Krönika, Dagens Industri

Weekend 26 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Nästa lördag är det efterlängtad premiär på SVT för säsong tre av ”Downton Abbey”. Utan att röja något av handlingen så kan jag avslöja att det mest dramatiska som händer i ett avsnitt kretsar kring frågan huruvida en kavaj kommer att hinna tillbaka från skräddaren innan en middag.

Inte nog med det. I samma avsnitt hängs några skjortor in i – fel garderob! Känsliga tittare är härmed varnade.

”Downton Abbey” har tagit händelselösheten till en ny nivå. Långa stunder känns det som att titta på en oljemålning.

Så varför fortsätter jag ändå att titta, avsnitt efter avsnitt? Svar: för att jag i likhet med miljoner andra svenskar är besatt av England.

Förra veckan var jag i Bjäre Bokhandel i Båstad, nyligen framröstad till Sveriges bästa bokhandel, för att tala om en ny bok jag varit med och gjort, ”Afternoon Tea”. Temat för kvällen var England och det serverades te och bakverk ur boken. Den andra gästen var Per Nordangård, under 20 år London-korrespondent för Göteborgs-Posten, som skrivit boken ”På villovägar i England och London”.

På en publikfråga om vad som skiljer svenskar och engelsmän svarade Per Nordangård: ”Engelsmän oroar sig inte lika mycket för vad som ska hända härnäst. Engelsmän byter inte stammar i hus förrän stammarna gått sönder. För en engelsman är det också otänkbart att på ett charterhotell redan på morgonen paxa solstolar med handdukar”.

Jag tror det är exakt det som bäst förklarar vår beundran av England. Att paxa solstolar med handdukar är en svensk (och tysk) tradition som vi för vidare från generation till generation men samtidigt skäms lite över.

Under tiden sneglar vi avundsvärt mot engelsmännen som verkar tycka helt andra saker är viktigare i livet. Som att skicka iväg kostymer till rätt skräddare. Eller att snegla mot klockan för att fundera på rätt tid att gå till puben.

Tittar man på svensk populärkultur från de senaste 50-60 åren märker man också hur mycket av det som vi i dag uppfattar som det svenskaste och mest folkkära vi har, i själva verket är verk av svenskar som längtat till England.

Hasse & Tage älskade England och hade music hall-duon Flanagan & Allen som sina främsta förebilder. Flera av de sånger som till exempel Helmer Bryds Orkester framförde byggde på Flanagan & Allen-melodier. (Det är för övrigt Bud Flanagan som sjunger ledmotivet till älskade teveserien ”Krutgubbar”.)

Även Göteborgsproduktioner som ”Jubel i busken” och ”Låt hjärtat va’ me’” var försvenskade versioner av engelsk music hall. ”Albert & Herbert” var en översättning av BBC:s klassiska sitcom ”Steptoe and son” Allt sammantaget förklarar varför Göteborg kallas Lilla London.

För att inte tala om hur Sverige påverkats av ”Tipsextra”. Generationer svenskar har präglats av leriga X-matcher mellan Stoke och Wolverhampton. Som Stuart Baxter en gång sade i en intervju: ”Först blev jag chockade över att svenskar kunde mer om engelsk fotboll än jag. Sen blev jag imponerad”.

Sverige är så marinerat av engelsk kultur att engelska popband väljer att spela i Sverige som första land utanför hemlandet. Det har gällt från Sex Pistols via Blur och Oasis och fram till våra dagars The xx.

Så det är inte så konstigt att urengelska ”Downton Abbey” även talar till den svenska folksjälen. Om ensemblen från ”Downton Abbey” valde att turnera i Sverige i vinter skulle de förmodligen sälja ut ishallar.

(slut)

GRADVALLS VAL

FRÖDING
Mando Diao, ”Infruset” (Universal). Borlängebandet tonsätter tio Fröding-dikter med melodier och sång som skalar av barken på lyssnaren.

SPIELBERG
”E.T.” (Blu-ray). Restaureringen av Spielberg filmer (bildkvaliteten!) påminner om att filmerna också är lysande skildringar av kärnfamiljer i kris.

LUNDELL
Skavlan-intervjun fick en att inse en sak: Lundell borde skriva mer om naturen. När han talar om naturen låter han passionerad.

+

BONUS NR 1:

På 1900-talet var jag nog inte ensam om att dagdrömma om att min favoritskivaffär en dag skulle ha tokrea och sälja ut allt till en bråkdel av priset. Precis det har nu inträffat.

I taket med att intresset för att äga musik minskar – Spotifyeffekten – ger skivbolagen just nu ut utgåvor som säljs för en femtedel av vad de hade kostat för några år sedan. Ett exempel är Sony och bolagets förträffliga Legacy-serie.

Boxen ”The Complete Studio Albums Collection 1951-1958” samlar nio Duke Ellington-album från 1950-talet. Samtliga återutges som digipacks med omslag som är kopior på de supersnygga gamla lp-omslagen.

Och denna box med 9 cd nu säljs nu för mellan 350 och 400 kronor.

Om man verkligen är musikintresserad, om man ägnar en stor del av sin vakna tid med att utforska ny och gammal musik, så hamnar man förr eller senare hos Duke Ellington (1899-1974).

Oavsett om man lyssnar på artister som Prince, Kanye West och Frank Ocean, eller varför inte Donald Fagens lysande senaste album, så går alla rottrådar tillbaka till 1900-talets kanske främste kompositör och musiker.

Ju mer jag lyssnar på Duke Ellington, desto mer påmind blir jag om hur lite jag ännu vet om musik. Denna box representerar bara ett av Duke Ellingtons flera stora decennium, 1950-talet, men är en bra inkörsport.

”Masterpieces by Ellington” var hans allra först lp-utgåva. ”Black, Brown and Beige” samlar ett av de mest ambitiösa och vackraste musikstycken som skrivit, en 43 minuter lång jazzsymfoni med Mahalia Jackson som gästsångerska.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Stanley Kubricks ”The Shining” från 1980 är ett av filmhistoriens mest odiskutabla mästerverk och en ständigt omtalad film. Så omtalad att det nu kommer en dokumentär om alla teorier om vad denna skräckfilm egentligen handlar om. ”Room 237” har svensk biopremiär på onsdag.

De flesta av oss av vanliga ”The Shining”-beundrare, vi som bara sett filmen kanske sex-sju gånger, kan vid det här laget en hel del om Overlook Hotel och varför man inte ska gå in på Room 237.

Men våra kunskaper är en flugskit i kosmos jämfört med de fem ”The Shining”-fanatiker som här utförligt får redogöra för sina teorier i en dokumentär som blir som en vindlande essä om magin med film.

Den mest troliga av de inte så troliga teorierna – alla oavbrutet underhållande – går ut på att ”The Shining” egentligen är en kommentar till Amerikas folkmord på indianer. Hotellet är till exempel fullt av indiankonst.

En annan teori går ut på ”The Shining” handlar om Förintelsen. Det tyngsta beviset för denna teori är att siffran 42 dyker upp ofta, året nazisterna angav för ”Den slutgiltiga lösningen”. Jack Nicholson skriver också på en tysk skrivmaskin.

Den mest osannolika teorin? Att ”The Shining” avslöjar att Stanley Kubrick hjälpte till att fejka 1969 års månlandning. Ett bevis: att NASA, som tack, lånade honom en unik filmkamera.

Jan Gradvall