Krönika, Dagens Industri
Weekend 2 november
Krönika
Jan Gradvall
Vad talar Amerika om just nu? Nej, Amerika talar faktiskt inte enbart om Sandy och tisdagens presidentval. Amerika talar också om Nashville.
Nashville är den mest uramerikanska av de amerikanska städer vi förknippar med underhållningsindustrin. Här finns väldigt lite av den världskultur och det europeiska arv som utmärker New York och Los Angeles. Nashville är country, punkt slut.
Från att ha varit en stad i bakvattnet har Nashville nu plötsligt hamnat i fokus. Country är den genre som klarat sig bäst under musikkrisen. Det akustiskt präglade soundet och de jordnära texterna, om kärlek, lönearbete och vardagsliv, är också något som nu andra genrer, både rock och soul, sneglar avundsjukt mot. Jack White bor redan i Nashville. Adele har sagt att hon vill spela in nästa album där.
”Nashville” är också namnet på vinterns mest omtalade och hyllade nya dramaserier i amerikansk tv. En serie med massor av musik och två kvinnor i huvudrollen som representerar kampen mellan det gamla Nashville och det nya.
Den alltid utmärkta Connie Britton (”Friday night lights”, ”American Horror Story”) spelar den meriterade countrydrottningen Rayna James, en karaktär som för tankarna till countrylegender som Reba McEntire och Faith Hill.
Vi får reda på att hon vunnit nio Grammy, varit på samma skivbolag i 20 år. Gamla meriter betyder dock ingenting när hennes senaste album visar sig sakna hitlåtar och den pågående turnén inte blir utsåld.
En kostymklädd VD, hälften så gammal, kliver in i hennes loge och fäller en replik som många branscher kan relatera till i dessa dagar: ”Unfortunately, the older business models have become irrelevant”. Rayna James får ett ultimatum: föryngra din publik genom att dela turné med en tonårsstjärna. Eller få sparken
Den superblonda tonårsstjärnan Juliette Barnes, med ett poppigare sound och en djupare urringning, spelas av Hayden Panettiere, känd som cheerleadern i ”Heroes”. Att Juliette Barnes som sångerska inte är i närheten av Rayna James spelar ingen roll: det är hon som har hitlåtarna. När vi får se henne spela in en skiva teaterviskar en av teknikerna: ”Thank God for Auto-Tune”.
”Nashville” är skriven av Callie Khouri och serien kunde inte haft en bättre manusförfattare. För det första är det hon som skrev ”Thelma & Louise”, den definitiva Hollywoodfilmen om kvinnors kamp för rätten att leva sina egna liv. För det andra har Callie Khouri själv bott i Nashville och jobbat på en musikklubb.
Callie Khouri kan det riktiga Nashville. Hon har också bett sin egen make, den extremt meriterade T Bone Burnett, att ta hand om musiken. T Bone Burnett (”O brother, where art thou?”) har i sin tur anlitat låtskrivare som Elvis Costello och Lucinda Williams att specialskriva de nya låtar som de rivaliserande sångerskorna framför i serien.
Det mesta känns trovärdigt i ”Nashville”. Och musiken får ta plats. I en scen i första avsnittet där Rayna intervjuas av en radiodiscjockey (spelad av riktige låtskrivaren JD Souther) lyssnar de på ”Rose colored glasses”, en briljant borglömd conutryhit från 1978 av John Conlee som kommer få countryfansen att göra vågen.
”Nashville” hade premiär i USA för tre veckor sedan. Tevekritikern Ken Tucker skrev i sin recension att ”Nashville” spöar Robert Altmans klassiska film med samma namn.
Viasat har just köpt in ”Nashville” till Sverige. Serien kommer därmed – förhoppningsvis snart – att visas på TV3 eller TV6.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
FOTO
”Skyfall”. Den bästa fotoutställningen man kan se just nu är den nya Bond-filmen. Mästerfotografen Roger Deakins fångar Shanghais neon och det skotska höglandet på ett sätt att man vill pausa filmen och printa ut stillbilder.
JULMUSIK
Mauro Scocco, ”Årets julklapp!” (EMI). Mauro Scocco, som fyllde 50 tidigare i höstas, personifierar uttrycket ”on the top of his game”. Följer upp Sarah Dawn Finer-skivan med – chocken – ett alldeles utmärkt julalbum.
BOK
Bodil Malmsten, ”Så gör jag: Konsten att skriva” (Modernista). Få väljer sina ord med samma omsorg som Bodil Malmsten. Hennes lärobok är också föredömligt konkret: råd om dramaturgi, korrektur, skiljetecken.
+
BONUS NR 1:
Inga filmer har blivit lika förknippade med produktplacering som Bond-filmerna. Detaljer som att Bond i nya filmen ”Skyfall” dricker Heineken på flaska, eller att personalen på MI6 använder Sony Vaio-datorer, ses numera nästan som en integrerad del av filmupplevelsen.
Men regissören Sam Mendes gör något väldigt smart i utmärkta ”Skyfall”. Parallellt med de produktplaceringar han får betalt för så lägger han in egna, ideella produktplaceringar för konst och litteratur.
”Skyfall” innehåller mer insmugen finkultur än någon annan Bond-film, även om det krävs att man är uppmärksam för att hinna uppfatta den.
I en scen sitter Bond och nye unge Q på National Portrait Gallery framför en magnifik olja av Turner, ”The Fighting Temeraire” från 1834. En målning av ett gammalt krigsskepp som efter lång och trogen tjänst – precis som Bond själv i filmen – nu bogseras in med avsikt att skrotas.
I en annan scen får vi i en glasskyskrapa i Shanghai se en hemlig försäljning av Modiglianis målning av en kvinna med solfjäder från 1919. Just den målningen stals på riktigt från moderna museet i Paris 2010, med Kina som misstänkt marknad.
I ”Skyfall” får vi även höra M, spelad av Dame Judi Dench, recitera ett stycke ur Tennysons dikt ”Ulysses” från 1833. Historien som berättas i dikten, om att lämna sitt kungarike, beskriver M:s egen situation.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Två konsertfilmer står ut i film- och musikhistorien: The Bands avskedskonsert ”The Last Waltz” och Talking Heads ”Stop Making Sense”.
Nu finns det en tredje konsertfilm som gör dem sällskap. Och mycket överraskande är det en film om LCD Soundsystems avskedskonsert på Madison Square Garden i april i fjol.
LCD Soundsystem var ett slags hipsterkollektiv i Brooklyn som egentligen bestod av en enda person, den 42-årige James Murphy, som med sin trivselvikt mer ser ut som en skivsamlare än en popstjärna.
Efter tre album som definierade New York på 00-talet gjorde LCD Soundsystem något som ingen annan grupp gjort sedan The Jam: de tog farväl när gruppen var som absolut störst.
Det första jag gör när jag ser ”Shut up and play the hits” (Pulse Films) är att sparka mig själv under bordet för att jag aldrig köpte en flygbiljett för att se gruppen live. Skrivbordskonstruktionen LCD Soundsystem visar sig mot alla odds vara ett fantastiskt liveband, i klass med just Talking Heads.
Dokumentären uppnår också något större än musik när vi får följa den ömsom lättade, ömsom gråtande James Murphy under de dygn då han lägger ner allting som han ägnat de senaste tio åren att bygga upp. Filmen visar hur extremt motsägelsefull den kreativa processen är. Oavsett vilket beslut man tar så finns det alltid lägen när man ångrar sig.
Låtar från avskedskonserten på Madison Square Garden (superbt ljud) varvas med att James Murphy intervjuas av journalisten Chuck Klosterman på en restaurang. Mästerteoretikern Chuck Klostermans frågor är så intelligenta att de står för sig själva; James Murphys svar klipps i vissa fall bort. Svaren får i stället sökas i Murphys låttexter.
Jan Gradvall