Skivrecensioner, DI Weekend
Miles Davis Quintet
Titel: Live in Europe 1969: The Bootleg series vol 2
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 4
Året är 1969. Det är en varm sommardag under ett kallt krig. Platsen är Berlins motsvarighet till Berwaldhallen, Berliner Philharmonie, byggt på 1960-talet och känd för sin perfekta akustisk. Västtysk teve, ”Des Freies Berlin”, är på plats och filmar. Fotograferna har underbart tyska namn som Köningsdörfer och Lüdcke. En panorering över läktaren visar hårt knutna slipsar och diskreta klänningar.
In på den nedsänkta scenen kliver Miles Davis i sällskap av fyra musiker: Chic Corea, Wayne Shorter, Jack DeJohnette och Dave Holland. Miles Davis har nyligen bytt ut heroin mot makrobiotisk kost. Han ser ut som ett svart tuschstreck. Han har också en matchande orange scarf och en orange trumpet.
Och den musik som han sedan dirigerar fram är så sylvass, så ultramodern, att man skulle vilja se röntgenbilder från åskådarnas hjärnor, före och efter. Det låter ungefär som den jazz som spelas när Claire Danes får sina bipolära skov i ”Homeland”.
I Miles karriär befinner vi oss mellan ”The silent way” och ”Bitches brew”. Det kortlivade band han turnerade mellan de albumen brukar kallas Miles Davis ”third great quintet” eller ”the lost band” eftersom de aldrig dokumenterades på skiva. Miles Davis själv har förbannat detta faktum i intervjuer. ”Columbia missed out on the whole fucking thing”.
Men vad Miles inte visste var att det gjordes inofficiella liveinspelningar, bootlegs som nu ges ut officiellt. Förutom en dvd med konserten i Berlin innehåller denna utgåva tre cd med en spelning från Stockholm på samma turné och två från jazzfestivalen i d’Antibes. Som det står i texthäftet: ”Fältinspelningar från framtiden”.
Jan Gradvall
Adam Ant
Titel: Adam Ant is the BlueBack Hussar in Marrying the gunners daughter
Skivbolag: BlueBack Hussar/Border
Betyg: 4
Om du äter frukost när du läser det här – ställ ner kaffekoppen nu så att du inte spiller ut och bränner dig när du läser nästa mening: Jag håller Adam Ant för en av den brittiska pophistoriens absolut viktigaste artister.
Det sätt som han tog pionjärpunkens konstskoleexperiment till toppen av hitlistorna är unikt. Adam Ant klädde sig som en blandning av sjörövare och apache och gjorde musik som tog trummor från antropologinspelningar från Burundi och förenade dem med glamrock. ”Ant music” är en av alla tidernas mest visionära hitsinglar.
Efter ett par förlorade decennium, där han lagts in på klinker för bipolära skov, är Adam Ant nu tillbaka med sitt bästa album på 30 år. Nya albumet kunde inte vara inspelat i någon annan stad än i London: Adam Ant tar musiken tillbaka till den rock’n’roll och garagerock som fanns King’s Road-affären SEX som drevs av Malcolm McLaren och Vivienne Westwood. Han hyllar även Westwood i fina balladen ”Viviennes tears”. Det låter skramligt, vingligt, hembryggt; faktiskt inte olikt årets mest omtalade debutanter, Palma Violets.
En annan låt är en hyllning till Vince Taylor, den excentriska rock’n’roll-artist som spelade in ”Brand new Cadillac” och var inspirationskällan till Bowies figur Ziggy Stardust.
Jan Gradvall
Darin
Titel: Exit
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
De sista 20 åren i Michael Jacksons liv betraktades han som en attraktion på Kiviks Marknad. En oskäggig dam som kramade barn och pratade med schimpanser. Det dröjde till efter hans död innan vi återigen kunde fokusera på Michael Jacksons genialitet som musiker. I Spike Lees utmärkta dokumentär om inspelningen av ”Bad”, som SVT sände i julhelgen, fanns förstummade exempel hur Michael Jacksons närmast målade med sin egen röst; dussintals och åter dussintals sångpålägg, tills konstverket var perfekt.
På samma sätt arbetar Darin. Om man lyssnar på låtar som ”Before I pass out” och ”What’s it like” i hörlurar upptäcker man nya detaljer för varje lyssning. Det är inte en Darin vi lyssnar på, det är 50. Stämmorna och körerna, där han mångdubblar sig själv, är magnifika.
På sitt nya album visar Darin hur han också hela tiden utvecklas som låtskrivare. ”Exit” är ett supertajt album, utan utfyllnad, som kan tävla mot vilken internationell artist som helst.
Jan Gradvall
Matthew E White
Titel: Big inner
Skivbolag: Domino/Playground
Betyg: 4
En av musikhistoriens starkaste inspelningar – en låt som slår undan fötterna på mig varje gång jag hör den – är ”What are they doing in heaven today?”, en gospellåt inspelad sent 1920-tal med Washington Philips, en svart musiker från Texas. Den 29-årige debutanten Matthew E White från Virginia bygger vidare på just denna låt i ”Gone away”, årets första popmästerverk.
Matthew E Whites föräldrar är kristna missionärer. Gospel och psalmer är bokstavligen något han fått med blodet. Men han använder det kristna bildspråket på ett drastiskt sätt, självömkande och närmast suicidalt, som för tankarna till Morrissey: ”I don’t want to live a minute longer than you/So let’s meet the Lord together”.
Den amerikanska scenen är i dag är full av artister som skriver trasiga sånger om trasig kärlek. Men Matthew E White särskiljer sig på så sätt att han också är en bländande musiker och arrangör. Hans egentliga arbete är som studiomusiker. På sitt debutband album har han samlat ett band med åtta blåsare och nio stråkar.
När det sista spåret klingat ut har Washington Philips gamla fråga – vad gör de egentligen i himlen i dag? – blivit besvarad. Svar: de lyssnar på Matthew E White.
Jan Gradvall