Krönika, Dagens Industri

Weekend 23 november

Krönika

Jan Gradvall

Den ena av de två mest moderna texter jag läst i år är en roman från 1922. Den andra är en roman från 1857.

I februari kom Erik Anderssons nyöversättning av James Joyces ”Ulysses”. Nu kommer Anders Bodegårds nyöversättning av Gustave Flauberts ”Madame Bovary”. Båda får en att bli nykär i romanen som konstart och uttrycksmedel. Så här djärva och oförutsägbara är nästan aldrig filmer och teveserier.

Att översätta en bok innebär att man skriver om den. Ingen översättning blir den andra lik. Många översättare av klassiker har klätt dem i sin tids språkdräkt och snyggat till vad de uppfattat som skavanker och upprepningar.

Men precis som Erik Andersson gjorde med Joyce så lyfter Anders Bodegård fram en vibrerande, avig text av en experimentell och kontroversiell författare som vågar skriva fult. ”Madame Bovary” är ingen tjusig kostymfilm med panoreringar över krinoliner och hästar. Det är en serie närbilder, hänsynslöst närgångna, rufft ihopklippta.

Gustave Flaubert bryter medvetet mot grammatiska regler. Hans sätt att bygga upp meningar och egensinnigt använda skiljetecken för tankarna till Joan Didion. Gång på gång kursiverar han ord och uttryck. Det är inte bara fråga om betoning, utan att ett sätt att markera floskler och slitna fraser.

Som Sara Danius skriver i sitt utmärkta och ögonöppnande förord: ”När bokstäverna börjar luta åt höger, vet vi att vi klivit in i klichéernas rike”.

Inte heller vad det gäller handlingen känns ”Madame Bovary” som en förgången klassiker. Unga fru Bovary gör som många andra som i dag är olyckliga i sin vardag: hon dagdrömmer sig bort till en mer romantisk och glamorös storstadsvärld befolkad av kändisar. Hennes drog är inte TV3 och Kanal 5 utan romantiska böcker.

När hon gifte sig utplånades hennes identitet. För att känna att hon fortfarande lever bedrar hon sin make, försummar sitt barn, shoppar och trasslar sig i skulder; alltsammans saker som Flaubert vägrar moralisera över.

Hösten 2010 släpptes ”Madame Bovary” i en ny engelsk översättning gjord av den amerikanska novellförfattarinnan Lydia Davis (som även nyöversatt Proust). Det säger en del om det vågade i ”Madame Bovary” att Playboy i samband med den utgivningen publicerade en serie kapitel från romanen. Playboy skrev på omslaget: ”The most scandalous novel of all time”, en rubrik som den osedlighetsåtalade Gustave Flaubert nog inte hade haft några invändningar mot.

Madame Bovary blir till slut så fångad av sitt eget liv att hon sväljer arsenik. Skildringen av självmordet tillhör det mest brutala och utdragna jag läst. ”Hennes bröstkorg började nu kippa efter andan. Hela tungan stack ut ur munnen; ögonen rullade och bleknade som två lampkupor då de släcks, så man hade trott att hon var död om det inte varit för revbenens skrämmande språng, som om själen tog skutt för att komma loss”.

Den sista meningen – en själ som vill ta ett skutt för att komma loss – är för övrigt en bra sammanfattning av Madame Bovary, både som person och roman. Det är en oförglömlig studie av uttråkning.

Gustave Flaubert var drygt 30 år när han skrev romanen. Han skrev själv att vad han ville uppnå var en bok ”om ingenting”. En roman som skulle hållas samman av ingenting annat än sig egen stil, svävandes fritt i rymden likt planeten jorden, oberoende av något annat för dess stöd. 150 år senare hänger den där fortfarande.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

KONSERT
Toy. Lund (fredag), Stockholm (lördag), Oslo (söndag). Rockband är alltid som bäst innan genombrottet när de spelar på små klubbar. Missa inte chansen att se denna unga London-kvintett.

INTERVJU
Philip Roth i New York Times. Philip Roth, 79, slutar skriva och gav i veckan sin sista intervju. På en Post-it-lapp som han läser varje morgon har han skrivit ”The struggle with writing is over”.

JULMUSIK
Benny Anderssons Orkester, ”Tomten har åkt hem” (Mono Music). Julmusik som luktar grannbar. Ateisten Björn Ulvaeeus text till vackra nya Björn & Benny-låten ”Vinterhamn” låter närmast kristen.

+

BONUS:

Filmmediets höjdpunkt är det amerikanska 1970-talet. Aldrig i historien har det gjorts bättre långfilmer än då. Den åsikten delas även av dagens unga Hollywood, filmare och skådespelare som inte ens var födda då men som nu letar alla tänkbara ursäkter för att få göra sina egna 1970-talsfilmer.

Den bästa idén hittills om att göra en 1970-talsfilm på 2010-talet kommer från Ben Affleck. Hans nya film”Argo”, med svensk biopremiär i dag, tar sin början under stormningen av den amerikanska ambassaden i Teheran i november 1979. Sex amerikaner lyckas fly och gömma sig i bostaden hos den kanadensiska ambassadören.

Vad som väntar dem om de upptäcks är troliga dödsstraff. Hur ska CIA kunna få ut ur landet? Svar: Genom att skicka ett filmteam till Teheran som låtsas spela in en science fiction-film, men i stället ger de sex amerikanerna nya identiteter och sedan flyger hem dem.

Operationen var hemligstämplad fram till 1997 men är alldeles sann. Som en desperat CIA-chef säger: ”This is the best bad idea we’ve got”.

Historien blir inte mindre osannolik genom att CIA anlitade special effects-legenden John Chambers (här spelad av John Goodman), känd för sitt arbete med Spocks öron i ”Star Trek” och ”Apornas planet”. Eller att CIA, för att få den falska filmen att framstå som verklig, satte in annonser för den i Variety och andra branschtidningar.

Filmproducenten Lester Siegel, lysande spelad av Alan Arkin, fäller repliker som: ”If I’m doing a fake movie, it’s going to be a fake hit”.

Resultatet blir en väldigt spännande thriller (där verkligheten saltas med biljakter som inte förekom i verkligenheten) som framförallt är en orgie i amerikanskt 1970-tal vad det gäller kläder, frisyrer, ljus och fotografi.

Ben Affleck, som få tagit på allvar, kliver här fram som en ny Clint Eastwood. En skådespelare som även kan regissera och bära sina egna filmer. ”Argo” är en av förhandsfavoriterna till nästa års Oscar.

Jan Gradvall