Krönika, Dagens Industri

Weekend 16 mars

Krönika

Jan Gradvall

Det mest anmärkningsvärda är inte att det på Kungsholmen i Stockholm startas en föräldrakurs i Yu-Gi-Oh!, ett japanskt spel med samlarkort som just nu är omåttligt populärt på landets skolgårdar.

Det mest anmärkningsvärda är att jag själv har anmält mig.

Det dyker hela tiden upp nya spel och leksaker där förälder får rycka in och hjälpa till att förklara reglerna.

Men allt det upphörde med Pokémon, ett alternativt universum som jag fortfarande inte träffat någon vuxen som till fullo förstår.

Yu-Gi-Oh! kommer från samma japanska kultur som Pokémon, en värld där manga (tecknade serier), anime (tecknad film) och spel flyter ihop.

Mangatecknaren Kazuki Takahashi, född 1961, började 1996 rita en serie om en mobbad pojke där det i handlingen förekom ett kortspel. Det var aldrig Takahashis avsikt att fokusera på själva kortspelet, men efter att han dränkts av brevfrågor utvecklade han Yu-Gi-Oh!-världen.

Sedan juli 2004 säljs det i Sverige samlarkort med Yu-Gi-Oh! och det har anordnats SM varje år sedan dess.

Det finns tusentals olika kort som kan delas in i tre huvudgrupper: spells (magier), traps (fällor) och monster.

Redan här börjar det i snurra i huvudet på den oinvigde.

Jag har varit med min son på en nybörjarintroduktion – och förstod absolut ingenting. Min hjärna kändes som en dator som missat fem programuppdateringar.

Jag har ändå läst ”Fermats gåta” och inbillade mig att jag nästan förstod saker som diofantisk ekvation och Pythagoreisk trippel.

Men när kursledaren – en snabbtalande 15-åring – gick igenom ”bara the basics” inom Yu-Gi-Oh! var min hjärna nära hårddiskkrasch.

Jag tror jag i alla fick med mig två avgörande saker. Varje spelare börjar med 8000 livspoäng och målet är att minska sin motståndares livspoäng till 0.

Varje spelare får också själv välja ut korten i sin spelkortlek. Det är lite som om det i schack skulle finnas hundratals olika sorters pjäser och att spelaren själv får välja ut vilka som hon/han använder på spelplanen i respektive match.

Det mest fascinerande med Yu-Gi-Oh! och Pokémon är att det fungerar på så många nivåer. Många spelar aldrig matcher utan nöjer sig med att samla på korten. Att byta och sortera är halva grejen.

Både Yu-Gi-Oh!-skaparen Kazuki Takahashi och Pokémon-skaparen Satoshi Tajiri kommer också från en värld jag själv kan relatera till. Båda började, precis som jag själv, med att göra fanzines, hemgjorda tidningar, som bevakar subkulturer som omgivningen inte förstår.

Pokémon-skaparen Satoshi Tajiri, född 1965, har diagnosen Asperger. När han var barn samlade han på insekter.

Men när staden växte så försvann de gröna ängarna i Tokyos förorter där han lekte. Insekterna ersattes av betong.

Tajiri skapade därför Pokémon som ett sätt för dagens asfaltsbarn att kunna samla på fascinerande små varelser, precis som han själv gjorde.

I fjol var jag gäst i ”Babel” tillsammans med Kerstin Ekman. Med anledning av ett inslag om Nobelpristagaren Kenzaburo Oe så pratade vi lite om Japan.

Kerstin Ekman sade att hon under uppväxten uppfattade japansk kultur som skrämmande. Hon förknippade den med Mishima, den nationalistiske poeten som begick rituellt självmord.

I dag är det precis tvärtom. Japansk barnkultur är den första som svenska barn tar till sig, den mest inbjudande och fantasirika. Amerikanen Musse Pigg är akterseglad av söta små japanska monster.

Jag ser därför verkligen fram emot att få lära mig mer på föräldrakursen. Försöka lära mig mer.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BIO
”Margin call”. Utmärkt Wall Street-film, inspirerad av Lehman Brothers-kraschen. Jeremy Irons spelar en 2.0-version av Gordon Gekko.

BOK
Will Hermes, ”Love goes to building on fire: Five years in music that changed music forever” (Faber and Faber). En av de bästa musikböcker jag läst.

RADIO
”Konflikt” i P1. Det bästa fördjupande nyhetsmagasinet i Sverige just nu är ett radioprogram. Befriande fritt från ”human touch”-inslag.

+

BONUS NR 1:

När jag intervjuade Robyn för några år sedan bar hon ett hemgjort rockmärke av nationalkoreografen Birgit Cullberg (1908-1999).

”Hon är en av mina idoler”, sade Robyn och lade handen ömt över Cullbergs ansikte. ”Ingenting kan få mig att börja gråta som dans. Som konstform är det den enda jag känner till som är lika direkt som popmusik. Dans är också väldigt jämlikt. Jag tror det är det som berör mig så mycket.”

Robyns uttalande dyker upp när man ser Wim Wenders fina dokumentärfilm om den tyska koreografen Pina Bausch (1940-2009).

Precis som Robyn förknippar man ”Himmel över Berlin”-regissören och U2-vännen Wim Wenders med andra konstarter än modern dans, men hans nyfikna blick lockar in även den oinvigde.

Pina Bausch dog två dagar innan Wim Wenders började arbetet med dokumentären, endast fem dagar efter att hon fick diagnosen lungcancer,

Wim Wenders ”Pina” var en av årets fem Oscarnominerade dokumentärfilmer och får svensk hyrfilmspremiär på onsdag.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Musikjournalistik handlar till stor del om att peka ut samband och ge kontext. Dirigenten Hans Ek arbetar på samma sätt.

I fjol dirigerade Hans Ek 20 klassiskt skolade musiker som med akustiska instrument gjorde lysande tolkningar samtida elektroniska klassiker av Karlheinz Stockhausen, Kraftwerk och spår från David Bowies Berlin-album.

Med samma kammarorkester i ryggen, Moderna Fantazias, tar nu Hans Ek ett nytt grepp på amerikansk musikhistoria genom att visa sambanden mellan bland andra Dolly Parton, Beach Boys och Elvis Presley och den modernistiske kompositören Charles Ives (1874-1954).

Konserten ges på Södra Teatern i Stockholm i morgon, lördag, 17 mars. Sveriges Radio P2 spelar in och sänder i efterhand

Varför Charles Ives?

– Han var den kanske förste modernisten, säger Hans Ek. Levde musikaliskt helt isolerad, fick ingen musik framförd och jobbade som framgångsrik försäkringsförsäljare. Men tidigt under 1900-talet skrev han komplex modernism som först senare fick genomslag i Europa.

– Charles Ives kombinerade helt olika sorters musik. Det kunde vara minnen av en hymn från kyrkan när han gick i skolan tillsammans med två blåsorkestrar som krockar till ackompanjemang av två ragtimepianister. Detta skapade en väv av musik på olika tidsplan. Jag har alltid gillat Ives. På något sätt är han det amerikanska personifierat.

Kopplingen mellan Charles Ives och de låtar du valt av popartister?

– Denna gång har jag försökt söka efter en sorts amerikansk ton som kanske finns mer i ämnesval och texter än speciella artister. Hos Charles Ives finns alltid en nationell stolthet parat med extrem individualism och en uppriktig gudstro kopplad till patriotism. Valet av poplåtarna har präglats av det.

Jan Gradvall


 
ˇ°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ˇ± he / she claimed. ˇ°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ˇ± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.