Skivrecensioner, DI Weekend

Sibille Attar
Titel: Sleepyhead
Skivbolag: Stranded/Universa
Betyg: 4

Vad har följande artister gemensamt: John Lennon, Pete Townshend, Keith Richards, Ray Davies, Pink Floyd, Eric Clapton, David Bowie, Freddie Mercury, Joni Mitchell, Talking Heads, Roxy Music, Mick Jones i The Clash, Devo, Gang of Four. Svar: alla gick på konstskolor.

Att det aldrig lyfts fram är den stora lögnen i alla talangtävlingar i teve. De berättar aldrig att den viktigaste egenskapen för att överleva i musikbranschen inte är att sjunga väl, utan förmågan att skapa: att kunna använda sig själv som kanvas. Ett uttagningsmoment i ”Idol” borde vara att göra konstverk.

Sibille Attar gick på två konstskolor innan hon bestämde sig för att i stället bli popartist. Precis som ovan nämnda artister gör hon musik där tanke och genomförande blir ett; melodi och tonart kommer i andra hand.

Det svajar inte så lite ibland när Sibille Attar sjunger, men hon är fullständigt oemotståndlig i refränger som ”All my friends are alcoholic, I’m probably the same”. I sista refrängen byter hon ut ”probably” mod ”defintely”.

En annan låt på detta sprakande idérika och originella debutalbum bygger på Mitchell Powells och Emeric Pressbrugers banbrytande färgfilm ”The red shoes” från 1948. Sibille Attar har fler färger på sin palett än 95 procent av alla svenska popartister just nu.

Jan Gradvall

Nick Cave & The Bad Seeds
Titel: Push the sky away
Skivbolag: Bad Seed/Mute
Betyg: 4

Nick Cave har i sin svarta kostym och sin svavelblick alltid sett ut som en begravningsinspektör från ett annat århundrade. Hans bildspråk är också hämtat från Bibeln. Vad han säger farväl till, när han står där framför kistlocket i kyrkan, är inte någon enskild person utan människan. ”The trees don’t care what the little birds sing, we go down with the dew in the morning light”. Det är öppningsraderna på nya albumet. Som lyssnare stannar man upp, hör plötsligt sitt eget och andras småfågeltjatter, och känner sig både mindre och större. Vår stund på jorden är bara till låns. Det finns andra, mer bestående värden i tillvaron.

”Push the sky away” är Nick Caves mest återhållna, sammanhållna och starkaste album sedan ”Let love in” från 1994. En vulkan som visar sin kraft genom att aldrig få ett utbrott. Som berättare och urkraft är Nick Cave uppe där med Bob Dylan och Neil Young. Han behärskar sin uttrycksform så till fulländning att han kan leka med den. Låt nummer fyra heter ”Jubilee street”. Låt nummer sju, ”Finishing Jubilee street”, handlar om hur han skrev ”Jubilee street”. I en annan låt placerar han Hannah Montana på den afrikanska savannen. Texterna i cd-häftet är försedda med datumstämplar från de dagar låtarna skrevs eller spelades in, typ 05 May 2012, en påminnelse både om dessa datum vikt och att de aldrig mer kommer tillbaka.

Jan Gradvall

Stefan Sundström
Titel: Under radarn
Skivbolag: Rötjut/United Stage
Betyg: 4

”Avstånd till min käresta” är en låt av Bernt Staf som Monica Törnell spelade in på sitt klassiska debutalbum ”Ingica” från 1972. Det är en låt större än sina enskilda beståndsdelar; det är svårt att förklara varför den träffar med sådan kraft.

Stefan Sundström har spelat in ”Avstånd till min käresta” på ”Under radarn”. Det låter också som han i Monica Törnells ”Ingica” hittat en förebild för sitt eget nya album. Naturen är lika närvarande, både i konvolutbilder och arrangemang. I kompet finns oerhört drivna och finkänsliga musiker som organiskt växlar mellan visa, rock, jazz och kyrkomusik. Stefan Sundströms album är inspelat under tre dagar i en kyrka i Norge.

Genom att precis som Monica Törnell mäta ut ett avstånd till samtiden – både mentalt och geografiskt – kan Stefan Sundström se den klarare. Stefan Sundström kan ibland vara på gränsen till övertydlig i sina budskap, men hans främsta tillgång denna gång är att han, för att låna en rad från ”Ingica”, låter ”spaningsplanen flyga närmare marken”; det är bara närbilder, så nära att deras innebörd blir mångtydig. Stefan Sundström, 52, kan ha gjort sitt bästa album.

Jan Gradvall