Krönika, Dagens Industri
Weekend 10 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Två svenskar har gjort succé på amerikanska biografer denna sommar. Att den ena av dem skulle vara Noomi Rapace i ”Prometheus” var ingen större överraskning. Men ingen hade gissat att den andra skulle vara Malik Bendjelloul, en ung dokumentärfilmare.
Malik Bendjelloul är dessutom den enda av de båda som fått höra att Bob Dylan gillar hans film.
En första indikation var Sundancefestivalen i vintras. Malik Bendjellouls film ”Searching for Sugar Man” vann jurypriset för bästa dokumentär och röstades även fram till publikpriset.
Filmen plockades upp av Sony Pictures Classics som lät filmen gå upp på bio i 100 kopior i USA, en satsning som ingen svensk dokumentärfilmare varit i närheten av. ”Waiting for Sugar Man” har också seglat upp som favorit till att vinna en Oscar vid nästa gala 2013.
”Searching for Sugar Man” visas denna helg på Way Out West-festivalen i Göteborg och får svensk biopremiär fredag 24 augusti.
Malik Bendjelloul, född 1977, har en storebror, Johar Bendjelloul, som syns mycket i SVT som programledare. Brödernas morbror är filmaren Peter Schildt.
Malik debuterade 12 år gammal som barnskådespelare i Peter Schildts svenska teveklassiker ”Ebba och Didrik”. På 1990-talet började Malik göra musikdokumentärer för teve under ledning av Bobo Ericzén.
Som musikjournalist får jag många förfrågningar om att bli intervjuad i musikprogram. De enda jag under många år tackade ja till var de som gjordes av Malik. Jag tyckte han var seriös och hade ett otvunget sätt att intervjua.
Malik Bendjelloul var sedan reporter på ”Kobra” innan han började jobba med ”Searching for Sugar Man”, ett projekt som tagit honom flera år att färdigställa.
”Searching for Sugar Man” handlar om Rodriquez, en singersongwriter från Detroit med mexikanska rötter. Att kalla Rodriquez bortglömd är felaktigt eftersom han heller aldrig varit ihågkommen till att börja med.
Rodriguez spelade in två album, ”Cold fact” (1970) och ”Coming for reality” (1971), som floppade helt i USA.
Men musiken är fantastisk. Rodriguez plockades upp av Dennis Coffey (spelar på Temptations psykedeliska mästerverk) och de båda albumen låter som om en mexikansk Bob Dylan fått kontrakt med Motown och tonsatt den brutala Detroit-verklighet av sociala orättvisor och rasism som Marvin Gaye beskrev i sånger som ”Inner city blues”.
Rodriguez själv försörjde sig genom att ta industrijobb så smutsiga och hårda att ingen annan vill ta dem.
Rodriguez hade förblivit en fotnot i historien om inte hans debutalbum av en slump hittat vägen till Sydafrika.
En sydafrikan som intervjuas i filmen berättar att om man man bläddrar i vinylbackar i sydafrikanska hem så hittar man tre album nästan överallt: ”Abbey Road” av Beatles, ”Bridge over troubled water” av Simon & Garfunkel och ”Cold fact” av Rodriquez.
När motståndet växte mot apartheidregimen i Sydafrika, även bland den vita befolkningen, så blev Rodriguez sånger soundtracket till proteströrelsen.
Men ingen i Sydafrika visste någonting om Rodriguez, vem han var, var han kom ifrån; alla var övertygade om att han var död. Inga royaltypengar nådde heller fram till Rodriguez.
Den svåraste med all form av berättande, vare sig det gäller journalistik eller filmer, är frågan ”I vilken ordning ska jag berätta detta?”
Men ”Searching for Sugar Man”, suveränt fotograferad av Camilla Skagerström, löser detta mästerligt. Historien som rullas upp trollbinder tittaren och dess patos gör att man knyter näven i biomörkret.
(slut)
+
BONUS NR 1:
”Dallas” är tillbaka! Nyheten om att TV4 börjar sända nyversionen av ”Dallas” den 20 augusti lär få många svenska hjärtan att bulta.
”Dallas” sändes i Sverige mellan 1981 och 1993 och hade som bäst osannolika fyra miljoner tittare. (I USA sändes den 1978 till 1991.)
Det brukar sägas att det finns tre grundelement som måste finnas med i en framgångsrik såpopera: 1. Karaktärer som är ”larger than life”. 2. Konflikter som är baserade på kampen om makt och pengar. 3. Sex – mycket sex.
”Dallas” serverade allt det som en plusmeny med extra allt.
Till en början ser det dock bistert ut i den nya versionen. Bobby har fått cancer. JR ser inte en dag äldre ut än 97.
Men manusförfattarna löser det genom att i stället fokusera på deras nu vuxna söner. Samt att låta sönerna ha sex varje gång de är i bild.
För att ytterligare demonstrera att det minsann fortfarande finns virilitet i ”Dallas” så inleds första avsnittet med att man borrar olja mitt på gräsmattan på South Fork.
Det resliga borrtornet stånkar och frustar innan utlösningen kommer.
Nyversionen av ”Dallas” balanserar på kanten till kitsch, men den klassiska vinjetten är kvar, med tredelad bildruta och den magnifikt pampiga signaturmusiken.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
På onsdag är det hyrfilmspremiär för en av årets bästa filmer, dokumentären om Bob Marley.
Regissören Kevin Macdonalds två och en halv timma långa dokumentär ”Marley” ger en unik blick i den musiker som dog 36 år gammal och i dag, globalt sett, är större än både Beatles och Elvis Presley.
Den enda bit man saknar i dokumentärfilmen är något om Bob Marleys tid i Sverige. Våren och sommaren 1971 så bodde Bob Marley i Sverige. Ingen i Sverige visste vem han var.
Anledningen till att Bob Marley kom till Sverige var att han skulle arbeta med soundtracket till en film med Christina Schollin.
I filmen, som fick namnet ”Vill så gärna tro”, spelade Christina Schollin mot Johnny Nash, jamaicansk musiker och skådespelare som hade en stor hit med ”I can see clearly now”. Nash kände Marley och bjöd med honom till Sverige.
En låt från Bob Marleys okända tid i Sverige finns med i boxen ”Songs of freedom”.
Jan Gradvall