Skivrecensioner, DI Weekend
Taylor Swift
Titel: Red
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
”Det amerikanska underbarnet”. Det har alltid varit någon som tilldelats och uppfyllt den rollen i amerikansk nöjesindustri, från Shirley Temple och Judy Garland till Michael Jackson.
De senaste fem åren har det varit countryartisten Taylor Swift. Vid 22 års ålder betraktas hon redan som en veteran i Nashville. Hon har hämtat hem sex Grammy, tio American Music Awards och har på allvar inlett en karriär som skådespelare.
Vad som skiljer Taylor Swift från de talangtävlingsvinnare som dominerat nöjesindustrin på 2000-talet är att hon inte bara är en sångerska och estradör utan en lika driven låtskrivare. Att hon trots detta ändå valt att ta in utomstående hjälp på sitt fjärde album vittnar om att hon också är smart.
För genom att ta extra hjälp av samtidens två främsta pophantverkare, svenskarna Shellback och Max Martin, har Taylor Swift nämligen uppnått ett av få mål hon har kvar: att få en listetta på Billboards poplista. Ingen annan i världen kan få in lika många ”hooks” i en sång som Shellback och Max Martin. En hook är ett riff, en slinga eller en fras som sticker ut och fångar lyssnarens uppmärksamhet.
Att lyssna Billboard-ettan ”We are never ever getting back together” är som att ta på sig en flugfiskeväst ut och in; överallt krokar som hakar fast och vägrar släppa taget.
Shellback & Max Martin har på detta album även bidragit med två andra superba poplåtar, ”22” och ”I knew you were trouble”. På dessa tre produktioner bidrar Max Martin med keyboards medan samtliga andra instrument – akustisk gitarr, elgitarr, bas, trumprogrammering, övriga keyboards – hanteras av Johan ”Shellback” Schuster, 27 år. Det är hög tid att utnämna honom till svensk musiks just nu största begåvning.
Jan Gradvall
Daphni
Titel: Jiaolong
Skivbolag: Merge
Betyg: 4
”Looking for the perfect beat”. Det är titeln på en låt från 1983 med Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force, en inspelning som stakade ut en ny stig genom musikhistorien genom sin radikala fusion av tribala rytmer och dagsfärsk hemelektronik. I samma anda verkar i dag den kanadensiske musikern och discjockeyn Dan Snaith som gör musik under två olika namn, Caribou (lyssna ”Odessa”, en av 2010 års bästa låtar) och nu Daphni.
Albumet ”Jiaolong” låter inte som någon annan musik jag hört under 2012. En jakt på det perfekta beatet som tar oss från Kölns minimalistiska technovärld till Togo i Västafrika; en låt är en remix på en obskyr singel med ett togolesiskt band. Allra bäst är den ringlande slingrande ”Ye Ye”, en elektrisk ål som Thom Yorke från Radiohead brukar släppa lös som öppningslåt när han är discjockey.
Jan Gradvall
Kendrick Lamar
Titel: good kid, m.A.A.d city
Skivbolag: Interscope/Universal
Betyg: 4
När Kendrick Lamar var åtta år blev han ögonvittne till videoinspelningen av ”California love” med 2Pac och Dr Dre. Inspelningen gjordes på gatorna i hans hemkvarter i Compton, en stad belägen sydöst om downtown Los Angeles som blivit känd för gängbråk och ett av musikhistoriens mest originella och distinkta sound. I Compton skapades västkusthiphop, en extremt tillbakalutad genre, för evigt förknippad nedcabbade bilar, som domineras av bas och keyboard.
Följaktligen är det logiskt att det är den i dag 25-årige Kendrick Lamar som nu för Comptons musiktradition vidare. Kendrick Lamar är världens just nu mest hyllade unge rappare vid sidan av ASAP Rocky från Harlem. Efter en rad olika mixtapes gör han nu sin officiella album med ett sound som både förvaltar Compton-klassicismen (lyssna på ”The art of peer pressure” där han nämner Warren G) men samtidigt också vänder upp ned på den, med halsbrytande rim och en låtstruktur som gränsar till avantgarde. Inte en tråkig sekund.
Jan Gradvall
Oskar Schönning
Titel: The Violin
Skivbolag: Schönning Records
Betyg: 4
Oskar Schönning är en svensk kontrabasist och jazzmusiker som kommer från samma trakter i Hälsingland som Jan Johansson. Förvirrande nog är Oskar Schönning även namnet på hans band. I en gammal skola spelade de under två dagar i januari in ett album som tillhör musikårets vackraste. Som arrangör har Oskar Schönning en skärpa som för tankarna till Lennie Tristano och Bill Evans. Pianisten Jonas Östholm får också stört utrymme i ensemblen. Det är jazz, med en närmast matematisk precision som ändå aldrig känns stel eller kylig. Tvärtom är det ramarna som lyfter fram motivet, precis som i bildkonst.
Jan Gradvall