George Orwell varnade för Juholts och Reinfeldts retorik
Det allra mest effektiva i ett totalitärt samhälle är inte övervakningskameror. Det är att långsamt och metodiskt ändra på språkets mening så att avvikande åsikter inte längre kan uttryckas och att sanning blir något subjektiv. Från Expressen Kultur, 3 juni 2012.
Text: Jan Gradvall
Det pågår glädjande nog en renässans för George Orwell.
George Orwells debut Nere för räkning i London och Paris, en bok präglad av sällan skådat patos, slutar aldrig vara aktuell.
Barnfattigdomen i engelska städer som Manchester är i dag uppe i 27 procent (siffra från 2011).
Många yngre journalister återupptäcker även George Orwells lysande essäer som Books vs Cigarrettes och Why I write, båda från 1946, nytryckta i oemotståndligt snygga och rockficktunna volymer av Penguin.
En annan Orwell-essä från samma år, The moon under water, om en drömpub som endast existerar i Orwells fantasi, användes i fjol som startpunkt på en bok där två journalister reser runt i England på jakt efter den perfekta puben.
Men den bok som förblir oläst i denna George Orwell-renässans är 1984, hans mest kända och även sista bok.
George Orwells 1984 och även Djurfarmen är böcker som många har läst i skolan. Eller, rättare sagt, tror sig ha läst i skolan.
1984 lider av samma problem som flera klassiker – många förväxlar handlingen med innehållet.
Tidigare i veckan kom den första trailern till Baz Luhrmanns filmatisering av Den store Gatsby, en film med biopremiär vid jul.
I trailern läggs så stor tonvikt vid kläder och scenografi att man fasar över tanken på att Baz Luhrmann verkligen tror att Den store Gatsby handlar om 1920-talet?
Det gör den inte. 1920-talet är oviktigt för bokens innehåll. Vad F Scott Fitzgerald egentligen skriver om – kollisionen mellan nya och gamla pengar, klass, falskheten i den amerikanska drömmen i boken – är tidlösa teman.
På samma sätt har 1984 blivit en roman som kidnappats av scenografer. Vi ser alldeles för tydliga bilder framför oss hämtade från filmatiseringar, reklamfilmer (Apple) och rockartister (David Bowie, Eurythmics).
Big Brother är i dag också namnet på ett tevekoncept. ”Big Brother is watching you”, som det står på första sidan i 1984. Och vad han ser i Sverige i dag är väldigt många svanktatueringar och obegränsat med lådvin.
Så mycket är citerat från 1984 att även de som inte har läst boken tror sig ha läst den. Alla vet att den är dystopisk och handlar om ett övervakningssamhälle.
Med tanke på att det London där romanen utspelar sig i dag har över 10 000 övervakningskameror är det också svårt att inte kalla romanen från 1949 för profetisk.
Men vad jag slås av när jag läser om 1984 för första gången sedan högstadiet är inte storebrorssamhället – det är språket.
En varning för att retorik till slut blir politisk grammatik där allting kan ha omvänd mening.
Till en nyutgåva har Penguin lyckats locka fram Thomas Pynchon ur sitt eremitkräftskal för att skriva ett förord.
Pynchon inleder med att lyfta fram en typisk Pynchon-detalj i George Orwells liv. Orwells pappa jobbade i Bengalen i Brittiska Indien, nära gränsen för Nepal, för organisationen British Opium Department.
Men det var inte en organisation som arresterade opiumodlare. Tvärtom såg man till att opiumet växte på bästa tänkbara sätt. Storbritannien hade i början av 1900-talet monopol på opiumhandeln. Dubbelmoral är en mycket lönsam europeisk affärsidé.
George Orwell föddes som Eric Arthur Blair. Men när han bröt den bana som internationell diplomat som hans far hade stakat ut, och i stället flyttade hem till England och började skriva om sociala orättvisor, så bytte han namn.
Thomas Pynchon skriver att 1984 blivit lidande av genomslaget för föregångaren Djurfarmen, en roman från 1945 som de flesta läst som en rak allegori över ödet efter ryska revolutionen.
I samma ögonblick som Big Brothers mustasch dyker upp i inledningen av 1984 tänkte alla på Stalin. Och utgick från att även detta var en rak allegori över kommunismens misslyckande.
Både Djurfarmen och 1984 har också i decennier, framförallt i USA, använts i högerkretsar som varnande exempel på att kommunism inte fungerar.
Men redan där missförstår man Orwell som själv inte vara var vänster utan till vänster om vänster.
Vad han varnade för var inte kommunism utan maktfullkomlighet. Hans erfarenheter från Spanska Inbördeskriget fick honom att inse att även den organiserade vänstern kunde ha fascistiska drag. Ledare som använder folket för sina egna syften.
Den mest bortglömda men i dag kanske viktigaste delen av 1984 är det appendix som avslutar som romanen.
Efterordet heter The Principles of Newspeak och är helt apart från romanen i övrigt. Det är skrivet i förfluten form, daterat någon gång efter 2050 (Orwell lämnar detta oklart) och utformat som en slags historisk essä om det nyspråk som var det officiella språket i Oceanien, den nation London blivit en del av.
Det finns även hänvisning till detta efterord på sidan 6 i romanen, vilket är förvirrande för en roman.
När amerikanska månadens bok skulle ge ut boken så ansåg de att efterordet om nyspråk var så förvirrande och störande för läsupplevelsen att ville stryka det helt och hållet.
Men Orwell vägrade, trots att han riskerade att förlora 40 000 pund i royalties från världens största bokklubb.
Så varför avsluta en passionerad, mörk och våldsam roman med ett appendix om språk och grammatik?
Svar: För att det är det boken egentligen handlar om.
Det allra mest effektiva i ett totalitärt samhälle är inte övervakningskameror. Det är att långsamt och metodiskt ändra på språkets mening så att avvikande åsikter inte längre kan uttryckas och att sanning blir något subjektiv.
I 1984 har oldspeak, gammaldags Oxford English, ersatts av newspeak. Syftet med nyspråk är inte bara att ändra på gamla tankegångar ”utan att göra alla andar former av tankegångar omöjliga”.
I efterordet berättas, i neutralt akademisk ton, att ordet fritt fanns kvar i nyspråket men att det endast kan användas i bemärkelsen ”Denna hund är fri från löss”. Den andra betydelsen av fri – som i politiskt fri eller intellektuellt fri – kan inte längre användas ”since political and intellectual freedom no longer existed as concepts, and were therefore of necessity nameless”.
Ordet sex finns inte heller utan har ersatts av två nya ord: sexcrime och goodsex. Goodsex kan enbart betyda sex mellan man och kvinna i syfte att producera barn. Allt annat blir därmed – sexcrime.
Tittar man på svensk politisk debatt på 2000-talet ser man också exempel på nyspråk. Den politiska retoriken har blivit så driven att gamla ord och formuleringar förlorar sin mening och kan betyda helt nya saker.
Håkan Juholt, med samma mustasch som Big Brother, blev som partiledare alltid irriterad och förnärmad när han ertappades av lögner. För honom var det inte lögner, utan andra versioner av sanningen. Juholtska var ett nyspråk.
När det stormade som mest runt vapenfabriken Saudiarabien och Sten Tolgfors var svaren om Sveriges inblandning så mångtolkningsbara och sanningsflexibla att de kunde varit exempel hämtade från Orwells appendix.
Ett annat exempel på politisk grammatik och nyspråk är Fredrik Reinfeldts sätt att uttrycka sig.
Den politiska journalisten Anita Kratz gjorde för en tid sedan en ordlista för att underlätta tolkningar av vad stadsministern egentligen säger.
”Uppåtsidor” = fördelar.
”Ta sats i utgångspunkten” = börja.
”Slussar människor från arbetsmarknaden” = folk förlorar sina jobb.
”Det kommenterande Sverige” = dummiga, okunninga journalister.
George Orwell dog 1950. Han blev bara 46 år och var dödssjuk när han skrev klart 1984. Thomas Pynchon zoomar in på ett fotografi från 1946, den sommar då Orwell började skriva på 1984, där Orwell håller i sin adopterade son som då var två år.
Enligt Pynchons tolkning är det oron över men även omsorgen för sonens framtid som fick Orwell att skriva 1984
En roman som är en varning och uppmaning till kommande generationer att aldrig sluta ifrågasätta politisk retorik och grammatik.
(slut)