenterar klubbkulturen inte bara som den känns på dansgolvet utan i nattbussen efteråt och bråken i kön till det nattöppna McDonalds. Det är house med tårar, disco med knytnävar. Gästlistan med vokalister är fantastisk: Leila K (hennes första inspelning på 15 år), Neneh Cherry, Octavia St Laurent (dokumentären ”Paris is burning”), Efti från Midi, Maxi & Efti, Ari Up från Slits, Jwl B från Floridas lesbiska raptrio Yo Majesty.
Allra bäst är ”Say it ain’t so” ned Victoria Wilson James, som själv passande kallar sig The Glamazon, och pianhouseremixen av ”Be somebody (Part II)”.
Jan Gradvall