Krönika, Dagens Industri
Weekend 20 april
Krönika
Jan Gradvall
I det avsnitt av ”Mad Men” som sänds nu på söndag tvingas Don Draper mot sin vilja lämna asfalten och gatupulsen på sitt älskade Manhattan för en middag ute i spenaten.
I bilen hem från det sömniga villaområdet säger Don, som ligger utslagen av sprit och tristess i passagerarsätet, till sin nya fru Megan: ”Jag kommer att sluta mina ögon nu. När öppnar dem igen vill jag se skyskrapor”.
När man kommer tillbaka till Stockholm, efter att ha varit i en internationell storstad, vill man precis som Don Draper sluta ögonen för att drömma om att en dag få se något större.
Stockholm växer med 30 000 människor varje år, men varför tillåts inte Stockholm växa även arkitektoniskt? Varför tar Stockholms bebyggda innerstad slut efter en zon på endast två kilometer?
Nej, längre än så sträcker sig inte den sammanhängande staden i Stockholm. Därefter tar ”grönområden” och förorter över.
Förorter dit fyra av fem stockholmare hänvisas medan innerstaden blir ett segregerat rikemansghetto.
Arkitekten Ola Andersson har skrivit en ny bok, ”Vykort från Utopia” (Dokument Press), som är en furiös attack på Stockholm och dess sätt att bygga eller snarare inte bygga en stad.
Ola Andersson beskriver Stockholm som ”ett försumbart avbrott i barrskogsbältet på norra halvklotet, lite bebyggelse längs kajerna där Mälaren rinner ut i Saltsjön”.
I boken skriver Ola Andersson att de senaste 70 åren har Stockholm planerats och byggts utifrån en vision om ett en gång för alla färdigt samhälle, med åtskilda bostadsområden och arbetsområden och trafikleder, enligt en utopisk idé om en stad utan konflikter.
Ett Utopia utan plats för stadsliv.
I kapitlet ”En vacker död stad” klättrar Ola Andersson upp på Traneberg och Årstaberg, strax utanför innerstaden, och tittar ut över landskapet. Han ser bara skog. ”Det enda tecknet på att man inte befinner sig i Norrlands inland utan i Sveriges största stad är enstaka landmärken som sticker upp bland granar, tallar och asply”.
I Sverige pågår en ständig konflikt mellan Staden och Landet där utgången är lika förutsägbar som i gamla vilda västern-filmer. Det är alltid Landet som får spela hjälterollen och bära vit hatt.
Grönområden och öppna platser anses alltid mer stärkande för medborgarna än gator och asfalt, detta trots att väldigt många som söker sig till Stockholm gör det just för att det är Sveriges största stad, med det utbud och de möjligheter som det innebär.
Att 50 000 svenskar i dag i stället väljer att tränga ihop sig i London och 15 000 i New York säger en del om hur många av oss inflyttade stockholmare som drömmer urbana Don Draper-drömmar.
För några år sedan pratade jag med en nyanställd förskolarlärare på den lilla asfaltsinnergård som utgjorde lekplatsen på min sons innerstadsdagis. Förskolläraren hade tidigare jobbat i ett villaområde och jag frågade om skillnaden.
”Den största skillnaden”, sade förskolläraren, ”är att innerstadsbarnen har så mycket bättre kondis. Villabarnen orkar nästan ingenting, de blir bara skjutsade runt i bil överallt”.
Därefter samlade hon ihop asfaltsbarnen i sina knallgula västar för ännu en dagsmarsch till ännu ett museum. Under ett år besökte barnen alla Stockholms museum.
De fick inte leka så mycket med barr och kottar, men de fick lära känna en stad där de flesta av dem kommer att bo och leva större delen av sina liv.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Marianne Faithfull, ”Minnen, drömmar och reklektioner”. I en väldigt fin utgåva ger förlaget Bakhåll ut denna biografi med Marianne Faithfull, i augusti Sverigeaktuell på festivalen Stockholm Music & Arts.
TIDNING
The Believer. Tidningens 88:e nummer, ”The 2012 Film Issue”, är ett av de allra bästa. Lång intervju med geniala Nora Ephron. Plus att en ny långfilm medföljer på dvd av regissören Laurel Nakadate.
ARTIKEL
Simon Reynolds, ”We are all David Toop now”. I aprilnumret av The Wire skriver en briljant musikkritiker om en annan briljant musikkritiker: Simon Reynolds om David Toop i vindlande lång essä.
+
BONUS NR 1:
Att Finland var det första land som vann Eurovision Song Contest med en hårdrocklåt var ingen tillfällighet. Ny statistik visar att Finland är det land i världen som har flest hårdrockband per invånare.
Statistiken publicerades i Wall Street Journal förra helgen i samband med att Guns ’N Roses valdes in i Rock and Roll Hall of Fame.
Guns ’N Roses största förebild, både utseendemässigt och musikaliskt, var nämligen finska Hanoi Rocks, ett legendariskt band med Matti ”Michael Monroe” Fagerholm i spetsen.
Wall Street Journal porträtterade Michael Monroe och citerade i artikeln den finske finansministern – och DI-krönikören – Alexander Stubb som berättade att han lyssnar på Michael Monroe på löpbandet.
Finland har 53,5 hårdrockband per 100 000 invånare. Tvåa och trea på listan är Sverige och Norge. USA har som en jämförelse bara tiondelen så många hårdrockband per capita som Finland.
Finland satsar numera 650 000 Euro om året på att marknadsföra sina hårdrockbandet utomlands. Michael Monroe inbjöds nyligen till en gala av presidenten Tarja Halonen.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I söndags hade en ny tv-serie premiär på HBO i USA som kommer att bli årets mest omtalade tv-serie. De tre avsnitt jag sett är sensationellt bra.
Och serien är skriven och regisserad av 25-årig kvinna som också själv spelar huvudrollen.
”Girls” fångar samtiden på samma sätt som ”Sex and the city” men är samtidigt den totala motsatsen. De här kvinnorna i New York har inte några framgångsrika karriärer, kommer inte in på några klubbar, ser inte ut som kvinnor i schampoannonser, bor taskigt i Brooklyn och har inte några spännande pojkvänner.
Sexscenerna i ”Girls” är så plågsamt misslyckade att det gör ont att titta.
Men det är briljant skrivet och fruktansvärt roligt.
People Magazine har träffande beskrivit ”Girls” som om Sarah Silverman skrivit om Jane Austen.
Kvinnan bakom serien är 25-åriga Lena Dunham, med en komisk tajming värdig Larry David. Förnedring och pinsamma situationer är det genomgående temat. Producenten är Judd Apatow som gav Kristen Wiig fritt spelrum i ”Bridesmaids”.
Lena Dunham är dotter till konstnären Laurie Simmons. Hennes tre medspelerskor har också kända föräldrar: Zosia Mament (som även spelar aktivist i ”Mad men”) är dotter till pjäsförfattaren David Mamet, Alison Williams är dotter till tv-ankaret Brian Williams och Jemina Kirkes pappa var trummis i Bad Company.
Tillsammans utgör de 2010-talets negativbild av Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte.
”Girls” börjar sändas i Sverige 26 maj på Canal+.
Jan Gradvall