Krönika, Dagens Industri
Weekend 7 december
Krönika
Jan Gradvall
Varje år är en låt. 1967 var ”All you need is love” med Beatles. 1974 var ”Waterloo” med ABBA. 1983 var ”Billie Jean” med Michael Jackson. 1991 var ”Smells like teen spirit” med Nirvana. Och 2012? ”Gangnam style” med den sydkoreanske rapparen PSY.
Videon till ”Gangnam style” har haft över 880 miljoner visningar på YouTube, vilket gör den till det mest visade klippet i YouTubes historia. Med tanke på att den ökar med ett par miljoner om dagen lär den passera en miljard.
När låten släpptes i mitten av juli blev den etta i Sydkorea och har sedan dess lyckats uppnå vad ingen låt i Sydkoreas historia tidigare lyckats med: blivit etta i princip hela världen (i Sverige och USA stannade den på andra plats).
Det finns inget skolbarn i Sverige i dag som inte sett och hört ”Gangnam style”. I oktober framförde David Cameron ”Gangnam style”-dansen på en fest. FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon har hyllat sången som ”en kraft för världsfreden”.
I över ett decennium har trendspanare förutspått att kinesisk populärkultur ska ta över världen. All statistik har talat för att nästa generations stjärnor ska komma från Kina. Men det blev inte så. Sydkorea hann före.
Genren som den 34-årige veteranen PSY (han har gett ut sex album) verkar inom kallas K-Pop, vilket står för koreansk pop men egentligen är en bibimbap av electro, R&B, hiphop och dansmusik. K-Pop håller på att bli ett världsfenomen och flera svenska låtskrivare arbetar med Asien som marknad.
När jag höll i seminarium med svenska låtskrivare på Stim Music Expo tidigare i höstas berättade Negin Djafari att hon skrivit låtar till asiatiska popstjärnor som sydkoreanska BoA och TVXQ samt japanska Exile och Namie Amuro. Även låtskrivare Niclas Molinder, ena halvan av Twin, arbetar mer och mer för Asien.
Även västerländska artister hämtar nu inspiration från K-Pop. Videon till superhiten ”Party rock anthem” (505 miljoner visningar på YouTube) med duon LMFAO, varav en är son till Motown-grundaren Berry Gordy, är full av dansare som ser ut och rör sig som K-Popfans.
Unga sydkoreaner är också kända för att ta till sig tekniktrender snabbare än alla andra. Gangnam är namnet på ett hipsterdistrikt. Gangnam är Seouls motsvarighet till Hornstull i Stockholm, Shibuya i Tokyo eller Willamsburg i Brooklyn.
Parallellt med K-Pop blir även sydkoreansk film alltmer inflytelserik Inte mindre än tre sydkoreanska regissörer befinner sig just nu i Hollywood och gör storfilmer som får premiär under 2013.
Park Chan-wook, som 2003 gjorde hämndklassikern ”Oldboy”, gör den mörka ”Stoker” med Nicole Kidman. (Samtidigt gör Spike Lee även en remake på ”Oldboy”.) Kim-Jee-woon, känd för ”A tale of two sisters” och ”I saw the devil”, regisserar Arnold Schwarzeneggger i actionfilmen ”The last stand”. Bong Joon-ho gör ”Snowpiercer”, en apokalyptisk film i snölandskap med Tilda Swinton och John Hurt.
Gemensamt för Park Chan-wook, Kim Ji-woon och Bong Joon-ho är att ingen av dem talar engelska. De regisserar sina skådespelare genom tolk. Detta skiljer dem från Taiwan-uppväxte Ang Lee som hade lärt sig engelska när han regisserade sina första amerikanska filmer.
Att Hollywood ändå tar emot dem med öppna armar säger en del om suget efter den vitalitet som finns koreansk populärkultur. Fyndiga rubriksättare talar om ”Kim chic”, en variant på koreanska nationalrätten kimchi. ”Gangnam Style” är bara början.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Magdagascar 3” (släpps onsdag). Mot all odds: en smart, rolig film fylld av New York-humor – fast med zebror och lejon. Manus av Noah Baumbach som gjorde mästerverket ”The squid and the whale”.
ÅRSLISTOR
Piccadillyrecords.com + Roughtrade.com. Det svämmar just nu över av årsbästalistor. Men Manchester-skivaffären Piccadilly och London-skivaffären Rough Trade bjuder alltid på bra och udda tips.
PODCAST
”Best of The Word podcast”. Att en tidning fem månader efter att den lades ned skickar ut en gratis cd till sina forna prenumeranter understryker vilken unik tidning The Word var. Och hur djupt saknad den är.
+
BONUS NR 1:
Prince Charles firade sin 64-årsdag den 14 november genom att åka till Nya Zealand och hälsa på de 13 dvärgar som spelar med i ”Hobbit: En oväntad resa”. Prince Charles sade till den samlade pressen att det var den bästa födelsedagspresent han fått på mycket längre. Fotografierna visar Prince Charles glatt hälsande på en dvärg med ännu större öron än han själv.
Ingenting med ”Sagan om ringen”-industrin förvånar längre, vare sig det gäller innovativ PR, besattheten hos fansen eller vilka som är fans.
”Hobbit: En oväntad resa” får svensk premiär på onsdag. Eller egentligen tisdag: de första visningarna hålls 23.59.
Filmen bygger på JRR Tolkiens bok ”Bilbo” från 1937 som var föregångaren till ”Sagan om ringen”-trilogin (1954-55).
”Hobbit: En oväntad resa” markerar ett trendskifte i Hollywood. Förr i tiden stod producenterna bredvid regissörerna och skrek att de inte skulle göra för långa filmer. Långa filmer betyder färre visningar per dag och färre intäkter.
Sedan kom någon på att man kunde dela upp de långa filmerna i två olika delar. Och tjäna dubbelt så mycket pengar.
Först delade man upp den sjunde och sista Harry Potter-filmen. Därefter gjorde man samma sak med den fjärde och sista Twilight-filmen. (Bli inte förvånad om även Hungerspelen tänjs ut från tre böcker till minst fyra filmer.)
Boken ”Bilbo” (på engelska ”The Hobbit”) är betydligt kortare än de tre böckerna i ”Sagan om ringen”-trilogin, i original 310 sidor, men tänjs även den ut till tre långfilmer.
Uppföljarna får premiär julen 2013 respektive julen 2014. Det blir många och långa fester i Baggershus.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Sten A Olssons stiftelse för Forskning och Kultur grundades 1996 i samband med skeppsredaren Sten A Olssons 80-årsdag. Varje år delar man ut stipendier till konstnärer och musiker verksamma i Göteborg och västra Sverige på vardera 150 000 kronor.
Stenastiftelsen har blivit känt för sin vidöppna kultursyn och fingertoppskänsla vad det gäller pristagare. Detta understryks i år då en av fem stipendiaterna är Mattias Nilsson, formgivaren och eldsjälen bakom emanskivbolaget Kning Disk.
Kning Disk ger ut Sveriges både snyggaste och ofta även bästa skivor. Alla utgåvor är konstverk, ofta handgjorda av Mattias Nilsson själv. Omsorgen om detaljer är unik.
Bland bolagets utgivning på 15 album i år finns Anna von Hausswolffs mästerverk ”Ceremony” (12:e plats på DI Weekends lista över årets bästa album) som i måndags blev ett av tre svenska album nominerade till Nordic Music Prize.
I samband med stipendierna öppnar Göteborgs Konstmuseum i morgon, lördag, en utställning med verk av Mattias Nilsson samt konstnärerna Cajsa von Zeipel och Per Agélii. Utställningen pågår till 3 februari.
”Kning Disks konvolut är konsekventa men ändå oförutsägbara”, säger Johan Sjöström, curator på Göteborgs Konstmuseum. ”Kompromisslösheten och nyfikenheten, allvaret och den egensinniga detaljskärpan gör deras utgivning unik. Roligt är också den konstnärliga risk man tar med varje ny utgivning.”
Kning Disk startades 2005. Disk betyder skiva på esperanto. Och Kning? I en intervju i årsboken för Sten A Olssons Kulturstipendium säger Mattias Nilsson: ”Det är ett påhittat ord. Det smakar gott i munnen och låter bra när man uttalar det”.
Jan Gradvall