Skivrecensioner, DI Weekend

The Meditation Singers, The Brooklyn Allstars, The Spiritual Interns – med flera
Titel: Holy spirit
Skivbolag: Harmless/Demon
Betyg: 5

En anledning till att engelsmän gör de bästa naturdokumentärerna i världen är det gränslösa tålamodet. Ett team från BBC är berett att i tre veckor ligga på en blöt klippa vid ett vattenfall i Amazonas för att fånga det sällsynta ögonblick när utrotningshotade vattengrodor viftar lite med vänster fotled.

Den inställningen präglar även engelska musikarkeologer. Dave Hill, en gång ena halvan av Ballistic Brothers, är för soul och reggae vad David Attenborough är för däggdjur. I förordet till denna dubbla samling med amerikansk gospel från 1960- och 1970-talet ursäktar sig han sig med att gospel är något han ”endast hunnit undersöka de senaste tio åren”.

Hans upptäcker slår undan fötterna på en. Det är som att snurra på sin jordglob och plötsligt upptäcka en ny kontinent.

Gud är den bästa talangscouten. Tidernas främsta sångare – Sam Cooke, Aretha Franklin, Marvin Gaye, Staple Singers, Loleatta Holloway, Whitney Houston – har alla skolats i kyrkor, innan de tog klivit över till den syndiga sidan. Vad samlingen ”Holy spirit” gör är att lyfta fram deras andliga kusiner som blev kvar i kyrkorna.

De 41 låtarna är alla hämtade från Jewel, ett skivbolag som hade sin bas i staden Shreveport i Lousiana. Bland bolagets postorderkunder fanns en ung Bob Dylan.

Musiken är svart i alla bemärkelser. Sångerna skildrar hur det är att befinna sig på livets botten. Referenser till ghetto dyker upp i var och varannan låt. Svenska gospelsångare låter som Birgit Friggebo vid en jämförelse.

Här finns rariteter som ”No more ghettos in America” av Stanley Winston, osannolikt nog arrangerad av en ung George Clinton. Den engelske radiodiscjockeyn John Peel älskade låten så mycket att han med den i sin ”black box”, en låda med singlar han kunde ta med sig i nödsituationer.

Här finns också fyra låtar av den välsignade Dorothy Norwood. Mick Jagger blev så tagen efter att ha hört ett av hennes album i en skivaffär i Los Angeles att han övertalade henne att vara förartist på Rolling Stones turné 1972. När Dorothy Norwood sjöng stod Mick Jagger varje kväll i kulissen och lyssnade och lärde.

Jan Gradvall

Joe Jackson
Titel: The Duke
Skivbolag: Ear Music/Border
Betyg: 3

När Joe Jackson debuterade 1979 med ”Is she really going out with him?” så jämfördes han, som många andra på den tiden, med Elvis Costello. Men det har visat sig vara en jämförelse som hållit under fyra decennier.

Joe Jackson och Elvis Costello, båda födda 1954, har gått från att vara engelska popsmeder i smala new wave-slipsar till att bli distingerade Harvard-professorer i amerikansk musikhistoria med notställ framför sig.

Joe Jacksons gedigna utforskning av jazz och i synnerhet storbandsjazz har nu tagit honom fram till den största av dem alla, Duke Ellington. ”The Duke” väver sömlöst ihop 15 Ellington-kompositioner. Questlove från The Roots spelar trummor på hälften av spåren.

Obegripligt nog har Joe Jackson dock i detta sammahang även bjudit in Steve Vai. En gitarrist som med sitt ”titta på mig”-spel visar att hans namn borde stavas Steve Why.

Jan Gradvall

Andreas Söderström & Johan Berthling
Titel: 30 grader i februari
Skivbolag: Kning Disk/Border
Betyg: 4

Manusförfattaren bakom teveserien ”30 grader i skuggan”, Anders Weideman, skriver: ”Med fyra olika regissörer och tre fotografer stod det tidigt klart att musiken skulle ha en oerhört betydelsefull roll för att skapa den sammanhängande ton som vi var ute efter; en krock mellan öst och väst, mellan Thailand och Sverige, mellan värme, humor och tragedi”.

Andreas Söderström och Johan Berthling, två musiker från samma Stockholmsscen som Nordic Music Prize-vinnaren Goran Kajfes, löste den uppgiften mästerligt. Med enbart akustiska stränginstrument – några importerade från Sydostasien, andra hemmabyggen – skapar de melodiös, romantisk folkmusik. En slags musikaliska kurbitsmålningar med thailändska motiv.

Jan Gradvall

Disco Inferno
Titel: The 5 EPs
Skivbolag: One Little Indian
Betyg: 4

Rockjournalistiken är en håv med för stora maskor. Allt för mycket slinker oundvikligen igenom.

Det tidiga 1990-talet var en era dominerad av indiepop, gangsterrap och grunge. Kanske var det därför en engelsk trio som gjorde hyperintelligent samplingsbaserad postrock gick spårlöst förbi.

Men denna samling med fem EP-skivor som trion Disco Inferno spelade in 1992-1994, varav fyra gavs ut på Rough Trade, är en sensation. Som en brygga mellan ”My life in the bush of ghosts” av Brian Eno & David Byrne och samtiden. En av de senaste årens viktigaste återutgivningar.

Jan Gradvall




 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.