Krönika i Icon nr 4: Fem år i New York som förändrade världen

Inom alla genrer som är stora i dag, från house och hiphop till punk, jazz och konstmusik, så går rottrådarna tillbaka till vad som hände i New York mellan 1973 och 1977. Boken ”Love goes to buildings on fire” redogör i kronologiskt ordning för vad som hände i New York under fem år med en noggrannhet som om det vore ett slag eller världskrig.

Icon nr 4

Jan Gradvall

Om Herman Lindqvist haft en parallell karriär som transsexuell rocksångare blond peruk som slog ned de i publiken som vågade häckla honom.

Eller om Dick Harrison jobbat som DJ på en gayklubb där man som discovickning till de dansande serverade jordgubbar spetsade med LSD.

Det är upplägget för den intressantaste historiebok jag någonsin läst.

New York på 1970-talet är den ”På spåret”-fråga där jag skulle kunna dra i handbromsen på 10 poäng.

Jag kan allt om varenda gränd där musikhistoria och filmhistoria skrivits. Eller rättare, sagt, jag trodde jag visste allt innan jag läste ”Love goes to buildings on fire” (Faber and Faber) av Will Hermes.

Det har skrivits ett otal biografier och musikböcker om New York på 1970-talet. Men vad som skiljer Will Hermes från alla sina föregångare är att han tar ett Herman & Dick-grepp på epoken.

Omgiven av ett astmaberg av gula tidningsklipp väljer han bort myterna och använder i stället rigorös research för att rekonstruera en epok.

”Love goes to buildings on fire” redogör i kronologiskt ordning för vad som hände i New York under fem år med en noggrannhet som om det vore ett slag eller världskrig.

Boken börjar på nyårsdagen 1973 och avslutas på nyårsafton 1977, då Nile Rodgers och Bernard Edwards ska se Grace Jones på Studio 54 men blir nobbade av dörrvakten.

I stället gick de hem till sin replokal och skrev i ren ilska en låt med refrängen ”Aaaaaah, Fuck off!” riktad till Studio 54:s vakter. När någon påpekade vilken enastående låt de skrivit så bytte de ut ”Fuck off!” mot ”Freak out!” och spelade in ”Le Freak”, historiens kanske största discolåt.

Will Hermes-bok har underrubriken ”Five years in New York that changed music forever”. Det är ingen överdrift.

Inom alla genrer som är stora i dag, från house och hiphop till punk, jazz och konstmusik, så går rottrådarna tillbaka till vad som hände i New York mellan 1973 och 1977.

På så sätt blir det heller ingen nostalgibok. Det är som att äntligen hitta bruksanvisningen till den väldigt komplicerade byggsats som kallas JUST NU.

Natten när 1972 ringt ut och 1973 ringt in spelar New York Dolls, med en 19-åring Johnny Thunders, på Mercer Art Center med The Modern Lovers som förband. Truman Capote och Richard Hell finns i publiken.

New York Dolls fortsätter att spela i The Oscar Wilde Room på Mercer Art Center varje dag tisdag hela 1973. Ryktet om gruppen i kvinnokläder utan skivkontrakt sprider sig och Marlene Dietrich och David Bowie tar sig dit för att se dem.

Tisdagarna med Dolls får sitt dramatiska slut när den fallfärdiga byggnaden till slut kollapsar den 3 augusti och fyra människor dör.

Samtidigt kunde man från Williamsburg Bridge, de dagar när vinden tillät det, höra ljudet från Sonny Rollins ensamma saxofon.

För att inte störa sina grannar på Grand Street gick Sonny Rollins ut på bron och övade. Han spelade i upp mot 8, 12, 15 timmar i sträck och började väva in ljuden från ljud han hörde i sitt spel. Det metalliska ljudet från tunnelbanevagnar, pråmarnas tutande, bilarnas brus.

Den 28 juni 1973 öppnade The Gallery på West 22:nd Street, en gayklubb med medlemskrav, som kan kallas världens första moderna discotek, med påkostat ljud och ljudanvläggning.

Nicky Siano på The Gallery var den första discjockey i New York som, på et liknade sätt som i dubreggae, sänkte och höjde frekvenser i de soullåtar han spelade för att skapa mer dramatik i musiken.

Nicky Siano använde även en tredje skivtallrik för ljudeffekter. När han mixade in ljudet från ett flygplan som startade skrek dansarna.

Alkohol serverades inte på The Gallery, däremot frukt spetsad med LSD. Nicky Sianos två unga assistenter, Larry Levan och Frankie Knuckles, hjälpte till som nattvardsvärdar och lade LSD-oblater på de troende utsträcka tungor.

Precis samtidigt som Nicky Siano uppfann den moderna DJ-kulturen – och New York Dolls spelade med nystartade Kiss som förband – uppfann Kool Herc den moderna hiphhopkulturen.

På en fest i västra Bronx den 11 augusti spelade Clive ”Kool Herc” Campbell skivor på sin systers fest. Familjen hade nyligen flyttat från Jamaica till Bronx och spred vidare Kingston-kulturen med Sound Systems och kvartersfester.

När Kool Herc inledde med att spela reggae för Bronx-publiken blev reaktionen ljummen. Men när han bytte till hårdare, funkigare spår – ”Apache” med The Incredible Bongo Band, ”The Mexican” med Babe Ruth – gick publiken bananer.

En 13-åring, Joseph Saddler, fick i maj 1974 en se en flyer för en DJ Kool Herc-fest, blev inspirerad och tillbringade sedan lika mycket tid hemma med två skivspelare som Hendrix-wannabe gör med en gitarr.

När han 1975 introducerade en helt ny teknik – att köpa två exemplar av samma skivor, lyfta fram enbart instrumentalbreaksen, och sedan mixa mellan dem – förstod först dansaren först ingenting. Saddler gick hem och grät.

Men hans tid kom ett par år senare när han började kalla sig Grandmaster Flash.

Sommaren 1973 började Bruce Springsteen göra sig ett namn med sina spelningar på trånga Max’s Kansas City, där Andy Warhols entourage höll hov.

Men vad som en kväll 1973 gjorde gör störst avtryck på New York var inte Springsteen själv utan hans förband som flugits in från Jamaica, The Wailers.

Patti Smith och Lenny Kaye, som precis börjat göra egen musik, stod trollbundna i publiken när Bob Marley på Max’s introducerade en ny outgiven låt om upplopp, ”Burnin’ and Lootin’”.

Alla i New York-publiken – en stad präglad av hotet om konkurs, sopstrejker och en laglös tunnelbana – förstod exakt vad The Wailers sjöng om.

Och så där håller boken på, sida efter sida, med berättelser och sammanhang som får en att tappa hakan.

En kväll 1975 hade Ramones ett förband på klubben CBGB som bestämt sig för att de mest radikala man kunde göra var att inte klä som sig andra rockmusiker, utan som prydliga preppys

Talking Heads stod där bland urinlukten på CBGB i sina färgglada pikétröjor och spelade ”Love goes to buildings on fire”, en låt som kom att bli deras debutsingel och gett boken dess namn.

(slut)





 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.