Krönika, Dagens Industri

Weekend 28 september

Krönika

Jan Gradvall

För drygt femton år sedan gav konstnären Anja Notini ut ”Konstnärens rum”, en bok i coffee table-format som blev en bästsäljare och i dag finns i många svenska hem. Det är en fantastiskt vacker bok, oemotståndlig att bläddra i. Vi får kliva in i den ena mer oemotståndliga ateljén och konstnärsbostaden efter den andra.

Precis så här vill vi att kreativitet ska vara. För vem vill inte ha ett rum som förlöser och får en att skapa?

Men om det är något som ger en falsk föreställning om vad kreativitet är så är det böcker som ”Konstnärens rum”.

När jag intervjuade musikern Lars Winnerbäck berättade han att han en gång lät bygga det perfekta musikskaparrummet. Han hade piano, många gitarrer, mysiga mattor, kandelabrar, allt man kan tänka sig för att få feeling.

Men när rummet var färdigbyggt gick Lars Winnerbäck aldrig in dit igen. Det var för perfekt. I stället reser han nu till främmande städer och skriver på hotellrum. Ju anonymare, desto bättre.

Vad Lars Winnerbäck och många andra av oss fått upptäcka är att konstnärens rum är en myt. Vad som främjar kreativitet är snarare motsatsen till perfekta förutsättningar. En av dem är begränsade resurser. En annan är en deadline för när det måste vara klart.

Den bästa skildringen av kreativitet jag sett är ”Project Runway”, en teveserie där oetablerade modedesigners tävlar mot varandra. Efter tio säsonger i USA får nu en svensk version, ”Project Runway Sverige”, premiär i TV3 på måndag 1 oktober 20.00.

TV3 har fått ett förfärligt rykte vad det gäller inhemska produktioner. Målet som kanalen sätter för produktionsbolagen verkar vara att de ska underskrida budget snarare än leverera kvalitet. Men ”Project Runway Sverige” är lika bra som det amerikanska originalet.

Programledaren Sofi Fahrman är utmärkt som en lite mänskligare Heidi Klum. Vad det gäller juryn har man inte, som befarat när det gäller svenska tävlingsprogram, vinschat upp de primater som vinkar mest i Kändisdjungeln, utan precis som i USA gått efter erfarenhet och kompetens; Marcel Marongiu, 50, och Rossana Mariano, 50, vet vad de pratar om.

Allra viktigast för att ”Project Runway” ska fungera – och den absolut svåraste rollen att fylla – är den person i programmet som fungerar som mentor åt de tävlande. I det amerikanska programmet är Tim Gunn, 59, oersättlig. Superpedagogen Tim Gunn är den lärare man själv skulle vilja haft i alla ämnen.

Men Rohdi Heintz, 69, är det stora fyndet i ”Project Runway Sverige”. Han utstrålar samma lågmälda intelligens och blyghet inför kameran som Tim Gunn. Och han verkar uppriktigt mer intresserad av att hjälpa de tävlande än att synas själv.

Vad som gör ”Project Runway” så givande är just att det verkligen visar hur kreativitet fungerar. Man behöver inte ens vara intresserad av mode för att ha stor behållning av det. Alla som tar beslut i sina arbeten har något att lära av de snabba beslut som tas i ”Project Runway”.

Deltagarna får under stark tidspress och med begränsande resurser lösa olika uppgifter. De arbetar stenhårt, en befriande kontrast till alla andra dokusåpor. Vissa krackelerar när verkligheten kolliderar med deras självbild. Andra växer med uppgiften och överträffar sig själva.

Resultatet hade inte blivit bättre om de fått längre tid på sig att tänka. Vad som hjälper dem är begränsningen i tid och resurser.

Konstnärens rum finns i hjärnan.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

KOKBOK
Jonas Cramby, ”Texmex från grunden” (Natur & Kultur). Den mest väldoftande boken på hela Bokmässan. Journalisten Jonas Cramby, lysande stilist, älskar texmex så mycket att han döpt sin dotter till Margarita.

TV
”Tabloid”, SVT, tisdag 22.00. ”Dox” är det bästa i svensk teve. På tisdag visas en film av dokumentärfilmens moderna mästare, Errol Morris. Om en före detta Miss Wyoming som kidnappar och våldtar en mormonmissionär.

HYRFILM
”Prometheus”, i butik onsdag. Scenen där vi får se hur androiden, briljant spelad av Michael Fassbender, fördriver tiden ensam på ett rymdskepp i två år är filmhistoria. Och vilka bilder. Ridley Scott projicerar direkt på hjärnbalken.

+

BONUS:

Vid OS i Stockholm 1912 fanns konst och kultur med som tävlingsgrenar. Om det även varit så vid OS i London i somras hade Storbritannien plockat hem ytterligare en guldmedalj i grenen skrivande. Överst på prispallen – Caitlin Moran.

Samtidigt som Caitlin Moran gör succé i Sverige med ”Konsten att vara en kvinna” så släpps nu hennes nya bok i hemlandet, ”Moranthology” (Ebury Press).

”Konsten att vara en kvinna” är en självbiografi och en feministisk handbok skriven för unga kvinnor som inte läser böcker. ”Moranthology” är ett urval av texter från det som är Caitlin Morans egentliga yrke, journalist på The Times.

Att vara profilerad krönikör på en tidning som The Times innebär att det varje vecka är tusentals andra journalister som slåss för att ta över ditt jobb. Du är inte bättre än din senaste text.

Men Caitlin Moran, 37, gör det varje vecka så svindlande bra att hon vid British Press Awards blivit utnämnd till ”Columnist of the year” (2010) samt även ”Interviewer of the year” (2011) och, för sitt uppdrag som tevekritiker, ”Critic of the year” (2011). Varje vecka fyller hon i snitt runt 5-6 helsidor i The Times.

”Moranthology” är en utmärkt bok att sätta i händerna på någon som vill uppdatera sitt eget skrivande. Det svåra är inte att skriva så att det ser svårt ut. Det verkligt svåra är att, som Caitlin Moran, få det att se enkelt och självklart ut.

Texterna är från The Times men Caitlin Moran har skrivit nya introduktioner. Till sin teverecension av ”Downton Abbey” – med rubriken/vinkeln ”Lady Mary’s Haunted Vagina” – berättar Caitlin Moran om hur hon en kväll var ute och söp med Dan Stevens som spelar Matthew Carley i serien.

Eller ”Handsome Cousin Crawley” som Caitlin Moran konsekvent kallar honom. Det är osäkert om den historien har någon poäng, men den är, som det mesta i boken, hysterisk.

Allvaret finns där också i texter om hennes uppväxt. Caitlin Moran är ett av sju syskon till bidragsberoende föräldrar i ett betonghyreshus i Wolverhampton. Att hon började skriva var hennes räddningsplanka. ”I wanted to write until I’d written a new life”.

Jan Gradvall