Mästerverk i spandex

Sånger vi minns. Från tidningen Pop 1993.

”Jump”
Kompositörer: Edward Van Halen, Alex Van Halen, Michael Anthony, David Lee Roth.

Text: Jan Gradvall

Få sånger ter sig just nu mer vilsna i tiden än Van Halens ”Jump”. En hårdrocklåt utgiven 1984 hamnar mittemellan de två just nu rådande trenderna, sjuttiotalsnostalgi och åttiotalsnostalgi. Sången är för åttiotalsaktig för sjuttiotalet (syntriff istället för gitarriff), men samtidigt för sjuttiotalsaktig för åttiotalet (hårdrock istället för syntpop). Tidiga Van Halen påminner också om en tid som hårdrocken nu skäms över. Pudeltiden.

”Jump” föddes när hårdrocken var iklädd ljuslila trikåer och kråmade sig framför en gigantisk hårfön, kopplad till dubbla Marshall-stackar, vars kraft och inverkan gjorde det likvärdigt att bläddra i Kerrang och Svensk Hundsport. Skillnaden mellan Joey Tempest och en kungspudel var att den senare bar sitt nithalsband runt handledan istället för runt halsen.

Sedd ur ett annat tidsperspektiv, säg femton år framåt, lär ”Jump” ha större möjligheter att bli erkänd som den odödliga popsång den faktiskt är. När sången anonymiserats av tidens tand, och ingen längre minns videon, kan ”Jump” ta av sig trikåerna, rakpermanta pudelsvallet och ta plats i den smokingklädda, respektingivande församling där endast popsånger värdiga för evigheten hör hemma.

Bröderna Van Halen, gitarristen Eddie och trumslagaren Alex, föddes och växte upp i Nijmegen, Holland, men flyttade till Pasadena, Kalifornien, i de tidiga tonåren. Tillsammans med basisten Michael Anthony och sångaren David Lee Roth bildade de Van Halen 1974 och fick skivkontrakt 1976, tack vare Gene Simmons i Kiss som bekostade en demo åt gruppen.

Gruppens signum har under hela karriären varit Eddie Van Halens ekvilibristiska gitarrövningar i Lucky Luke-tempo; gitarrövningar vilka ibland får även lyssnaren att önska att man själv kunde röra sig snabbare än sin egen skugga. Inte för att imitera Van Halen, utan för att hinna stänga av radion i tid. Men ”Jump” skiljer sig från alla andra inspelningar gruppen gjort. Riffet som bär fram ”Jump” framstår som ekvilibristikens anti-tes. Detta är ett riff för folket: så enkelt att det även går att imitera vokalt.

Precis som med Deep Purples ”Smoke on The Water” eller Black Sabbaths ”Iron Man”, vilka har de mest fonetiskt gångbara riffen genom tiderna, så är det riffet och inte texten i Van Halens ”Jump” som lyssnaren sjunger med i. När MTV:s Beavis & Butt-Head dagdrömmer om att vara rockstjärnor sjunger de till exempel gitarriffet till ”Smoke on the Water” med Deep Purple. ”Dan’t-dan’t-DAH/Dan’t-dan’t-dah-DAH!” Att Beavis & Butt-Head även fonetiskt skulle kunna tolka riffet till ”Jump” säger en del om hur genialiskt enkel låten är. ”Jump” blev också en enorm kommersiell framgång. Singeln var etta i USA fem veckor och var dessutom draghjälp åt ett album, ”1984”, som sålde sex miljoner bara i USA.

Sångaren Davie Lee Roth genomgår en förvandling i ”Jump”. Hans roll brukar normalt vara en korsning av hingst, dandy och Mick Jagger; en macho-entertainer som är noga med att även publiken längst bak kan se att han har hår på bröstet. Scenariot i ”Jump” inleds också med att han står i bar, lutad mot en jukebox, och får ögonen på en flicka han vill erövra. Men, för en gångs skull, drabbas David Lee Roth denna gång av tvivel på sig själv. Som journalisten Dave Marsh uttryckt det: ”I spänningen mellan gitarr och synthesizer, raspig röst och sorgsna ackord, går det att känna all den ångest och åtrå som griper tag i alla -- vem som helst med en kropp -- som fångats i en sådan scen.” David Lee Roth blir plötsligt mänsklig i ”Jump” och Eddie Van Halens riff får dubbla bottnar.

Det är också denna känsla av självtvivel som Roddy Frame i Aztec Camera spinner vidare på i sin version av ”Jump” från 1985. Roddy sjunger som han upplevt situtationen i baren många gånger förut; alla med olycklig utgång. Genom att ersätta synthesizerriffet med gitarr förflyttar han också ”Jump” från en skinande jukeboxbar i Pasadena, Kalifornien, till en rökig, solkig pub i Glasgow, Skottland. Det går nästan att höra hur dartpilarna viner och pubkranarna porlar i bakgrunden när Roddy sjunger ”Jump” med den sorgsnaste röst han använt sedan ”We Could Send Letters”. Roddys avteknologisering av riffet får det även att helt ändra karaktär. Medan riffet i Eddie Van Halens version framstår som en bastard till The Whos ”Won’t Get Fooled Again”, låter det i Roddys version som en syster till Velvet Undergrounds ”Sweet Jane”.

Det mest anmärkningsvärda med ”Jump”, denna moderna popklassiker, är att Van Halen själva ursprungligen inte förstod att det var guld de hade upptäckt. Eddie Van Halens musik till låten låg i byrålådan i två år innan gruppen beslutade sig för att spela in den. Gruppens producent Ted Templeman berättar i ”The Billboard Book of No. 1 Hits” att han kom i studion en morgon, och upptäckte riffet gömt på ett slaskband. ”Jag dog när jag hörde det. Det var perfekt. Jag spelade upp det för folket på Warner Brothers, bara den snutt som fanns; det fanns ingen färdig sång, bara synthesizerriffet.” Alla på Warner delade Templemans uppfattning, och det var först då, på beställning, som Van Halen gjorde färdigt låten.

David Lee Roth berättar i en Musician-intervju hur han skrev texten till ”Jump” och hela ”1984”-albumet. ”Jag skrev alla texter i baksätet på en Mercury lowrider från 1951. Jag brukade ringa vår roadie Larry, han dök upp efter lunch, vi hoppade in i bilen och körde genom hela Hollywood Hills, upp för motorvägen längs kusten, genom San Fernando Valley. Jag satt där i baksätet och skrev texter till de musiksnuttar jag hade fått på band. Ungefär en gång i timmen eller så, lutade jag mig över framsätet och sade, ”Lar, vad tycker du om det här?” Han var förmodligen den som var mest ansvarig för hur resultatet blev.”

En två år gammalt riff hittat på ett slaskhand. En text skriven i baksätet på en bil och som dessutom redigerats av en roadie. Detta är alltså beståndsdelarna till en mästerlig popkompostion. ”Jump” är ett vänsterhandsjobb, men kanske är det tack vare det, och inte trots det, som den blivit en klassiker. Det är väldigt lätt att komplicera och överarbeta. Det är ytterligt svårt att göra något så enkelt och fokuserat att det intuitivt kan kommunicera med mottagaren. Termen vänsterhandsjobb borde därför omvärderas. Titta till exempel på Steven Spielberg, vars nya film ”Jurassic Park” för honom är ett vänsterhandsjobb i väntan på hans nästa film ”Schindler’s Ark”; en ”seriös” film om judeutrotning. Tack vare det, inte trots det, är ”Jurassic Park” Spielbergs bästa film på många år. När den högra handen inte orkar bry sig om vad den vänstra handen gör, då gör den ofta storverk.

(slut)



 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.