Intervju med Joel Kinnaman

Joel Kinnaman, som nu blir RoboCop, är på god väg att bli Sveriges största internationella filmstjärna vid sidan av Noomi Rapace. Intervju om hans uppväxt med hiphop, utanförskap och hans disciplin som skådespelare. För Café, augustinumret 2012.

Joel Kinnaman

Text: Jan Gradvall

Fotbollen i Stockholm har alltid präglats av rivaliteten mellan AIK, Djurgården och Hammarby. Klackarna förbrödras av att de hatar varandra precis lika mycket.

Men från och med nästa år kommer Hammarbyklacken att ha en oslagbar fördel i slaget om Stockholm. Hammarby kommer att ha RoboCop på läktaren.

Den 10 september börjar inspelningen av ”RoboCop” med hängivne Hammarbysupportern Joel Kinnaman i huvudrollen. Joel har gått på Söderstadion sedan han var sex år. I nio år var han även målvakt i Hammarbys pojklag.

– Jag missar inte en match om jag är hemma i Stockholm.

Hans RoboCop-dräkt är redan klar.

– Jag fick gjuta av ben, armar och hela överkroppen i silikon. Bara mina näsborrar stack ut, säger Joel Kinnaman och drar in lite extra luft genom näsan för att demonstrera känslan.

– Det började med att jag fick kliva in i en 3D-scanner som röntgade av hela kroppen. Jag kunde sedan se min egen kropp växa fram digitalt bredvid mig själv.

Den processen låter nästan som en del av filmen.

– Verkligen. En slags robotversion av mig själv. Sen fick jag börja träna med ett par Navy SEALs för att komma i form fysiskt.

Navy SEALs är det amerikanska specialförband som utförde operationen då man spårade och dödade Usama Bin Laden. Förkortningen SEAL syftar på deras förmåga att utföra uppdrag ”at sea, in the air and on land”.

Soldater från Navy SEALs extraknäcker även som personliga tränare vid Hollywoodproduktioner.

– Vi tränar några timmar om dagen. Först föreberedelseträning. Därefter taktisk träning. Innan RocoCop blir RoboCop så var han en skicklig polis. Jag har därför fått träna polisiära insatser likt de som utförs av SWAT-team (Special Weapons And Tactics). José är jävligt noga med att allt ska bli rätt.

José Padilha är regissören till den nya ”RoboCop” och förhoppningsvis en garanti för att den nya filmen, med premiär 2013, inte ännu kommer att bli ännu en Hollywood-remake som är sämre än originalet.

Den första ”RoboCop”-filmen från 1987 är en science fiction-klassiker briljant regisserad av holländaren Paul Verhoeven. En dödligt skadad polis byggs om till en cyborg – hälften människa, hälften robot – och släpps sedan lös bland buset på Detroits gator.

Regissören José Padilha, född 1967, kommer från Brasilien och har skapat sensation i filmvärlden med sina stenhårda filmer. Efter dokumentären ”Bus 174”, om ett gatubarn i Rio som håller en hel buss som gisslan, har han gjort två filmer om den brasilianska motsvarigheten till SWAT.

”Tropa de Elite” och ”Tropa de Elite 2” (som i USA fick namnet ”Elite Squad”) är oerhört tajta, extremt våldsamma filmer som träffar som knytnävsslag i magen och ställer samma frågor som i ”RoboCop”. Hur långt får polisen egentligen gå för att hålla ordning i ett allt våldsammare samhälle?

”Tropa de Elite 2” från 2010 är den mest inkomstbringande filmen någonsin i Brasilien.

– José är en klassregissör, säger Joel. Han har stor tillit till sig själv. Bra idéer kan lätt bli urvattnade när regissörer måste ge efter för andras åsikter. Men Josés meritlista ger honom respekt och tyngd även bland Hollywoodproducenter. Han är också en väldigt speciell person med en bakgrund som fysiker.

– Vår nya version av ”RoboCop” är heller en inte remake utan en ny film byggd på samma idé. Filmen kommer att vara smutsig, realistisk.

Vi sitter på en restaurang i Stockholm och Joel Kinnaman halar fram en cigarrett och börjar röka inomhus. Folk blickar osäkert från borden runt omkring men ingen säger något.

Det ser ut exakt som en vanlig cigarrett, men visar sig vara en elektronisk cigarrett som är helt luktfri.

– Det här är min nya napp, säger Joel och drar ett halsbloss till. Den är batteridriven. Inuti här är det rent nikotin. Det som kommer ut i luften är bara vattenånga, ofarlig för andra.

– Det började med att jag, som är gammal snusare och rökare, tuggade så mycket nikotintuggummi att jag fick ont i käkarna. Jag vaknade upp på morgnarna med huvudvärk och kände att jag måste göra någonting.

– Men detta är perfekt. Enda nackdelen är att det torkar ut stämbanden och att man får lite hesare röst, precis som när man röker på riktigt. Jag brukar även tjuvröka lite på flygplan, fast man inte får det. Jag gör så här, säger Joel och visar hur han drar upp tröjan över huvudet och bolmar sedan lite inuti tröjan.

Joel Kinnaman är på god väg att bli Sveriges största internationella filmstjärna vid sidan av Noomi Rapace.

Innan han fick rollen som ”RoboCop” var han nära att få huvudrollen i först Marvel-filmen ”Thor” och därefter den kommande ”Mad Max 4: Fury Road” där han i slutgallringen förlorade mot Tom Hardy som spelar gasmaskskurken i ”The Dark Knight Rises”.

I Sverige är han just på väg att bli ännu större genom ”Snabba Cash 2” som får premiär 17 augusti. Joel Kinnamans sätt att spela JW, killen från landet som låtsas vara brat och lever dubbelliv, naglar fast karaktären och ringar en hel tidsanda.

Stockholms innerstad är i dag full av människor från landsorten som på fester någon gång känt oss som JW. Vilsna klasspassagerare i en transithall mellan utanförskap och innekretsar. Titta bara på mig själv och resten av Café-redaktionen.

Jens Lapidus, som skrev ”Snabba Cash” och skapade JW, säger:

– Jag hade en bild av JW i mitt huvud som hade mejslats ut under flera års tänkande och skrivande. Så besökte jag filminspelningen av första ”Snabba cash”-filmen på Café Opera en kväll. Det var proppfullt med folk, det var en festscen som skulle spelas in. Statister, filmfolk och skådespelare. Jag gled omkring i folkhavet och så plötsligt stannade jag till: längre bort såg jag JW, det var tydligt.

– Utan att någonsin tidigare ha träffat Joel Kinnaman förstod jag direkt vem han spelade. Senare när jag såg honom agera lyckades Joel verkligen slå an balansen i JW:s starka drivkrafter och känsliga dubbelnatur. En mycket bra skådespelare.

”Snabba Cash 2” börjar direkt där ”Snabba Cash” slutar, med JW i fängelset, fast några år senare.

– Vi fick spela in de scenerna i Tyskland, säger Joel Kinnaman. I Sverige är det förbjudet att filma inuti fängelser och på rastgårdar.

Men därefter avviker handlingen från Jens Lapidus romantrilogi Stockholm Noir (”Snabba cash”, ”Aldrig fucka upp”, ”Livet deluxe”). JW får ett eget liv i filmen. Det finns även långt gångna planer på en ”Snabba cash 3”.

– Jens har varit extremt generös genom att i filmerna låta sina karaktärer få leva i ett parallellt universum. För mig känns det väldigt givande att få återvända till samma karaktär. Det känns som rollen mognat. Denna gång gör jag mindre men uttrycker mer.

Balansen mellan starka drivkrafter och känslig dubbelnatur – för att citera Lapidus – har blivit något av Joel Kinnamans specialitet. Det präglar även hans hittills allra starkaste rollprestation, rollen som Holder i tv-serien ”The Killing”.

I Sverige har många varit skeptiska till ”The Killing” den amerikanska versionen av ”Brottet”/”Förbrydelsen”. Det danska originalet var enormt populärt i Sverige.

I USA tappade serien en tredjedel av tittarna efter avslutningen på första säsongen när många retade sig på att man inte avslutade mordfallet. Men i den andra säsongen av ”The Killing” – som TV4 sänder senare i höst eller i vinter – avviker handlingen i ”The Killing” helt från ”Brottet”. Det är inte samma person som är mördare.

Joel Kinnaman gör också något helt eget av rollen. I USA har han fått lysande recensioner, medan några svenska bloggare fick för sig att Joel Kinnaman pratar dålig amerikanska. Det gör han inte. Joel Kinnaman har en amerikansk pappa, har dubbelt medborgarskap och talar helt utan accent.

Däremot talar han inte normal amerikanska i rollen som Holder. Han låter som är en vit som försöker låta som en svart, därav hans överdrivna sätt att tala. En wigger som älskar hiphop, ett drag som utvecklas mer och mer genom serien. Hans rörelsemönster i den andra säsongen påminner närmast om Eminem i ”8 Mile”

Det är mycket hiphop i din rolltolkning i ”The Killing”. Är det medvetet?

– Det är väldigt medvetet. Det var min take på rollen när jag gjorde provfilmningen. Det fanns ett par repliker i manuset som jag olkade som att Holder skulle kunna vara någon som älskade hiphop. Regissören som filmade piloten plockade upp på det som fan. Och manusförfattarna tyckte det var kul. När sedan piloten blev godkänd av AMC, och inspelningen kunde börja av säsong ett, skrevs det in som en del av rollen.

Vilka repliker var det exakt som fick dig att spinna vidare på det?

– Det är i ett replikskifte mellan mig och Linden (seriens huvudperson, Holders poliskollega) där jag berättar om min bakgrund i polisen. Jag berättar för Linden att jag under åtta år var undercover på gatan och beskriver det som: ”Street level… Rakim shooting Rahim”. Min tolkning blev att en kille som uttrycker sig så, som växt upp i ett fattigt område i Seattle och varit en trovärig undercover cop, borde ha en relation till hiphop.

Gillar du själv hiphop?

– Jag har alltid lyssnat på hiphop. De två första LP-skivor jag köpte var ”Fear of a black planet” med Public Enemy och Dr Albans första album. Jag gick även i high school i USA i ett år. Jag gick på en skola i ett fattigt område utanför Austin där 45 procent i skolan var med i gäng. Det var metalldetektorer, lokala polisen hade ett kontor inne på skolan, vilket säger en del. Tre elever blev dödade under det år jag gick där.

– Men för mig blev det en bra upplevelse. Jag spelade amerikansk fotboll, var kicker. Mina kompisar i laget, de flesta svarta och mexikaner, tyckte det var oerhört roligt med en blond, tanig killade och gick omkring i omlädningsrummet och lyssnade på Too Short. Det gjorde att de tog mig under vingarna. Vi klickade genom den humorn.

– På Söder i Stockholm hade jag också växt upp med folk som var lite stökiga. och var inte rädd för det. De vita på skolan var alla rednecks. Jag kunde inte känna mig längre från dem. Såna grejer kom tillbaka när jag spelade Holder. I varje roll man spelar hämtar man saker från egna erfarenheter.

Man känner verkligen det som tittare. Det hade omöjligt att hitta den exakta tonträffen utan att ha en relation till det.

– Jag har fått mycket positivt feedback för det i USA. Att någon som kommer från ett annat land, kommer till USA och lyckas hitta en trovärdig tonträff i amerikansk subkulturell karaktär utanför mittenfåran, det väckte uppmärksamhet. Det är beröm jag verkligen blivit glad över.

I en scen i säsong 2 kallar du en vakt på ett kasino för Slick Rick. Var det inskrivet i manus?

– Nej, det var jag som improviserade Jag kallade den andra vakten för Big Daddy Kane (haha), men det togs tyvärr bort. I en annan scen i ”The Killing” citerar jag nämligen en textrad av Big Daddy Kane. Producenterna var rädda att två referenser skulle kunna leda till ersättningskrav.

Finns det saker i din egen uppväxt som påminner om det utanförskap du gestaltar i Holder i ”The Killing” och JW i ”Snabba cash”?

– I och med att jag har en amerikansk pappa gick jag på ett dagis med två avdelningar, en av för svenska barn och en för utländska, där jag hamnade. Jag gick även sedan ett tag i en kommunal skola där det fanns hemspråksklasser från hela stan. Förutom de vanliga klasserna A, B och C fanns det S-klasser där jag gick.

– När vi spelade fotboll så var det vi mot svenskarna. För mig var det ändå stor skillnad jämfört med mina kompisar. Jag såg ju svensk ut. Det gjorde inte en kompis som till exempel hade en gambiansk pappa. Jag fick tidigt uppleva hur människor blir olika behandlade enbart på grund av utseendet. Medvetenheten om det har präglat mitt liv och min världsuppfattning.

Din pappa hamnade i Sverige under Vietnamkriget?

– Han var 19 när han 1965 blev draftad (tvångsinkallad i armen). Han var surfare i Los Angeles, rökte gräs och tyckte livet var fantastiskt. Därefter hamnade han plötsligt i armén. Han skickades till Bangkok. Med sitt långa hår och skägg passade han inte alls i den auktoritära miljön och hamnade fel direkt.

– Pappa började umgås med europeiska backpackers. Han fick ett makroekonomiskt perspektiv på konflikten, började ifrågasätta USA:s inblandning i konflikten och blev alltmer högljudd i sina protester mot kriget. En natt hoppade han över staketet. Han hade ordnat så att en lastbil väntade. Därefter kördes han till Laos.

Att desertera från den amerikanska armén innebär dödsstraff eller livstids fängelse. Joel Kinnamans pappa gömde sig i Laos i fem år.

– Det var inget litet beslut. Han såg flykten som: ”Nu dör jag och föds igen”.

När folk från underrättelsetjänsten kom till den by där Joel Kinnamans pappa bodde och började ställa frågor, ”Vem är amerikanen?”, insåg han att han inte var säker där längre. Han levde med en kvinna som dessutom just blivit gravid. Han fick låna ett pass från kanadensisk journalist. Han flög sedan till Sovjet varifrån han sedan reste till Sverige.

Sverige var det enda land i världen som under Vietnamkriget tog emot amerikanska desertörer, något som bidrog till den mycket frostiga relationen mellan USA och Sverige. Statsminister Olof Palme gick med i demonstrationer mot Vietnamkriget och kallade vid ett tillfälle hem Sveriges ambassadör från USA.

Steve Kinnaman, som ursprungligen hette David Kinnaman, kom till Sverige mitt under Vietnamkriget och blev aktiv i FNL-rörelsen. Barnet, som blivit till i Laos och föddes i Sverige, fick namnet Melinda Kinnaman och kom att bli en av Sveriges främsta skådespelerskor. Joel Kinnaman, som föddes åtta år senare, blev Steves första biologiska barn med en annan kvinna, Bitte.

Att reda ut syskonskaran Kinnaman, med hel- och halvsyskon, är komplicerat. Men Joel Kinnaman har i dag fem systrar om man räknar in två ”lånesystrar”, som han kallar dem

En annan av Joel Kinnamans systrar är Leyla Belle Drake. Hon var också skådespelare ett tag och gjorde en hyllad roll i ”Falla vackert”. Men därefter hon sadlade hon om och har just nu internationella framgångar motsvarande Joels, fast som agent på Salomonsson Agency.

När Joel Kinnaman var fem år fick Melinda Kinnaman en roll som barnskådespelare i jättesuccén ”Mitt liv som hund”. En film från 1985 som vann en Golden Glode för bästa utländska film, nominerades till två Oscar och blev Lasse Hallströms genombrott i Hollywood.

Michael Jackson älskade ”Mitt liv som hund” så mycket att han hyrde hela Liseberg enbart för att åka karusell med huvudrollsinnehavaren Anton Glanzelius. Medan Anton Glanzelius efter ett tag slutade med skådespeleri – i dag är han tv-producent och chef för en av TV4:s dotterkanaler – så fortsatte Melinda Kinnaman och fick den ena prestigerollen efter den andra.

Hur påverkades du av Melindas roll i ”Mitt liv som hund”?

– Jag var ju så liten och missförstod allt. Jag trodde att hennes filmroll innebar att hon spelade Ronja Rövardotter. Jag tyckte det var skithäftigt att min syrra skulle bli en Ronja… Och blev jättebesviken när det inte var så. Jag har inga minnen av när jag såg filmen första gången. Jag minns bara att vi alla hemma var väldigt glada för Melindas skull.

– Men vad jag framförallt påverkades av var åren efter ”Mitt livs om hund”. Melinda fick jobba med alla de stora: Lasse Hallström, Bo Widerberg, Lars Norén, Stellan Skarsgård. Dessa personer dök också upp hemma hos oss på födelsedagar och liknande. Det var något häftigt med det. En annan värld som man plötslligt hade inblick i och anknytning till.

När Joel Kinnaman var tio år blev han av Melinda Kinnamans dåvarande pojkvän, Daniel Bergman (son till Ingmar Bergman), erbjuden en roll i tv-såpan ”Storstad”.

– Jag spelade en lillebror som gick runt och var småkaxig. Det var jättedåliga manus, det insåg jag redan som tioåring. Av alla såpor på den tiden var ”Storstad” dessutom den med lägst status. Vad som gjorde större intryck än själva skådespelandet var saker som att ha en taxi väntande utanför skolan. Och att få sluta två timmar tidigare.

Efter ”Storstad” släppte Joel Kinnaman skådespelandet. Det dröjde över tio år innan han började igen.

Han kom in på Teaterhögskolan i Malmö. Redan under sin utbildning började han få filmroller. Den första stora film han var med i var Ulf Malmros ”Tjenare kungen”. Därefter fick han en roll i ”Arn” och sedan i Johan Falk-filmerna.

Hur går det till när i dag när du bestämmer vilka roller du tackar ja till? Får du utprintade manus hemskickade?

– Nej, inte i USA. Sekretessen är stor för att inget ska läcka. Ibland måste man gå upp kontor i LA och där sitta och läsa manus på plats. Ibland får man krypterade versioner via mail som man bara kan öppna en gång.

– När vi spelade in de tre sista avsnitten av andra säsongen på ”The Killing” delades det ut manus där mycket var överstruket med svart. Under vissa scener fick stora delar av teamet inte vara närvarande.

”The Darkest Hour” (urusel film om en alieninvasion i Moskva) blev sannerligen inget mästerverk. Vad fick dig att tacka ja till den?

– Jag hade precis kommit till LA. Detta var innan ”Snabba cash” hade haft premiär. Jag gick runt på en massa auditions och det gick skitdåligt. Man står där med 30 andra killar. Vi har alla valt att klä oss i kostym och ser likadana ut… Till slut gör man auditions för roller som man inte ens vill ha, men går dit ändå för att visa att man är lojal mot rollbesättaren.

– I detta läge fick jag manuset till ”The Darkest Hour”. Det stack ut på flera sätt. För det första var det en science fiction-film om en alieninvasion. Hallå en pojkdröm. I Sverige görs inte såna filmer. Filmen skulle också göras i 3D, jag var helt tagen av ”Avatar”. Plus att det var klart att huvudrollen skulle spelas av Emile Hirsch som just då spelat i Sean Penns suveräna ”Into the wild”.

– Under inspelningen började jag ana att allt inte stod rätt till, men försökte ändå göra mitt bästa. Det försöker jag alltid. Man kan inte bara ställa in skorna.

Din rollfigur i ”The Darkest Hour” är svensk. Var det så i originalmanus?

– Nej, i manus var han tysk. Det var ytterligare en anledning till att jag tackade ja till rollen. Ända sedan jag såg ”Dr Strangelove” har jag drömt om att spela tysk. (Börjar rycka med högerarmen och recitera Peter Sellers tyskengelska ur den filmen.) Jag tog i så mycket under provfilmningarna att jag i princip förvandlade karaktären till nazist. Regissör och producenter titta på varandrade och sade: ”Hmm, han ska nog inte vara tysk” (haha).

Och det var bra betalt antar jag?

– Det var inte en så stor summa för att vara Hollywood, men det var ändå mer pengar än vad jag trodde jag någonsin trodde jag skulle tjäna. Jag gick inte ens klart gymnasiet.

Hur får man en karaktär att bli trovärdig?

– Jag träffade Michael Mann för ett tag sedan. Han är ett stort fan av ”The Killing” och ville ha möte med mig. Jag passade på att fråga honom om ”Heat”, en av mina absoluta favoritfilmer. Det samarbete som Michael Mann och Robert DeNiro har i den filmen är så jävla fint.

– Du vet scenen i slutet av ”Heat” när DeNiro åker med tjejen mot flygplatsen men sedan plötsligt ändrar sig, inser att han inte kan släppa det utan måste hämnas? Den scenen hade inte varit trovärdig om man inte under hela filmen fram till dess, genom små men oerhört viktiga detaljer, fått inblick i vilken extrem kontrollmänniska DeNiros karaktär är.

– Mann och DeNiro vet exakt vad de vill berätta med karaktären. Och det gör att man tror på honom till 100 procent.

Hur går det till när man får ha möte med Michael Mann?

– Hans agent ringde min agent. Vi träffades på hans kontor.

Var ligger det?

– Santa Monica.

Hur exakt går ett sådant möte till? Bjuder på Michael Mann på kaffe och mineralvatten?

– Ja, ungefär så. Vi satt bara och pratade ganska förutsättningslöst. Jag har ingen aning om han tänker på mig för en viss roll eller om jag bara är en av tio han träffar. När jag gick ut satt Zach Galifianakis i soffan och väntade. Sen stod vi tre och surrade ett tag. Jag tror i alla fall inte att Michael tänkte på oss för samma roll (haha).

– Vad som är kul är att nu har jag nått en position som gör att jag själv kan be om egna möten med människor jag vill jobba med.

Joel Kinnaman har kvar sin lägenhet på Södermalm i Stockholm men bor numera större delen av tiden i USA. När han spelat in ”The Killing” har han halvårsvis bott i en hyrd lägenhet i Vancouver. ”The Killing” utspelas egentligen i Seattle (grannstad till Vancouver), men många amerikanska filmproduktioner förläggs till Kanada för att det avtalsmässigt är billigare att spela in där.

När Joel är i LA bor han hemma hos ”en vän”. När jag frågar vem det är svarar han: ”Hon är väldigt snäll”. (En vecka efter vi träffades hade amerikanska tidningar vimmelreportage där Joel Kinnaman gick hand i hand med Oliva Munn, modell och skådespelerska, lysande i Aaron Sorkins ”The Newsroom”.)

– Jag tycker inte skådepelare ska tala för mycket om sitt privatliv. Publikens uppfattning om en som privaperson kan stå i vägen för den roll man spelar.


Joel Kinnaman funderar på att skaffa lägenhet i New York och använda det som bas.

– Det ligger halvvägs. Då kan man åka till Stockholm på långhelger, det är omöjligt från LA.

Joel Kinnaman har själv haft ett Mann/DeNiro-liknande samarbete med Daniel Espinosa. Först i ”Snabba cash” och sedan i ”Safe house”, Daniel Espinosa första Hollywoodfilm.

Efter att ”Safe House” med Denzel Washington spelat in en och en halv miljard kronor är nu även Daniel Espinosa på väg att bli en lika stor spelare i Hollywood.

– Daniel är en av mina närmaste vänner. Jag anförtror honom om allt. Det var också så häftigt att se honom regissera i USA. När jag kom till inspelningen hade de filmat i fem månader. Och det var så tydligt vem som var kapten på skutan. Han behövde inte ens höja rösten Alla var på hans lag, det är långt ifrån självklart på filminspelningar.

– En annan person, som inte vet att jag känner Daniel, berättade senare om en tidig manusgenomgång. Denzel satt där med sina höga manusbuntar framför sig. Han ser till att spara alla utskrifter från alla manusversioner för att ha koll på precis allt. Denzel gillade inte någon scen och satt och mumlade om det, utan att ta ögonkontakt. Daniel sade efter ett tag: ”When you talk to me, you look me in the eyes”. Denzel svarade: ”I don’t listen with eyes”.

– Det blev helt tyst i rummet. Alla i teamet började fundera på vad de skulle göra i stället när filmen lades ner. Men därefter skrattade Denzel och sade ”Okay, okay”. Därefter var Denzel på Daniels lag resten av filmen. På filminspelningarna i Hollywood sitter producenterna alltid med på uppfällda stolar: Men Daniel lyckades med att porta dem från inspelningen. De fick sitta i ett tält i stället.

Din roll i ”Safe house” består i första hand av ett oerhört våldsamt slagsmål med Ryan Rynolds (”Green Latern”). Hur lång tid tog det att spela in det slagsmålet?

– Ungefär två och en halv dag. Mina scener tog sammanlagt fyra dagar. Men jag var på inspelningen i en månad. Det var helt ok (stort leende). Jag och Ryan repade i två veckor med stuntkillar. Det är den stora skillnaden mellan svensk och amerikansk film. I Sverige har vi inte råd att jobba så vilket slutar med att man klappar på varandra på riktigt i stället (haha). Jag fick många blåmärken under Johan Falk-filmerna.

– I alla scener i slagsmålet i ”Safe house”, utom en, är det jag och Ryan som gör alla stunts själva. Förutom att det ligger lite stolthet i det, så gör det även effekt för filmen. Regissören kan i alla lägen välja närmare vinklar.

– Men i den scen där vi flyger genom ett fönster så beslutades det att stuntkillar skulle göra den. Vi protesterade först: ”Hey, vi vill göra allt själva” och insisterade på att göra andra tagningen. I första tagningen landade den ena stuntkillen på huvudet och fick hjärnskakning. Den andra killen fick örat halvt avskuret av en träflisa, det sprutade blod, örat hängde vid hans huvud. Ryan och jag tittade på varandra: ”Killar, det såg ju skitbra ut! Vi behöver inte göra någon andra tagning”.

Och allt detta samtidigt som Denzel Washington sitter fastkedjad vid ett element. Hur var det att spela mot honom?

– Min roll är ju väldigt liten. Jag har egentligen bara en scen mot Denzel där jag står vid en dörröppning och ser honom komma gående mot huset. Jag får en pistol mot tinningen och ska egentligen vara livrädd.

– Men sen gör Denzel någon liten grej med handen, lutar sig mot något, det är så jävla bra. Allt jag kunde tänka på det i ögonblicket var bara, wow, här kommer en mästare. (Gör imponerad min och visslar ljudlöst.) Jag är väldigt glad att kameran i den scenen enbart filmar mig bakifrån.

(slut)

Röster om Joel Kinnaman

Melinda Kinnaman
Syster och skådespelare

– Mitt intryck av Joel under uppväxten? Att han var jävligt jobbig och störig. Jag försökte mest hålla mig ifrån honom. Det var först när han 17 år, efter att han varit utbytesstudent i Texas, som vi blev verkligt nära. Då hade också vår åldersskillnad på åtta år jämnat ut sig. Efter började vi syskon umgås så mycket att andra började kalla oss sekten i stället för släkten. Vi vill bara hänga med varandra.

– Joels styrka som skådespelare är hans bredd. Han är helt öppen, kan vara väldigt känslig och sårbar. Han kan samtidigt också vara jävligt läskig. Han har en våldsamhet i sig, ett svart drag som han kan släppa fram och som är spännande. Plus att han har humor. Jag tror också hans sociala begåvning hjälper honom i USA. Han fixar även allt runt omkring och verkar till och med tycka det är genuint roligt.

Ulf Malmros
Regisserade Joel i hans genombrottsfilm ”Tjenare kungen”

– Jag var ganska hård mot honom tror jag. Hela tiden sade jag ”Kom ut ur lådan, Joel!” Nu måste han ironiskt nog kliva in i lådan när han ska spela ”Robocop” (haha). När vi jobbade så var Joel ganska ny som skådis, en klassisk method actor. Men han var jävligt bra och fokuserad. Sjukt fokuserad. Man måste vara det om man ska komma långt i den här branschen.

Fotnot: Något annorlunda redigerad än den tryckta i Café.

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.