Krönika, Dagens Industri
Weekend 8 mars
Krönika
Jan Gradvall
Hästlasagne. När det i framtida studier blir dags att sammanfatta senvintern 2013 är det ordet vi kommer att minnas. När man tittar runt omkring sig just nu inser man det inte bara handlar om mat – allt är hästlasagne.
För två veckor sedan skrev jag här i DI Weekend en vida spridd och omdiskuterad krönika om musikanvändning i tv. Kanaler vill slippa att betala royalties till musiker för användning av bakgrundsmusik och anlitar företag som i stället erbjuder friköpt musik.
Hundratals personer hörde av sig och menade att jag överdrivit eller underdrivit situationen. Men oavsett vilka avtal och siffror som egentligen gäller så handlar det i grunden om samma sak som hästlasagne. Att man hoppas att konsumenten inte ska upptäcka att man bytt ut en dyr ingrediens mot en billigare.
Melodifestivalen, final i morgon, är hästlasagne. Sverige har i dag ett 50-tal poplåtskrivare i den yppersta världseliten. 95 % av dessa väljer att inte skriva låtar till Melodifestivalen. Varför? Ett svar jag fått: för att man betraktar sig som just musiker och inte vill sammanblandas med crazyinslag som Brandsta City Släckers och Björn Ranelid.
Följden blir att Melodifestivalen får stoppa in hästkött för att få ihop 32 bidrag som fyller ut deltävlingarna. Samma förpackning, försämrat innehåll.
Offentlig upphandling är hästlasagne. Personer med insyn i processen säger att hela systemet med inköp av tjänster som görs av offentlig sektor har brakat ihop de senaste två-tre åren.
Kommuner väljer den leverantör som erbjuder lägst pris. Alla leverantörer lägger sig därför på den absolut lägsta nivå för att få det åtråvärda ramavtalet. Ängelholm har gått så långt som att lotta mellan de som lagt sig lägst.
Följden blir att skillnaden suddas ut mellan de leverantörer som besitter kunskap, kompetens och kvalitet och de som fyller ut med annat för att hålla priset ner. Resultat: hästlasagne.
Media är hästlasagne. Krisdrabbade tidningar byter ut dyrare ingredienser mot billigare och hoppas att ingen kan ska klaga.
Den enda tidning som någonsin skickat ut en ärlig pressrelease om försämrat innehåll är Killinggängets nät- och bricktidning Spermaharen. I ett pressmeddelande 2001 med rubriken ”Nu sänker vi ribban!” förkunnade man: ”Det blir färre skämt, fler repriser och större andel nya skämt som påminner om gamla skämt som ni redan läst”.
Men kanske kan hästlasagne bli ett Tiananmen eller ett Stonewall, en symbol för när ett motstånd föddes.
Lågpris har på senare år blivit en ny folkrörelse i Sverige. Slagorden är: ”Ju billigare, desto bättre”. Men kanske kan hästlasagne få oss som köar utanför lågprisvaruhus att tänka efter hur det kommer sig att prylarna och kläderna egentligen kan vara så billiga. Att inse att det alltid finns ett samband mellan pris och råvaror och miljö och arbetsförhållanden.
Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att inse att det är något skumt med att kilopriset på köttfärs är högre än kilopriset på köttbullar.
Den här sommaren borde vi i stället skicka sms till varandra: ”Just hittat ett ställe som säljer det dyraste köttet på hela västkusten. Du måste åka hit!”
Och, nej, att ibland välja dyrt framför billigt handlar inte enbart om skillnaden mellan hög och låg inkomst. Annika Creutzer skrev i Aftonbladet att 1914 använde en vanlig svensk familj halva inkomsten till mat. I dag har det sjunkit till 12 kr per hundralapp.
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”Vikings”, premiär i går på svenska HBO. En ”Gladiator” fast med karaktärer som heter Ragnar. Även vikingar i produktioner. Snygg regi av Johan Renck, vinjettmusik av Karin Dreijer (Fever Ray), Gustaf Skarsgård i biroll.
TIDNING
Wire, marsnumret, med saxofonisten Mats Gustafsson på omslaget. Att en svensk musiker får fronta världens ledande magasin för avantgardemusik är stort. Åtta sidor om visionär frijazzgigant.
SERIE
”Stockholmsnatt 3” (Kartago Förlag). Serien av Pelle Forshed och Stefan Thungren fortsätter att vara den mest precisa skildraren av hipsterlivet i Stockholm. Hjalmar Söderberg med housemusik i sin iPhone.
+
BONUS Nr 1:
Mytologiseringen kring Julian Assange är påfrestande. Det finns ingenting värt att mytologisera kring hans i liv i dag. Efter misstanke om våldtäkt och sexuellt ofredande i Sverige gömmer han sig fortfarande på Ecuadors ambassad i London. Nu planerar han att starta ett Wikileaksparti i Australien för att det, enligt honom själv, skulle kunna få myndigheter i USA och Sverige att lägga ner brottsutredningarna mot honom. Om Assange blir vald inleds hans mandatperiod i Australien i juli 2014.
Men den nya filmen ”Underground: The Julian Assange Story” är som tur är ingen historia om hela hans liv utan fokuserar på den mest intressanta perioden i Wikileaksgrundarens liv – hans tonår som hackare.
”Underground: The Julian Assange Story” är en alldeles utmärkt australisk tevefilm som hade premiär på australisk tv i oktober. Nu får den svensk tv-premiär på C More torsdag 14 mars. Därefter ligger den kvar på C More Play.
För den som är intresserad av datorer är filmen en orgie i modem och Commodore 64-datorer. Filmen bekräftar också att Australien kanske är det land i världen just nu som fostrar flest bra skådespelare.
Alex Williams från Perth är sensationell som den unge Julian Assange. Polisen som jagar honom spelas av Anthony LaPaglia, känd från amerikanska tv-serien ”Brottskod: Försvunnen”, men även han australier. Julian Assanges mamma spelas av alltid utmärkta Rachel Griffiths, systern i ”Six Feet Under”, även hon från Australien.
Julian Assange bodde på över 30 olika adresser innan han fyllde 14 år. Hans mamma skyddade honom och hans halvbror från sin andra man som var med i en hjärntvättarsekt. Den bakgrunden förklarar en del av hans besatthet av datorer och deras möjligheter.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hiphop har blivit en av de viktigaste kulturformerna i Sverige. Hiphop är den den enda musikform i dag som samlar svenskar från alla bakgrunder, bostadsområden och samhällsklasser. De bästa svenska rapparna i dag har rötter i Chile, Somalia, Kurdistan, Iran, Kenya, Serbien, USA och Södermalm.
Nästa vecka blir historisk för hiphop i Stockholm. Två av tidernas bästa rappare gästar Stockholm. Torsdag 14 mars framträder Nas på Berns och fredag 15 mars står Lil Wayne på Globens scen.
Troligen hade också dessa konserter fått större genomslag i media om antalet journalister på tidningar, radio och tv speglat att 26 procent av Sveriges befolkning i dag har utländsk bakgrund. Men svensk media vekar fortfarande att tro rock är större än hiphop.
Frågan är dock om inte dessa två giganter borde ha bytt konsertlokal. Medan den 30-årige Lil Wayne peakade för fem år sedan – och skrämde bort en stor del av sin publik med ett alldeles förfärligt rockalbum – är den 39-årige Nas aktuell med ett av de bästa albumen under sin karriär, ”Life is good”, hyllat i DI Weekend som ett av 2012 års främsta album.
Följaktligen är Berns nu utsålt till bristningsgränsen, medan det lär gapa tomma stolar på Globen.
När tidningen The Source i fjol rankade tidernas främsta textförfattare hamnade Nas tvåa på listan.
Lil Wayne slog i höstas Elvis Presleys rekord på Billboard med flest låtar genom tiderna på Topp 100-listan. Lil Wayne har, 30 år gammal, haft närmast ofattbara 109 hitlåtar. 42 egna och 67 där han varit gästrappare.
Jan Gradvall
Fotnot: Fick tyvärr lite för rätt här. Ett par dagar efter deadline ställe Lil Wayne sin Globenspelning och hela Europaturné. Officiell anledning: måste göra klart nytt album. Troligare anledning: svag biljettförsäljning.