Krönika, Dagens Industri

Weekend 24 mars

Krönika

Jan Gradvall

I dag är det svensk biopremiär för George Clooneys ”Good night, and good luck”. En bländande vacker svartvit film om den envise, modige amerikanske nyhetsjournalisten Edward R. Murrow (1908-1965) som avslutade sina TV-program på 1950-talet med frasen som blivit filmens titel.

När man ser ”Good night, and good luck” slås man av tanken: varför har ingen gjort en långfilm om svensk TV på 1950-talet?

Denna vår är det exakt 50 år sedan Sveriges Riksdag tog beslutet att det var Radiotjänst, inte pionjärerna Sandrews och Televerket, som fick rätten att sända television i Sverige. Den 4 september 1956 togs Nackasändaren i bruk. Det datumet räknas som den officiella starten för Sveriges Television.

Har något påverkat svensk samtidshistoria i lika hög grad som televisionen? Den svenska TV-historien är också full av öden som skulle hålla för långfilmer.

I samband med SVT:s 40-årsjubileum 1996 fick jag i uppdrag att skriva en bok om företagets historia. Vad som snabbt blev uppenbart när jag grävde ner mig i TV-historien var hur hårt den första generationen TV-kändisar drabbades.

Det fanns ingen beredskap för vilken förödande kraft TV-mediet hade i fråga om massexponering och kändisskap. Den första generationen TV-kändisar blev försökspiloter i ett nytt okänt medielandskap. Och alla landningar slutade inte lyckligt

Den mycket populäre nyhetsuppläsaren Sven Lindahl var en av få som tidigt insåg att uppmärksamheten hade en mörk baksida – och hoppade av när han var som populärast. Lindahl har sagt: ”Mediet är ju sådant att man kommer rakt in i folks vardagsrum. Breven jag fick speglade väl folks ensamhet, jag fanns hemma hos dem varje kväll.”

Ett annat öde som skulle kunna bli en bra långfilm är historien om Olle Björklund. Precis som Edward R. Murrow hade Björklund till och med en återkommande hälsningsfras som skulle bli en bra filmtitel: ”God afton, mitt herrskap”.

Det var Olle Björklund som ledde den allra första Aktuellt-sändningen 2 september 1958. Han hade karisma nog att bli skådespelare. Det var också nära att han blev det. Olle Björklund sökte in på Dramatens elevskola 1933 samtidigt som Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand. ”Två av oss kom in”, som han själv sade i en intervju många år senare.

Olle Björklund blev svensk televisions första sexsymbol, även om ingen uttryckte det så på den tiden tiden. Hemmets Journal skrev: ”Låt oss slå fast, att han just nu är den man som varje kvinna skulle vilja nysta garn tillsammans med.”

Men Olle Björklunds intensiva kärleksaffär med miljoner ensamma TV-apparater blev kortvarig. Han debuterade i september 1958. I juli 1961fick han sparken.

Som Sveriges mest välkända ansikte överröstes han med reklamerbjudanden. Dåvarande TV-chefen Nils Erik Baehrendtz tvingade Björklund att välja mellan integritet eller pengar. Björlund valde pengarna – och några år senare var han bortglömd.

Kan symboliken bli så mycket tydligare? Olle Björklunds tre år i TV är en allegori för hela den svenska TV-historien. Ära & berömmelse. Pengar & makt, Uppgång & fall. ”God afton, mitt herrskap”.

Ingen kan förutsäga framtiden, allra minst framtida medietrender. Men vill man veta vad som händer med svensk TV resten av seklet finns förvånansvärt många av svaren i historien om de första 50 åren.

(slut)

GRADVALLS VAL

TV

”Little Britain”, SVT2, onsdag 20.00. Inga samtida komiker är så puerila. Inga är heller roligare. Walliams och Lucas förtjänar nu att nämnas i samma mening som Coogan och Cleese.

SPORT

Kvartsfinaler, Champions League, ZTV, tisdag och onsdag. Spänningen i de stora europeiska ligorna är borta sedan länge, men Champions League har aldrig varit mer ovisst.

DAGSTIDNING

Guardian.co.uk. Tidningskrisen? Den gäller bara utgivarna. Läsarna lever i en guldålder. Alla världens bästa dagstidningar finns att läsa gratis till förmiddagskaffet.

+

BONUS 1:

Nikes berömda slogan lyder: ”Just do it”. Om Lars Winnerbäck hade någon kunde den vara: ”Just don’t do it”.

Genom att göra precis tvärtom mot vad som förväntas av en modern svensk popartist har Lars Winnerbäck under tio år nått en position som inte kan jämföras med någon annan, möjligen med undantag Ulf Lundell.

Han har låtbanken. Han har den trogna konsertpubliken. Och han är ändå inte överexponerad i media.

I veckan släpps dubbla samlingsskivan ”Efter nattens bränder, 1996–2006” (Universal), ett bokslut över Lars Winnerbäcks tio första år som skivartist. Skivan kommer i två utgåvor. I Deluxe-utgåvan medföljer en 116-sidig bok som Winnerbäck själv skrivit.

I boken berättar Winnerbäck allt han inte berättat i media. I stället för klichébilden av ”trubaduren som blivit oväntat stor” – den typiska tidningsvinkel som gjort att han slutat göra intervjuer – får han här utrymma att berätta historien i sin helhet.

Det är en enkel men fin berättelse om hur han jobbat sig fram till artist den långa vägen. En instruktionsbok som borde delas ut till alla ”Idol”-deltagare som exempel på att det är livsnödvändigt för en artist att hitta en självständig hållning till branschen. Den som inte säger nej oftare än ja blir snabbt uppäten och utspottad.

Och hur många visste att medlem i ett av Winnerbäcks tidiga band var Anders Johansson, numera känd som en halvan av komikerduon Anders & Måns?

Nästa fredag inleder Winnerbäck en miniturné med klubbspelningar på Berns i Stockholm. Stora sommarturnén har premiär 6 juli i Linköping, Winnerbäcks hemstad.

Jan Gradvall

+

BONUS 2:

Gruppen Lustans Lakejer gjorde 1979 ett medvetet provocerande uttalande som skapade krigsrubriker i svenska tidningar: ”Kläderna är viktigare än musiken”. Samtidigt finns det ett korn av sanning i det. Möjligheten att klä upp sig eller klä ut sig – att bli någon annan – är en av huvuddrivkrafterna bakom popmusiken. Och samma möjlighet ges även oss som lyssnar.

I maj förra året uppmärksammade vi på dessa sidor den engelske journalisten Robert Elms modevinklade självbiografi ”The Way We Wore”, en bok som gör för musikmode vad Nick Hornbys ”Fever Pitch” gjorde för fotbollsfans.

Parallellt med pocketutgåvan av boken – som just nått välsorterade svenska bokhandlar – kommer nu även ett soundtrack till boken. Skivan ”The Way We Wore” (Idenpendiente, import) samlar musikexempel som illustrerar de olika subkulturer Elms ingående skildrar i boken. Från modsens soul och reggae till tidstypisk punk och house.

I kommentarer till skivans 18 låtar beskriver Elms också vilken klädstil som ligger till grund förlåtarna. Och klädredogörelserna är exakta. De jeans som hör samman med Otis Reddings ”Respect” är inta bara Levi’s utan ”Levi 502 zip fly jeans with a one-inch turn-up”. Till detta ökenskor med – viktigt! – endast två snörningshål.

Jan Gradvall