Krönika, Dagens Industri
Weekend
Krönika
Jan Gradvall
Viken är tidernas största popartist ur ett globalt perspektiv? En sak kan man direkt slå fast: det är inte Elvis Presley, Beatles eller Rolling Stones. De har lyssnare överallt, men har inte gjort något bestående avtryck i jordens två folkrikaste världsdelar, Afrika och Asien.
Madonna? Nej, kvinnoförtrycket i stora delar av världen har stoppat hennes framfart. Michael Jackson? Där börjar det brännas. Människor i världens alla 244 länder kan dansa som Michael Jackson och känner igen basgången i ”Billie Jean”.
Men den största popartisten genom tiderna ur ett globalt perspektiv är Bob Marley.
Var man än reser i världen hör man Bob Marleys låtar och ser hans bild på T-shirts. Bob Marley är också lika stor i alla världsdelar. Han är till exempel en gigant i Afrika. I och med att hans musik och texter är skrivna ur ett underdogperspektiv är han också en hjälte i u-länder och en symbol för frihet i diktaturer.
Samlingsalbumet ”Legend” sägs också vara det album som återfinns i flest amerikanska studentrum. Ja, gräsrökande har definitivt en roll i det.
31 år efter hans död i hudcancer kommer nu slutligen en fullständig dokumentärfilm om Bob Marley.
Filmen ”Marley” är regisserad av skotten Kevin Macdonald som gjort de utmärkta ”One day in september” (om massakern under OS i München) och ”Last king of Scotland” (om Idi Amin).
Dokumentären ”Marley” gick upp på bio förra veckan i USA och England, men i Sverige väljer filmbolaget Universal att avstå från biopremiär och i stället släppa filmen på dvd den 15 augusti.
Jag tror det är ett grovt misstag. Bob Marley har en unik position i Sverige. När Bob Marley 1980 spelade på Gröna Lund – hans fjärde konsert på Gröna Lund – satt han det oslagbara publikrekordet på 32 000 personer.
Men i dag är Bob Marley ännu större i Sverige än han var på 1980-talet, inte minst i landets förorter. Bob Marley och rappare som 2Pac är de artister som alla, oavsett etnisk bakgrund, kan enas kring.
Dokumentären ”Marley” skulle kunna visas på utsålda biografer i sommar. Varför till exempel inte förlägga Stockholmspremiären till Heron City och Kista?
Och det är en fantastisk dokumentär.
Jag har lyssnat på Bob Marley i 35 år, men mycket i filmen är nytt även för mig. För att kompensera att det finns några arkivbilder alls bevarade från Bob Marleys första 11 år som musiker har Kevin Macdonald intervjuat 90 personer, bland dem hans första lärare, hans sista sjuksköterska, hans mamma och halvsyskon.
Bob Marleys mamma blev gravid med en dubbelt så gammal vit brittisk officer och markägare. Frågan om förhållandet var frivilligt eller inte lämnas i luften. Men dokumentären börjar vid det slott i Ghana varifrån 60 miljoner slavar skeppades över oceanen.
Bob Marley växte upp med sin mamma och blev trakasserad för sin ljusa hudfärg. Hans öknamn var ”German boy”.
Insikten om att Bob Marley var en outsider redan på Jamaica ger ännu större relevans till temat i hans låtar. Hans allra första singel, inspelad när han var 16, hette ”Judge not”.
Att vara ljushyad gav låg status bland kvinnor på Jamaica. Hans fru Rita Marley säger att han hon egentligen drömde om ”en lång svart man”. Det förklarar även Marleys kompenserande efter att han blev superstjärna: han fick elva barn med sju olika kvinnor.
Körsångerskor Marcia Griffiths berättar om Bob Marleys allra sista soundcheck. I två-tre timmar spelade han och bandet samma låt om och om igen: ”I’m hurting inside”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
MARLEY I
”Cross corner”. Marleys uppgörelse med att hans far avvisande honom när han i vuxen ålder försökte få kontakt. Hjärtskärande scener i dokumentären när låten spelas upp för hans halvsyskon.
MARLEY 2
”Selassie in the chapel”. Den stora musikaliska nyupptäckten i dokumentären. En förkrossande psalm som spelas när bilen med Bob Marleys kista körs genom ett gråtande Kingston.
MARLEY 3
”Duppy conqueror”. Bunny Wailer berättar i filmen att The Wailers övade stämmor på den mest skrämmande plats som fanns: kyrkogården mitt i natten. ”Sen var man inte rädd för något”.
+
BONUS NR 1:
Det finns bara en film i sommar. Allt talar för att ”Prometheus” – svensk premiär den 1 juni – kommer att dominera populärkulturen i sommar lika fullständigt som ”The hunger games” har gjort under våren.
Och huvudrollen spelas av en svensk – Noomi Rapace.
Ridley Scott, som gjorde den första ”Alien” från 1979, har återvänt till det strandade rymdskeppet från en främmande planet som syns i början av den filmen.
Vem är varelsen i förarsätet? Fanns det liv innan människan?
I en intervju i filmtidningen Empire, som fått göra det första inspelningsreportaget om den sekretessbevakade filmen, öppnar Ridley Scott för att han själv tror på att det fanns intelligenta och utomjordiska livsformer före människan: ”Idén om att vi varit här i tre miljarder år men inget hände förrän för 75 000 år sedan är fullständigt nonsens”.
I samma intervju berättar Ridley Scott om sitt lika lovande nästa filmprojekt, en film som börjar spelas in i sommar.
”On the counsellor” är den första historia som ”Vägen”-författaren Cormac McCarthy skrivit direkt för film. Ridley Scott om McCarthys manus: ”Det är fem underbara karaktärer med, ärligt talat, bland den bästa dialog jag någonsin läst”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
HBO har efter några år av hård konkurrens från andra kabelkanaler som AMC, Showtime och F/X denna vår återtagit sin position som Amerikas ledande tevekanal.
Säsongens tre mest omtalade nya teveserier i USA är alla HBO-serier.
Alla tre förenas dessutom av de till 100 procent styrs av sina manusförfattare, något som länge varit okänt i Sverige där makten legat hos kanalchefer, producenter eller regissörer. (SVT är dock på att vända trenden med de manusförfattarstyrda ”Äkta människor” och ”30 grader i februari”.)
Med två av dessa nya serier går HBO ännu längre och låter manusförfattarna även regissera.
”Girls”, om unga kvinnor i New York ,skrev DI Weekend om förrförra veckan. 25-åriga Lena Dunham har både skrivit, regisserat och spelar själv huvudrollen.
”Veep” är en serie om den amerikanska vicepresidenten med Julia Louis-Dreyfus som lyser av glädje över att få sin matigaste roll sedan Elaine i ”Seinfeld”.
Serien är skriven – och regisserad – av rumänsk-brittiske författaren Armando Iannucci, känd för briljant politisk satir i BBC-serien ”The thick of it” och långfilmsspinoffen ”In the loop”.
Dialogen i ”Veep” är lika bländande. Glasögon refereras till som ”en rullstol för ögonen”. När Julia Louis-Dreyfus förväntas mingla i ett rum dit det knappt kommit några gäster utbrister hon: ”How can I mingle in here? Did Simon mingle with Garfunkel?”.
Senare i sommar kommer HBO-serien ”The Newsroom”, där manusförfattaren Aaron Sorkin utser regissörer.
HBO har ett kontrakt med Sverige som innebär att kanalens serier först visas på Canal+ och cirka nio månader senare på SVT. Både ”Girls” och ”Veep” har svensk premiär på Canal+ 26 maj.
Jan Gradvall