Skivrecensioner, DI Weekend

Weekend 12 oktober

Skivrecensioner

Sarah Dawn Finer
Titel: Sanningen kommer om natten
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 5

”Det växer inga rosor på Odenplan”. Det är en novell av Per Wahlöö från 1964 och en klassisk Stockholmsskildring. Samma känsla ger Sarah Dawn Finers första album på svenska, en nattvandring genom Vasastan i Stockholm.

När Sarah Dawn Finer var gäst i första säsongen av ”Pluras kök” visade hon upp en ny sida av sig själv som artist. Med en akustisk gitarr sjöng hon diskbänkssoul som fick köksluckorna att gråta. Tillsammans med Pluras köksassistent, Mauro Scocco, har hon nu gjort ett album i samma anda.

Om Sarah Dawn Finer är Dionne Warwick blir Mauro Scocco här både hennes Burt Bacharach och Hal David. Sångerna är skrivna utifrån hennes perspektiv, inifrån hennes liv.

Första halvan av albumet skildrar Stockholm interiört; ballader från ensamma kök i den timme när natten börjar bli gryning. Andra halvan öppnar dörren och kliver ut på gatorna i solljuset.

First Aid Kit och Thåström har tidigare i år gjort album där de levererar på den absoluta toppen av sin artistiska förmåga. Sarah Dawn Finers album är i den klassen. Det är inte många i världen som behärskar rösten som instrument på samma sätt, lyssna på ”Till dig”.

Johan Röhr, kapellmästare i ”Idol”, förtjänar en Grammisnominering som årets producent.

Jan Gradvall

Kiss
Titel: Monster
Skivbolag: Universal
Betyg: 3

Hur kan Kiss efter fem decennier fortsätta att fånga och trollbinda nya generationer? Jag tror svaret är – tydligheten. I en förvirrande värld av gråzoner råder det aldrig någon som helst tvekan om vad som är Kiss krav och budskap (”I wanna rock and roll all nite”) eller vilka känslor de utrycker; precis som inom japansk kabukiteater har de sina karaktärsdrag målade på ansiktet. Kiss vet också hur man både behåller kakan och äter den. Som Paul Stanley sjunger på albumets bästa spår: ”Hell or hallelujah, the rest is up to you”.

Jan Gradvall

Beth Orton
Titel: Sugaring season
Skivbolag: Anti/Cosmos
Betyg: 4

Dave Eggers, författare, förläggare och grundare av förlagan till Berättarministeriet, är en av de personer jag beundrar mest. Dave Eggers har berättat att han skrev sin självbiografi ”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet” med en enda låt på repeat, ”Sweetest decline” av Beth Orton. Det var exakt den bitterljuva känslan han ville åt.

På engelska Beth Ortons första album på sex år finns ytterligare en sådan låt man kan skriva till i timmar i sträck, ”Dawn chorus”. Beth Orton skapar inte bara musik, hon skapar tillstånd. Albumet ”Sugaring season” är präglat av hon blivit mamma och flyttat till Portland. Lika stark är ”Call me the breeze”, en fingerplockande folklåt oväntat nog skriven tillsammans med Tom Rowlands från Chemical Brothers.

Jan Gradvall

The Bailes Brothers
Titel: Remember me
Skivbolag: Bear Family
Betyg: 4

The Bailes Brothers
Titel: Standing somewhere in the shadows
Skivbolag: Bear Family
Betyg: 4

En natt i New York i slutet av 1980-talet, på den tiden när Alphabet City fortfarande var ett område där man skyndade sig på gatorna. Inne på en sargad bar på Avenue B, frekventerad av nattdjur och Vietnamveteraner med ett ben, står en discjockey i ett hörn och spelar gammal repig country. En låt får nackhåren att resa sig på mig. Jag frågar vad det här och får svaret: The Bailes Brothers.

Efter att jag letat i 25 år kommer nu två samlingar med denna grupp, fortfarande så bortglömd att den inte ens är med på Wikipedia. Men dessa inspelningar från sent 1940-tal och tidigt 1950-tal är fantastisk gudsfruktande countrygospel – med en omisskännlig andedräkt av alkohol – med titlar som ”Jesus’ blood”, ”Muddy sea of sin” och ”We’re living in the last days now”.

Jan Gradvall