Intervju med Vera Vitali
Vera Vitali är lysande i Kristallen-nominerade ”Hinsehäxan” och en av Sveriges mest lovande skådespelare. Intervjuade henne för magasinet Styleby. Vi talade bland annat om hennes lekfarbror under uppväxten, Stanley Kubrick.
Vera Vitali
Text: Jan Gradvall
Vera Vitali tittar sig oroligt omkring hela tiden. Blicken flackar från höger till vänster. Är det verkligen säkert att den här mötesplatsen är okej?
Hon verkar tänka och överlägga intensivt samtidigt som hennes oro även smittar av sig på mig. Hennes noja tar sig närmast fysiskt uttryck.
Därefter tar hon plötsligt beslutet – Vera Vitali skiter i mötet och bara sticker.
Vera Vitali börjar springa. Hon springer fort som fan, rakt fram, till synes fast besluten om att aldrig bli upphunnen.
Nej, det är inte inledningen på vårt möte på restaurang Tranan i Stockholm. Även om Vera Vitala kanske hann överväga möjligheten att sticka i och med att jag hade fuckat upp och var en halvtimme försenad.
Det är inledningen på ”Hinsehäxan”, teveserien där det inte gick att ta ögonen från en lysande Vera Vitali.
I två avsnitt på sammanlagt tre timmar – lika långt som två långfilmer – bar Vera Vitali, 30, hela serien på sina axlar. Det kändes som hon var med i varje scen.
”Jag var faktiskt bokstavligen med i varje scen. Det var över 4 000 tagningar. Regissören räknade”, säger Vera.
”Men som tur var fungerade samarbetet med särskilt fotografen otroligt bra. Jag tänkte, shit, han tvingas stirra på min feja hela tiden. Typ ’oavbrutet in your face’. Om jag inte känt mig så trygg med honom kunde den långa inspelningen ha blivit skitjobbig”.
”Hinsehäxan” sändes på SVT i januari. Det var en dramatisering av en självbiografisk bok med samma namn av Lillemor Östlin, den kvinna som har suttit inspärrad längst tid på kriminalvårdanstalt i Sverige.
Hennes smeknamn Hinsehäxan kommer från Hinseberg, Sveriges största och mest ökända kvinnofängelse, med säkerhetsklass C.
”Det var en väldigt rolig och utmanade roll att göra. Och en ovanlig tjejroll på så sätt att den innehåller hela spektret. Ofta är tjejroller antingen eller, god eller ond. Men denna roll tillät mig vara både mörk och ljus, ful och snäll, ledsen och glad. En mamma som är missbrukare och begår brott men också gör jävligt fina saker.”
Lillemor ”Hinsehäxan” Östlin, född 1940, levde ytligt sätt ett liv som många unga kvinnor kan känna igen sig i och relatera till. Hon var ung, levde livet, hängde på hippa klubbar i Stockholm.
Men Lillemor hamnade i en nedåtspiral. Hon tog droger, började med bedrägerier, blev prostituerad.
Under tio år var hon betald älskarinna åt Lennart Geijer – Sveriges dåvarande justitieminister – i en av de största men mest nedtystade politiska skandalerna i svensk historia. (Även Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, filmad av Bo Widerberg som ”Mannen på Mallorca”, handlar om Geijeraffären.)
Hur förbereder man sig för en sådan här roll?
”Till att börja med läste jag förstås självbiografin som serien bygger på. Jag träffade även Lillemor själv.”
Var träffade du henne?
”På ett gammalt kafé i en söderförort. Hon satt där med sitt röda hår och sin kaffekopp. Jag vill träffa henne för att det framförallt kändes respektfullt mot henne. Om någon skulle spela mig i tre timmar skulle jag vilja träffa den personen. Och det blev ett jättefint möte. Vi satt mest och småpratade.”
Vad frågade hon dig?
”Också bara småsaker. Ville mer få feeling tror jag. Hon tyckte vi var lika, att vi hade samma leeende. Det handlade mest om en blessingkänsla, vilket var precis vad jag behövde.”
”Jag besökte även Prostitutionsenheten och pratade med en kvinna där som för ständiga samtal med prostituerade kvinnor och tar del av deras tankegångar. Hur är det att ta steget och ligga med någon mot betalning? Det finns en scen i serien när jag precis försökt sälja mina vigselringar på Pantbanken men bara erbjudits några kronor. Det är då hon första gången tar beslutet att, mitt på dagen, ställa sig på gatan. När jag spelade den scenen, helt utan dialog, var min research avgörande.”
Vera Vitali började med att jobba som fotomodell, hon var på Stockholmsgruppen mellan hon var 15 och 20.
Som skådespelare har hon ännu inte gjort så många stora och kända roller, men hennes cv är tyngsta tänkbara: en uppradning av nästan alla de bästa nya regissörerna i svensk film:
Ruben Östlund (”De ofrivilliga”), Johan Kling (”Puss), Tomas Alfredson (tv-pilot som Vera också skrev manus till), Amir Chamdin (”Cornelis”), Gustaf Skarsgård (”Människor helt utan betydelse”) och Molly Hartleb, regissör till ”Hinsehäxan” och dotter till Rainer Hartleb som gjorde de legendariska dokumentärerna om barnen i Jordbro.
Och i sommar spelar Vera Vitali in en film som Peter Birro skrivit manus till.
Det verkar nästan som du hellre valt smalare projekt med bra regissörer i stället för andra bredare tv-serier och filmer. Är det medvetet?
”Jättemedvetet. Jag har aldrig haft något behov av att vara med bara för att få vara med. Det handlar inte om någon snobbism. Men jag har hellre tagit helt andra jobb för att försörja mig, utanför branschen, än att jag göra filmer och serier jag inte kan stå för. Min rätt krassa inställning till filmbranschen hänger säkert också ihop med att jag vuxit upp i en filmfamilj.”
Kan du ge exempel på något jobb du tagit när du inte skådespelat?
”Till exempel jobbat på Hemtjänst ett par somrar. Jag tycker alla någon borde göra det. Det borde vara obligatoriskt, lite som Lumpen. Det är oerhört deprimerande men också fint och meningsfullt Första veckan dog en av de jag gjorde hemsök hos oss. Jag sprang och grät hos chefen som bara konstaterade att, ja, nu har du en mindre att gå till och strök den dödas namn på tavlan.”
Som skådespelare måste det vara centralt att ha olika erfarenheter att ösa ur. Samlar man på sig ansikten?
”Precis så. Vad man än gör, vilka man än träffar, så kan man som skådespelare se det som studiebesök. En del börjar Scenskolan när de är 18 år, det kanske fungerar jättebra för vissa, men man har inte så mycket livserfarenhet att ösa ur. Men det är nu länge sen jag jobbade på Hemtjänst. Mestadels har jag, när jag inte skådespelat, jobbat med brorsan och castat (rollbesatt) när han gjort reklamfilmer.”
Brorsan är Max Vitali, korad till Sveriges bästa reklamfilmsregissör både 2008 och 2010.
Det var Vera Vitali som rollbesatte Max Vitalis väldigt roliga filmer för Riksgälden som är parodier på gamla tv-program från 1980-talet med bland andra Arne Hegerfors och Bosse Larsson.
”Det är extremt roligt att hitta rätt statister. Att ta in 150 pers för att hitta rätt karaktär. Även det ger mig mer träning som skådespelare än att göra mindre givande roller.”
Vera Vitalis bror har också regisserat flera videor åt Robyn. Efter att Max Vitali gjorde ”Dancing on my own”, ”Hang with me” och ”Call your girlfriend” blev han och Robyn mer än vänner. Aftonbladet kunde förra sommaren triumferande sätta rubriken ”Här visar Robyn upp nya killen!”.
När vi träffas ska Vera dagen efter åka till Arizona för att hälsa på Max och ”bara hänga lite” när han spelar in ny reklamfilm.
Hur gammal var du när du bestämde dig för att bli skådis?
”Fyra. Var helsäker när jag var fyra bast. Sen kom det en lång period när jag inte var lika säker, nåt jag tror händer de flesta. Man blir tonåring och osäker. Det gick upp och ned. Med tanke på att min familj är i branschen kände jag mig också väldigt tveksamhet just därför. För mig har det alltid varit viktigt att det känns som jag får min egen väg. Fast egentligen fattade jag beslutet redan när jag var fyra.”
Vad fick dig att fatta beslutet? Kommer du ihåg var du var någonstans?
”Med farsan på inspelning i London.”
Vilken film då?
”Full Metal Jacket”.
Vera Vitalis pappa är engelsmannen Leon Vitali, född 1948. Leon Vitali var från början skådespelare och fick sitt genombrott när han i Stanley Kubricks mästerverk ”Barry Lyndon” spelade Lord Bullingdon.
När Stanley Kubrick några år senare skulle spela in sin nästa film, ”The Shining”, ringde han till Leon Vitali och frågade om han ville vara med. Det var b.la Leon som castade pojken i ”The Shining”.
Sedan dess jobbade Leon Vitali med Stanley Kubrick som kreativt bollplank. Samarbetet varade ända fram till att Stanley Kubrick 1999 dog av en hjärtattack när han, 70 år gammal, precis var klar med ”Eyes wide shut”.
Om man ska lista filmhistoriens fem tyngsta regissörer är Stanley Kubrick en av dem. Miljöer som för oss andra är filmhistoria var lekplatser för Vera Vitali när hon var liten.
”Det var lite weird att springa runt och leka bland Vietnam-kulisserna som byggts upp för ’Full Metal Jacket’. Det var också djupt fascinerande, och lite skrämmande, att se hur de vuxna som jag lekt med plötsligt helt förvandlades till andra personer när det var dags för tagning. Att de kunde kliva fram och tillbaka mellan olika personligheter.”
För ett barn måste det ha känts närmast magiskt.
”Verkligen magiskt. Och det var då jag bestämde, jag sk bli skådespelare, och började leka det.”
Vilka skådespelare lekte du med under ”Full Metal Jacket”?
”Mest med Vincent (D’Onofrio). Han som skjuter sig i munnen. Det var väldigt ångestartat för mig när han skulle dö i filmen. Pappa och mamma fick gång på gång säga ’Det är bara ketchup, det är bara ketchup’.”
Lekte Max regissör när du lekte skådespelare?
”Precis vad vi gjorde! Farsans kontor var i Stanleys hem. Där fanns det kameror och monitorer som vi kunde låna. Fördelningen var klar redan från början: jag var skådis och Max regissör.”
Vad gjorde ni för filmer?
”Allt möjligt. Vi gjorde egna reklamfilmer för saker vi hittade på. Musikvideo för Talking Heads, jag fick spela alla instrument och mima till David Byrne. Låten tog aldrig slut eftersom jag hade alla roller och låten började om nästan från början i varje tagning. Vi gjorde också egna Behind The Scenes-varinater där vi berättade om inspelningen av den film som vi påstod att vi själva höll på med. Och använde oss av tagningar från ’Full Metal Jacket’.”
Har du kvar de filmerna?
”Ja, allt finns på en VHS som jag måste se till att så att den blir konverterad till digitalt. Man ser på oss hur i filmerna hur vi blir äldre för varje sommar.”
Hur mycket träffade du Stanley Kubrick?
”Varje år tills han dog när jag var 17. Det var ju pappas boss. Jag förstod så klart vem han var, en stor regissör, men det var först när han gick bort och hela världen pratade om honom, som jag verkligen fattade. Då kändes det obehagligt att plötsligt behöva dela honom med alla.”
Veras föräldrar skiljde sig efter ”Full Metal Jacket”. Därefter pendlade hon till pappa i London men bodde mest med mamma i Stockholm.
Veras mamma, Kersti Vitali-Rudolfson, en av Sveriges främsta kostymörer, är också ett tungt namn inom film och framförallt teater.
”När vi flyttade hem till Sverige efter ’Full Metal Jacket’ jobbade mamma på Orionteatern på Söder. Jag gick inte på dagis utan var på teatern och lekte i stället.”
Lite udda kan man tycka.
”Haha, ja, verkligen lite udda. Jag gick senare i leksola och hade dagmamma så jag är inte helt född i farstun socialt. Det var mer att jag var med mamma på teatern på kvällar och helger. Men en fri teater är lite som ett vuxendagis så skillnaden kanske inte är enorm. Jag är heller inte övertygad om att ett vanligt dagis hade känts så mycket mer normalt.”
Kim Anderzon berättade om det väldigt fria livet på en fri teater i ”Stjärnorna på Slottet”. Var det så?
”Njae, det var 1970-talet som Kim Anderzon berättade om. Det här var 1980-talet, en helt annan tid och ett annat klimat. Men, visst, det var ständiga diskussioner och relationsdramer även utanför pjäserna. Efter ett tag frågade jag morsan: ’Varför äter alla som jobbar med teater bara yoghurt?’. Vi fick svaret att det var det man råd med.”
Vera Vitali har levt längre liv än de flesta i hennes ålder och kan dra nu nytta av sina många olika erfarenheter i sitt yrke.
Med vad hon inte har någon som helst erfarenhet av är att skjuta med pistol.
I höst kan vi se Vera Vitali i SVT:s filmatisering av deckarförfattaren Arne Dahls ”A-Gruppen”, en beteckning för Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art.
”Min rollfigur kommer in först i del 3 så jag kom till inspelningen i ett ganska sent skede. Alla de andra fick gå på skjutkurs, men de missade mig. I en scen kommer jag in i ett hus med dragen pistol. Därefter hör jag direkt ’Bryt!’, omtagning.”
”Därefter kom omdömet: ’Du håller just nu pistolen riktad mot ett lik. Det är lite onödigt. Hon är redan död. ’Jag ser själv aldrig på krimfilmer. Men just därför var det kul att få pröva på det. Förr var jag ganska rädd för att titta på lik och våld men efter sex månaders inspelning är jag nu ganska avtrubbad.”
Vad ser du själv helst på för film?
”Naturfilmer. BBC Life, hela tiden. Det är det bästa jag vet.”
Hur kommer det sig?
”Det är så jävla roligt att vara på plats med till exempel en svart mamba. Djur man aldrig skulle våga närma sig annars. Lär mig nytt hela tiden, fördjupar mig.”
Så du sitter där framför naturfilmer på tv:n och googlar olika djur?
”Javisst. Apor är min stora favorit. Valar är också bra.”
Kan du även ha nytta som skådis av att studera djurs beteende?
”Absolut. Det är språk utan dialog. Det är fantastiskt att hur djur kommunicerar, att de hoppar och dansar för att för att få ligga. Älskar det, älskar apkultur (haha).”
(slut)
SEPARAT RUTA OM MODE
Vad har du för förhållande till kläder?
”Hallå, du frågar en dotter till en kostymör. Jag älskar kläder. Det betyder också väldigt mycket för den karaktär man spelar. Jag var ju också fotomodell i fem år. Kläder har varit en stor del av mitt liv.”
Vad gjorde du som modell?
”Allt. Alla slags fotograferingar, både i Sverige utomlands. Jag jobbade för Stockholmsgruppen. När jag började som 15-åringar tyckte jag att jag var jättevuxen och mogen, men kan nu se på bilder att jag bara var ett barn.”
”Men jag har bra erfarenheter av modellvärlden. Min mamma var min trygghet, var med på alla möten i början, och såg till att jag inte blev fuckad av branschen.”
Hur har det påverkat din syn på mode att din mamma är kostymör?
”Till att börja med att jag blev allergisk mot tyger. Jag kräktes så fort jag fick se tyg.”
Bokstavligen kräktes?
”Ja, jag har kräkts överallt när det finns tyg i Stockholm. Dramatens kostymförråd. Stadsteaterns tygförråd, alla tygaffärer. Det var nog en kombination av ljudet av frasiga naglar mot tygrullar och allmän uttråkning. Och det sitter kvar i dag. Jag försöker ibland titta på second hand men får panik om jag får för mig att det luktar kiss och hårbotten.”
Hur mycket kan du som skådespelare styra över vilka kläder du ska påverka?
”Kan påverka en hel del. Kläder är ju en viktig del av rollen. En fel hatt kan förstöra mer än man tror. Men jag är samtidigt nog med att inte vara jobbig och lägga mig i lagom mycket. De kostymörer jag jobbat är också medvetna om vem min mamma är (Kersti Vitali-Rudolfson, känd kostymör) och blir extra nervösa därför. Då är det inte läge för mig och komma med lite tips (haha).”
”Men jag fick ha på mig precis vad jag ville när jag växte upp. Min mamma har aldrig kommenterat något jag tagit på mig utan alltid haft inställningen, whatever du tar på dig. Mamma är mer hippie, jag är precis tvärtom. Hon hatar nya kläder, jag älskar nyaste nytt ur kartongen.
(slut)
Fotnot: Den version som publicerades i Styleby var något annorlunda redigerad.