Krönika, Dagens Industri
Weekend 8 februari
Krönika
Jan Gradvall
Rolodexare. Det är ett utryck vi uppfann när jag skrev för Nöjesguiden i början av 1990-talet. Rolodex är en kortsnurra som används som adressregister. Innan digitaliseringen hade alla redaktioner sådana på skrivbordet. I urvalet av vilka personer som syntes i media kunde man också tro att alla redaktioner använde samma rolodex. Rundgången var total – och är fortfarande. Det är samma klick människor som syns i debattprogram på teve, hörs i radioprogram och medverkar i tidningar. Överallt dessa Rolodexare.
Det är den ena anledningen till att Kristofer Anderssons ”DIY” (Modernista) är en så viktig bok. Kristofer Andersson, född 1984, har skrivit en bok om svenskt kulturliv som helt ignorerar den rolodex som landets andra kulturredaktioner använder. Med några få undantag som Rebecca & Fiona, Karin Dreijer Andersson och Annika von Hauswolff är de över 70 samtida kulturskapare som intervjuas i boken sådana som mestadels verkar i medieskugga.
Titeln ”DIY” är en förkortning av ”do it yourself”. Termen DIY slog igenom under punkvågen på 1970-talet, en period då kulturskaparna tog över produktionsmedlen på ett sätt som var lika inspirerat av Adam Smith som av Karl Marx. Band startade egna skivbolag, författare egna bokförlag, journalister egna tidningar. Jag är själv en del av DIY-vågen. Mina skolbetyg räckte inte till för att komma in på Journalisthögskolan. Jag blev journalist för att jag 16 år gammal startade en egen tidning. Kristofer Andersson kallar DIY för ”de tre finaste bokstäver jag vet”.
Den andra anledningen till att hans bok är så viktig är vad den gör för bilden av Sverige. Uttrycket ”Bilden av Sverige” låter som en politisk floskel, hämtad från ett flygblad på ett torgmöte som singlat ned och landat i rännstenen. Men bilden av Sverige har en viktig självspeglande betydelse. Om vi fortsätter att gång på gång beskriva Sverige som ett uppgivet, girigt, rasistiskt, likriktat och kulturellt utarmat land, så är det också snart den bilden vi identifierar oss med.
Men ”DIY” ger en helt annan bild av Sverige. En bild av ett land som bubblar av motståndskraft, idéer, uttrycksiver och en energi så stark att den skulle kunna ersätta Ringhals. De musiker, konstnärer, filmare, journalister, modeskapare, serietecknare och fotografer som intervjuas i ”DIY” tillhör inte de som går bakom och gnäller på att ingen gör någonting. De tillhör de som gör. Gör det själva.
Texterna i boken är också inriktade på det egna skapandet, framåtrörelsen, vägen bort från rolodexarna. Det är en bok som aktiverar läsaren. Jag höll på att skriva ”inspirerar läsaren”, men ordet inspiration är kidnappat av livsstilindustrin och har blivit liktydigt med passiv konsumtion. ”DIY” uppmuntrar i stället till att göra sin egen kultur. Om jag vore rektor på en folkhögskola skulle jag köpa in och dela ut boken till alla elever.
Jag frågade Kristofer Andersson vad som fick honom att göra boken: ”Jag ville göra ett statement, någonting som uppmanade läsaren till att göra. Jag kan ofta uppfatta svensk kulturjournalistik som ganska feg och bekväm; den talar hellre till trettiofemåringen än till femtonåringen. Av förklarliga skäl. Den är påfallande ofta mer intresserad av ’debatt’ och berättande än att peka ut en ny väg. Men jag ville göra en bok som skulle slå upp dörren på vid gavel för läsaren. En bok som med versaler skriker ut att det här händer nu”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”The new normal”, TV3. Underskattad ny komedi om ett gaypar i Los Angeles. Andrew Rannells, känd även från musikalen ”The book of mormon” och Lena Dunhams ”Girls”, slamdunkar varje replik.
SVT PLAY
”Portlandia”. Komediserien av Fred Armisen (intervjuad i DI Weekend i fjol) och Carrie Brownstein når nya höjder i säsong 3, särskilt avsnitten 5 och 6, med omedelbara klassiker som ”Battle of the gentle bands”.
NETFLIX
”House of cards”. Serien som kan avgöra streamingkriget. Känns närmast overkligt att för 79 kronor i månaden få 13 avsnitt av en så högklassig serie. Kevin Spacey är som en komodovaran, slickar i sig replikerna.
+
BONUS NR !:
Antalet ensamhushåll ökar i västvärldens storstäder. Stockholm har flest i världen med 58 procent.
Konstnärer inom alla konstarter skildrar och speglar denna ensamhet – filmare, målare, musiker, fotografer – men ingen har lyckats bättre än vad serietecknaren Chris Ware gör i ”Building stories” (Pantheon Books).
I stället för att göra ett seriealbum har Chris Ware tillverkat en stor låda som innehåller över dussinet olika föremål: ett par inbundna volymer, pamfletter, utvikbara seriestrippar, tidningar av dagstidningsmodell.
I vilken ordning man läser dessa olika trycksaker med serier är upp till läsaren. Men de berättar alla historien om livet i ett 98 år gammalt hyreshus i Chicago och ensamheten hos människorna som bor där.
Det finns till och med en planlösning, uppfällbar, nästan som en byggsats. Titeln ”Buildings tories” anger precis vad det handlar om. Vad Chris Ware uppnår är något romanförfattare bara kan drömma om – en tredimensionell roman.
”Building stories” har hyllats som ett mästerverk i alla tunga amerikanska kulturtidningar. Att missa den är att missa en pusselbit av samtiden. Det är som att vara med om födelsen av en helt ny kulturform.
”Buildings stories”-lådan är så stor att jag trodde jag hämtade ut en kartong med ett par skridskor när jag bar hem dem från posten. Samtidigt är den förbluffande billig. Om man beställer den från engelska Amazon hamnar priset, inklusive frakt, på under 350 kronor.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
”Song of the year” är en av de mest prestigefyllda kategorierna på den amerikanska Grammygalan som sänds natten mellan söndag och måndag.
Priset för ”Song of the year” har delats ut sedan 1959. Bland vinnarna finns odiskutabla klassiker som ”Moon river” (1962), ”Bridge of troubled water” (1971), ”You’ve got a friend” (1972), ”Just the way you are” (1979), ”What a fool believes” (1980), ”Every breath you take” (1984), ”My heart will go on” (1999), ”Rehab” (2008) och ”Rolling in the deep” (2012).
En del omdiskuterade vinnare har också förekommit. I synnerhet när Bette Midler vann två år i rad, 1990 och 1991, för de inte särskilt ihågkomna ”Wind beneath my wings” och ”From a distance”. Bland de låtar som den sistnämnda slog fanns Sinead O’Connors ”Nothing compares 2 U” (skriven av Prince) och Phil Collins ”Another day in paradise”.
Ingen svensk låtskrivare har någonsin vunnit ”Song of the year”. Närmast var Max Martin och Andreas Carlsson som var nominerade 2000 för Backstreet Boys ”I want it that way” och RedOne som var nominerad 2010 för Lady Gagas ”Poker face”.
Men i år har Jörgen Elofsson stor chans att bli den förste svensk någonsin som vinner ”Song of the year”. Jörgen Elofsson är en av fyra upphovsmän till ”Stronger (What doesn’t kill you)” som framförs av Kelly Clarkson.
Låten ställs mot ”The A Team” (Ed Sheeran), ”Adorn” (Miguel), ”Call my maybe” (Carly Rae Jepsen) och ”We are young” (Fun). Den enda av de låtarna som ska ha en chans mot ”Stronger” är Carly Rae Jepsens tuggummipopmästerverk ”Call me maybe”.
”Stronger” har också chans att ta hem två andra Grammy för ”Record of the year” och ”Best solo pop performance”.
Sverige är även favorit att vinna en Grammy för ”Best Dance Recording”. Segern i den kategorin bör stå mellan ”Don’t you worry child” med Swedish House Mafia och ”Levels” med Avicii.
Jan Gradvall