30 år med Nöjesguiden

Genom att lyfta fram detaljer kan man också levandegöra en hel stad. Den första tidning som insåg det i Sverige var Nöjesguiden. Text från Göteborgs-Postens kultursida, 19/11 2012.

Nöjesguiden

Text: Jan Gradvall

I sitt förord till Sjöwall-Wahlöös nyutgåva av ”Det slutna rummet” skriver den amerikanske deckarförfattaren Michael Connelly att den verkliga huvudpersonen i romansviten inte är Martin Beck utan staden han lever i: ”Staden är lika mycket en karaktär i boken som någon person som uppenbarar på dess sidor”.

Genom att lyfta fram detaljer kan man också levandegöra en hel stad. Den första tidning som insåg det i Sverige var Nöjesguiden.

Nöjesguiden startade i Malmö 1982, i Stockholm 1985 och i Göteborg 1987. Innan dess fanns det ingen storstadsjournalistik i Sverige.

Det fanns kultursidor och nöjessidor, men det fanns ingen tidning som initierat även skrev om och intervjuade stadens andra kulturprofiler: kockar, bartenders konsertarrangörer, discjockeyer, stylister, butiksinnehavare, dörrvakter, diskare.

Alla de människor vars sammanlagda drömmar och förhoppningar om fredagkvällens metamorfos utgör en stads själ.

Inspirationen till Nöjesguiden kom från amerikanska storstadstidningar som LA Weekly, en tidning som startade 1978 och radikalt nog delades ut gratis.

Under Nöjesguidens första 10 år kallades den konsekvent för ”gratistidningen Nöjesguiden” varje gång den omnämndes i andra ”riktiga” tidningar. Gratistidningen var avsett som ett nedvärderande epitet, medvetet använt för att ifrågasätta dess trovärdighet.

Jag minns att jag i slutet av 1980-talet hade en diskussion med en journalist på Dagens Nyheter som inte förstod att hans egen tidning skulle kostat uppåt mot 40 kronor i kioskerna – med den tidens penningvärde – om den inte haft annonser. Alla tidningar är i någon mån gratistidningar.

Men snart kröp alla till korset. När dagstidningars redaktörer till slut insåg vilket hål Nöjesguiden fyllde – läsarna älskade den – så började de stjäla dess idéer och värva tidningens skribenter.

Fredagsbilagorna i Expressen, Aftonbladet, GT, Kvällsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten startades alla som ett direkt svar på Nöjesguiden.

Att Nöjesguidens grundare, Ajje Ljungberg och Michael Marlow, aldrig fick Stora Journalistpriset är fortfarande ett trovärdighetsproblem för priset.

Att Nöjesguiden startades just under 1980-talet var också symptomatiskt: det var då svenska städer blev riktiga storstäder.

Jag intervjuade Klas Östergren när han skrev ”Gangsters”, uppföljaren till hans klassiska roman ”Gentlemen”. När Klas Östergren gjorde ett återbesök i det Stockholm anno 1979 där ”Gentlemen” utspelades, blev han påmind om vilken provinsiell stad Stockholm var på den tiden.

Klas Östergren berättade att om man 1979 behövde handla mat efter 18.00 på helger var man tvungen att åka till Centralen. Allt annat var stängt. Dubbel espresso fanns 1979 endast på ett enda ställe i Stockholm, hamburgerbaren Wimpy’s.

Allt detta förändrades radikalt under 1980-talet, en period då öppettiderna sträcktes ut och antalet restauranger mångdubblades i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Parallellt med att Nöjesguiden drog i gång så startade debatten om att Sverige – både symboliskt och konkret – borde öppna sig och bli en del av den europeiska gemenskapen.

En debatt som ledde till att den svenska regeringen i juli 1991 lade in ansökan om medlemskap i dåvarande EG. (Efter en folkomröstning 1994 gick Sverige med i januari 1995.)

Under 1980-talet krackelerade även det svenska monopolet för radio och tv. Som sista land i västvärlden införde Sverige under hösten 1993 och våren 1994 fria kommersiella radiostationer som kunde drivas på samma journalistiska villkor som tidningar.

Den 31 december 1987 – samma år som Nöjesguiden startade i Göteborg – startade den första fria renodlade kommersiella tevekanalen, TV3.

TV3 tvingades till att börja med sända från London för att kringgå svensk lagstiftning. Den dåvarande riksdagsledamoten Maj Britt Theorin talade om att förbjuda parabolantenner. Att Sverige var ett land med endast två statliga kanaler var nära förknippat med Socialdemokratins storhetstid.

Alla de nya profiler som dök upp inom fri radio och tv intervjuades i Nöjesguiden. Det var inte för inte som det var en av tidiga Nöjesguidens tongivande redaktörer och journalister, Per Andersson från Malmö, som sedan skrev boken om Jan Stenbeck.

Jag själv började skriva för Nöjesguiden 1989. Precis som många andra på Nöjesguiden kom jag från en annan stad än den jag bevakade, i mitt fall Linköping, vilket bidrog till att jag såg på min nya stad med stora och ögon.

Att romantisera städerna, göra dem lite häftigare än de är, har alltid varit en del av Nöjesguiden.

Jag skrev för Nöjesguiden i sju år. Jag skrev alla sorters texter som går att skriva för en tidning, högt och lågt, superkort och superlångt. Under ett par år var jag förutom skribent och skivredaktör även notisredaktör och skrev samtliga bildtexter i hela tidningen.

Att Nöjesguiden publicerade längre reportage och intervjuer än någon annan tidning i Sverige var ett annat smart drag av Ljungberg & Marlow.

En tidning som delas ut på stan blir lätt en tidning som blir kvar stan. Men i och med att det i varje nummer fanns texter som ingen hann läsa att läsa tog de flesta med sig Nöjesguiden hem. Och tidningen fick ett mervärde som lockade annonsörer.

När vi i Stockholm besökte våra kollegor i Göteborg – eller de besökte oss – så var det tre personer vi träffade: chefredaktören Johan Croneman (i dag profil på Dagens Nyheter) och hans två medhjälpare, Piff & Puff.

Piff & Puff var exakt lika långa och fyllde i varandras meningar. De hette Jane Magnusson och Clara Mannheimer och överförde senare sin vetgirighet och kunskap om berättande till tevemediet.

Jane Magnusson fick Stora Journalistpriset 2009 för dokumentären om Ebbe Carlsson – en annan tongivande profil från 1980-talet – och Clara Mannheimer har chansen att få Stora Journalistpriset nästa vecka för sina banbrytande webbteveproduktioner om storstadskaraktärer.

Under de 30 år som Nöjesguiden funnits har tidningen haft sina toppar och dalar. Men de senaste fyra åren har, mycket tack vare redaktören Margret Atladottir tillhört de bästa i tidningens historia.

Ingen annan tidning i Sverige i dag har lika många skribenter med utländsk bakgrund som Nöjesguiden. Det ger tidningen en bättre inblick och en större gaturelevans. Efter 30 år fortsätter tidningen att – i realtid – spegla svenska storstäder i förändring.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.