Krönika, Dagens Industri

Weekend 11 maj

Krönika

Jan Gradvall

För att förstå Polarpristagaren Paul Simons roll i musikhistorien måste man backa tillbaka till tiden före popmusiken.

Paul Simon är en del av ett judiskt musikarv, unikt för New York, där man kombinerar Jiddisch-kulturens melankoli, ordrikedom och humor med rytmer från afrikansk-amerikansk musik.

Förstår man det sammanhanget förstår man också bakgrunden till de falska rykten som cirkulerar om att Paul Simon har lurat afrikanska musiker. Vad som rörs upp till ytan av dessa grumliga rykten är ett antisemitiskt grundsegment som kommer från ett bottenslam av okunskap och fördomar.

Hur många är medvetna om att majoriteten av alla jazzstandards, från ”My funny valentine” till ”Summertime”, är skrivna av judiska låtskrivare?

Paul Simons föregångare är låtskrivare som Irving Berlin, bröderna Gershwin, Richard Rogers, Oscar Hammerstein, Jerome Kern, Frank Loesser. All judar uppväxta i New York.

Låtar som sjöngs av Ella Fitzgerald och Frank Sinatra, eller tolkades instrumentalt av Miles Davis och John Coltrane , skrevs av barn till judiska emigranter från Östeuropa som växte upp i trånga hem i New York där det talades jiddisch och som ute på gatorna förälskade sig i ragtime, blues och jazz.

Likadant var det när rockmusiken kom och en ny generation låtskrivare tog över. Elvis Presleys största hits, ”Jailhouse rock” och ”Hound dog”, är skrivna av judiska låtskrivare från New York, Mike Stoller och Jerry Leiber.

Mike Stollers föräldrar var vänner med Ira och George Gershwin. Mike Stoller, som under tonåren alltid hängde i Harlem, har sagt i en intervju: ”Det har i USA alltid funnits ett starkt samband mellan judar och svarta”.

Även de som skrev hitlåtar till Aretha Franklin, Dionne Warwick, Ben E King och hundratals andra svarta artister var judar från New York: Carole King, Gerry Goffin, Barry Mann, Cynthia Weil, Ellie Greenwich, Jeff Barry, Burt Bacharach, Neil Sedaka, Phil Spector. (Man kan även lägga till Bob Dylan och Randy Newman.)

Samma sak även när hiphop slog igenom. Producenten Rick Rubin, som gav utdragna hiphopjam en låtstruktur, är jude från New York. Så även Beastie Boys.

Och ändå har alla dessa judiska musikprofiler gemensamt att de någon gång anklagats för att girigt exploatera svart musik.

När Paul Simon åkte till Sydafrika för att spela in ”Graceland” var det en naturlig utveckling av att han under hela sin uppväxt lyssnat på afrikansk-amerikansk musik och letat rytmer.

Redan på soloalbumet ”Paul Simon” från 1972 – 14 år före ”Graceland” –var han den förste popartist som spelade in på Jamaica.

När Paul Simon spelade in ”Graceland” betalade han sina afrikanska musiker dubbla arvodet jämfört med studiomusiker i Amerika. Ingen utomstående protesterade heller mot uppgörelsen förrän två år efteråt.

Kravet på att musikerna, förutom musikerarvode, även skulle få låtskrivarroyalties var bisarrt – även om Paul Simon till slut gick med på det. (dock ej till Los Lobos). Inte ens Charlie Watts och Ronnie Wood får låtskrivarroyalties när Rolling Stones jammar fram rytmer.

Men trots detta cirkulerar det – fortfarande – rykten där Paul Simon framställs som en Shylock-figur som suger näring ur andra.

Det bästa argumentet mot ryktena om att Paul Simon skulle stjäla från andra är ändå hans egen sångkatalog. I 50 år har miljoner låtskrivare världen över försökt skriva låtar som Paul Simon. Bara en har lyckats – Paul Simon.

(slut)


GRADVALLS VAL

BOK
David Lehman, ”Jewish songwriters, American songs” (Shsocken Books). Berättelsen om hur flyktingar från antisemitismen i Europa kom till fristaden New York, blev låtskrivare och i sina sånger inledde ”en passionerad romans med Amerika”.

DVD
”The Songwriters Collection”. Amerikansk dvd-box (5 timmar) som innehåller den 90 minuter långa dokumentären ”Hitmakers: The teens who stole pop music” om alla judiska låtskrivare i Brill Building på Manhattan.

BOK
Bill Adler, ”Def Jam Recordings: The first 25 years of the last great record label” (Rizzoli). När Professor Griff i Public Enemy gjorde antisemitiska uttalanden ordnade Def Jam-bossen Lyor Cohen, född i Israel, studiebesök på Förintelsemuseum.

+

BONUS NR 1:

En konstsamling är alltid större än de enskilda verken. Världen över finns det museum som utgörs av privatpersoners egna konstsamlingar, från fantastiska Peggy Guggenheim Collection vid en av Venedigs kanaler till pampiga The Frick Collection i New York.

Samma sak gäller också för skivsamlingar. En persons skivsamling – vidden, bredden, djupet – är mycket intressantare än de enskilda skivorna.

Familjen till den avlidne engelske radiolegenden John Peel (1939-2004) har glädjande nog insett precis det. Åtta år efter hans hjärtattack har de just öppnat ett museum över John Peels skivsamling – fast på nätet.

John Peel lämnade efter sig 25 000 LP, 40 000 singlar och fler cd än någon ännu hunnit räkna. Han skrev även små kommentarer till sina skivor.

När man går in på hemsidan TheSpace.org möts man av ett fotografi från det kontorsrum i hemmet där John Peel under fem decennier gjorde sina epokgörande radioprogram.

När man sedan klickar på olika detaljer på detta fotografi kan man välja mellan att lyssna på Peels radioprogram, titta på fotografier eller ”bläddra” i hans skivsamling.

Samlingen uppdateras i alfabetisk ordning, med ett urval av 100 album per bokstav. Hittills har man hunnit med bokstäverna A och B. ”Letter C will be available on 15th May 2012”.

När man tar del av det digitala John Peel-museet sörjer man att något liknande inte gjordes med den mytomspunna skivsamling som fanns hemma hos svenske musikjournalisten Lennart Persson (1951-2009).

En sådan dokumentation, förutsatt att Malmö kommunen gått in och räddat samlingen, hade i dag varit en betydande del av stadens och Sveriges kulturarv.

+

BONUS NR 2:

Håller ljudvolym på att bli vår tids rökning? Det vill säga något som kommande generationer kommer att titta tillbaka på och säga: ”Jag fattar inte hur ni så länge kunde låta något så farligt vara tillåtet i offentliga lokaler”.

En mycket meriterad kvartett med professorer och docenter i audiologi har skrivit en bok, ”Ljuv musik och öronproppar” (Prevent förlag), där man konstaterar att flera generationer har fått eller kommer att få bestående hörselskador.

En av författarna, Stig Arlinger, säger till sajten Kreaprenör: ”Utvecklingsmässigt är hörseln inte konstruerad för att fungera i de höga och konstanta ljudniåver som utmärker samhället i dag”.

33 procent av musiklärarna i Sverige har tinnitus. Ändå är musiklärare inte i närheten av oss som ofta går på konserter.

Socialstyrelsen överväger nu att sänka gränsen för konsertvolym på konserter från 97 decibel till 94, en betydande sänkning upplevelsemässigt.

Den nya rekommendationen från Socialstyrelsen dyker upp i bakhuvudet när jag lyssnar på tre återutgivna album med engelska gruppen My Bloody Valentine, ökänd för att spela högre än alla andra.

Ett av mitt livs största konsertupplevelser var när My Bloody Valentine spelade i London just när albumet ”Loveless” hade släppts. Och volymen var helt avgörande för den upplevelsen. Det var så högt att jag inte hörde min egen röst när jag efteråt sade hotelladressen till en taxichaufför. Var det värt det?

Nyutgåvorna med My Bloody Valentine gäller gruppens två enda album, ”Isn’t anything” (1988) och ”Loveless” (1991) samt en förträfflig samling med gruppens fyra EP-skivor, ”EP:s 1988-1991” (alla Sony).

Och deprimerande nog låter alla bättre ju högre man spelar dem.

Jan Gradvall