Krönika, Dagens Industri
Weekend 15 mars
Krönika
Jan Gradvall
Vad är vi egentligen beredda att betala för? Många samtida debatter kan kokas ned till den frågeställningen.
För några år sedan rasade en debatt om det som i folkmun felaktigt kallas för konstnärslön. Vad det handlar om är statlig inkomstgaranti för konstnärer, en form av statligt kulturstöd.
Inkomstgarantin delas ut utan ansökan. Den livslånga garantin garanterar konstnären en minimiinkomst på cirka 214 000 kronor. Beloppet minskas dock om konstnären har andra inkomster. I snitt har de erhållit ungefär halva det årliga beloppet.
Ett syfte har varit att man ska kunna fortsätta med sin konst på heltid även under perioder då man håller på med långsiktiga projekt eller projekt som inte bär sig ekonomiskt.
Men 2010 röstade Riksdagen igenom att inga fler statliga inkomstgarantier kommer att beviljas. De 149 personer som redan har garanti kommer att fortsätta få det livet ut.
Så vad handlar det om i pengar? Under debatten var det ingen som plockade fram miniräknare och jämförde med andra områden.
149 personer som får 214 000 kronor är lika med 32 miljoner om året. Med tanke på att konstnärerna i snitt erhållit halva beloppet så innebär det en total kostnad för svenska skattebetalare på 16 miljoner om året.
Under veckan har Dagens Industri bedrivit undersökande journalistik om Stockholms läns landstings vidlyftiga affärer. Förutom Nya Karolinska gäller det även den hårt kritiserade spårväg som byggs i Stockholm.
Spårväg City, i folkmun NK-Expressen, går från Waldemarsudde fram till NK. Dagens Industris uppgifter visar att enbart denna sträcka kostat 400 miljoner kronor. En summa som alltså räcker till att ge 149 av Sveriges viktigaste konstnärer en inkomstgaranti under 25 år.
Inte nog med det. Den första etappen av spårvägen byggdes i rekordfart för att bli klar till prinsessbröllopet 2010, samma år som inkomstgarantin avskaffades. Bygget gick så snabbt att en del av spåren nu måste grävas upp och hållplatserna byggas om.
Enbart att bygga om hållplatserna till spårvägen kostar 180 miljoner kronor, lika mycket som den statliga inkomstgarantin för konstnärer under ett decennium.
I debatten om statlig inkomstgaranti menade många att bra konst bär sig själv. Marknaden är alltid rättvis.
Men tittar man på litteraturhistorien upptäcker man tvärtom att även de många av de allra mest folkkära författarna behövde många år innan de fick några storsäljare. Så långt in som femte boken i Sjöwall-Wahlöös svit om Martin Beck låg första upplagan på 8 000 exemplar. Vilhelm Mobergs första böcker, bland dem ”Raskens”, sålde i några tusen exemplar.
Erik Lindegrens diktsamling ”Mannen utan väg” räknas i dag som en svensk klassiker, med på listan Världsbiblioteket. Men när diktsamlingen gavs ut 1942, på eget förlag, sålde den i 200 exemplar.
I ett program på P1 häromdagen hörde jag uttrycket ”nationellt visitkort”. Bland det som definierar ett land har kulturen en lika stor roll som landskapet och klimatet. När vi reser till England reser vi till Jane Austen, Shakespeare och The Beatles.
Bland de som hann få statlig inkomstgaranti i Sverige finns Lennart Hellsing, Lena Cronqvist, Nina Hedenius (tv-dokumentären ”Gubben i stugan”), Tomas Tranströmer, Käbi Laretei, Sven Lindqvist, Bruno K Öijer och Freddie Wadling.
Att ge dessa konstnärer arbetsro – att låta dem långsiktigt arbeta med att förstärka Sveriges nationella visitkort – kostar mindre än NK-Expressen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KONST
Bruce Nauman, Göteborgs Konstmuseum, pågår till 1 september. Fantastisk utställning med arg neon, sprakande VHS och clowntortyr. Om språkets begränsningar för att bli förstådd.
POESI
Pernilla Berglund, ”Tilltar” (Teg Publishing). Västbottnisk lyrikdebutant på samma förlag som ger ut Mattias Alkberg och Magnus Ekelund & Stålet. Typisk rad: ”Jag letar mig marken”.
DOKUMENTÄR
”Sound City” (Sony, DVD). Dave Grohl debuterar som dokumentärfilmsregissör. Kärleksfull hyllning till den sunkiga studio i San Fernando Valley där rockhistoria skrivits in i heltäckningsmattan.
+
BONUS NR 1:
”Passion is no ordinary word”. Det är en av Graham Parkers finaste låtar. Det kunde också ha varit en alternativ titel på Judd Apatows nya vuxna relationskomedi, ”This is 40”, med svensk biopremiär nästa fredag.
Dels för att filmen handlar om just det: barnfamiljvardagens kollision med den ouppnåbara myten om passion. Dels för att Graham Parker har en viktig roll i filmen. Paul Rudd (alltid bra) spelar en skivbolagsägare som inte hänger med i den nya tiden. I stället för att lyssna på sin fru och döttrar, som vill att han ska signa färgstarka och samtida artister som Nicki Minaj, kravlar han sig själv fatalt fast vid 1970-talslegenden Graham Parker.
Förutom att det spelas Graham Parker-låtar genom hela filmen ställer Graham Parker själv, i dag en tunnhårig silverräv, tappert upp och personifierar det förflutna.
45-årige Judd Apatow har varit iblandad i nästan all humor med udd de senaste åren, från tv-serier som ”Freaks & geeks” och ”Girls” (där han är producent) till miljardinbringande långfilmssuccéer som ”The 40 year old virgin”, ”Anchorman” och ”Bridesemaids”.
”This is 40” är en mer lågmäld och personlig film, men dialogen lika bländande och lika apatowskt kryddad med populärkultur.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En ny värld kräver ett nytt synsätt och ett nytt språkbruk. Alf Tumble är en housediscjockey som utbildat sig till sommelier och börjat skriva om vin och dryck. Nu har han skrivit en bok som visar dessa världars likheter. Hängivenheten och missionerandet. Passionen och detaljdyrkan. Jakten på nästa kick.
I en förutsägbar och likriktad kokboksutgivning står Alf Tumbles ”Drick!” (Natur & Kultur) ut lika mycket som Stardusts ”Music sounds better with you” gör på ett dansgolv. Det gäller både Fredrik Skogkvists fotografier och Alf Tumbles eget språk och infallsvinklar.
I inledningen skriver Alf Tumble: ”Jag minns inte exakt vad vi drack den där kvällen innan dj-giget på klubben Rootdown ute i skogen utanför Freiburg. Han som bokat mig, Rainer Trüby, beställde in traktens bästa pinot noir och pratade sig varm om Tysklands viner. Spelningen var magisk. Responsen från dansgolvet var nästintill fysisk och sista låten klingade ut vid sextiden på morgon. Dagen efter spenderade vi i vinbutiker. Jag köpte allt Rainer pekade på och tryckte ner flaskorna i skivväskan. På flygplatsen checkade jag in fjorton flaskor rött från Baden, åttio slitna vinyltolvor, hörlurar och en necessär. Trettiofyra kilo. Tack för det, Lufthansa”.
Precis den närvarokänslan präglar ”Drick!”. Bland de mest oväntade mat & dryck-rekommendationerna finns potatischips som det bästa tilltugget till champagne och madeira till blodpudding. Efter att ha läst musiktipsen i boken är jag nu fast besluten att äta manchego-ost samtidigt som jag lyssnar på Los Amigos Invisibles från Venezuela.
Jan Gradvall