Litterär frijazz: James Joyce

När "Ulysses" fördömdes på en sovjetisk författarkongress 1934 löd omdömet att romanen var ”en dynghög full av maskar, fotograferad av en filmkamera genom ett mikroskop”. I dag skulle bokförlaget kunna trycka upp det som ett klistermärke för att sälja nyöversättningen. Wow, den boken vill jag läsa! Recension på Expressen Kultur 3/2 2012,

James Joyce
Ulysses
Albert Bonniers Förlag
821 sidor

Erik Andersson
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Albert Bonniers Förlag
151 sidor

Den ena risken med James Joyce Ulysses är att läsningen framställs som de intellektuellas motsvarighet till Vansbrosimmet.

En prestation som endast de vältränade och uthålliga klarar av.

Väl i målgången kan man torka av sig Dublin-floden Liffeys vatten och i bastun skrävla om hur man tog sig igenom de jobbigaste passagerna.

Den andra risken är att den 90 år gamla romanen, om livet under en enda helt vanlig dag i Dublin, förvandlas till en litteraturhistorisk pusselgåta.

Bonniers gav senast ut Ulysses, eller Odysseus som den då hette på svenska, så sent som 1993. Finlandssvenske Thomas Warburton reviderade då sin originalöversättning från 1946.

Thomas Warburton skrev i efterordet att han ”med hänsyn till de nyaste rönen inom Joyce-forskningen” hade gjort över 4 000 ändringar.

Men fixeringen vid historisk korrekthet tar bort fokus från romanens styrka i kraft av att vara just en roman. Framsteg i Joyce-forskningen säger ingenting om själva läsupplevelsen.

Jag har tidigare inte varit närmare Ulysses än att jag läst Olof Lagercrantz bok om Joyce.

Och att jag hängt på puben Davy Byrne´s i Dublin där jag till skillnad från Leopold Bloom i boken avstod från att beställa en gorgonzolasmörgås med senap.

Jag har till och med varit på Ithaka, Odysseus grekiska hemö, men inte heller där kommit längre än att jag stående i mina flipflops på stranden tänkte att jag en dag borde läsa både Homeros och Joyce.

Därför två tips till Joyce-nybörjare:

1. Skit i alla paralleller till Homeros ”Odysseus”.
2. Skit i att läsa på överhuvudtaget.

Börja i stället med att bläddra fram till sidan 59 där Leopold Bloom gör entré.

Vad man drabbas av där är inte 90 år av litteraturhistoriska framsteg utan insikten: JÄVLAR VAD JOYCE KAN SKRIVA.

Det är så rappt, smart, ledigt formulerat – flera av Joyces mest korthuggna meningar påminner faktiskt om modern journalistik – att man som skribent häpnar över hur mycket man kan sno.

Man slås även av vilken fantastisk matskribent James Joyce är. Rottrådarna till matskribentens AA Gills flottdrypande bildspråk börjar i Ulysses.

Den osäkre presumtive James Joyce-läsaren som just nu står där och stirrar på boken i bokhandeln – klarar jag av Vansbrosimmet? – kan också bläddra fram till sidan 748 och där dödsföraktande dyka ned på valfritt ställe i vad som brukar kallas Mollys monolog.

Ulysses handlar egentligen bara om tre personer: två män och en kvinna. Kvinnan, Molly Bloom, har bara varit indirekt närvarande i boken fram till sista kapitlet där hon plötsligt tar över helt och hållet och hennes tankar träder fram i ett ”stream of consciousness”-flöde på 51 sidor utan punkt eller skiljetecken.

Flödet påminner om frijazz.

Och klarar man av Coltrane klarar man av Joyce. Att känna är viktigare än att fatta alla inbakade referenser.

Det är också i Mollys frijazzmonolog som man tydligast inser hur kontroversiell boken måste ha varit 1922. Och hur kontroversiell den förmodligen fortfarande kan upplevas i dag.

Mollys inre röst talar om att ”vara jävligt välknullad”, om ”fläckar efter hans sås på det rena lakanet” och att ”han kan sticka tungan 7 mile upp i hålet när han ändå är där i det bruna”.

Sexskildringarna är också avgörande för vad man under läsningens gång till slut inser vad boken i grunden handlar om – och vad som var Joyces uppsåt.

Att precis allt, högt som lågt, måste med. Precis allt vad det innebär att vara människa.

När boken bannades på en sovjetisk författarkongress 1934 – även USA förbjöd boken – löd omdömet att Ulysses var ”en dynghög full av maskar, fotograferad av en filmkamera genom ett mikroskop”.

I dag skulle Albert Bonniers Förlag kunna trycka upp det som ett klistermärke för att sälja pocketupplagan. Wow, den boken vill jag läsa!

Fram till Ulysses hade den irländska kulturen lyft fram heroiska figurer. Världslitteraturen koncentrerade sig på människor i extrema situationer.

Men vad James Joyce gjorde var att skriva om maktlösa människor som under en historiskt sett helt betydelselös dag tämligen planlöst går omkring i Dublin och äter och bajsar och kissar och onanerar.

Att skriva dryg 750 sidor om en enda dag blir en påminnelse – en insikt som dimper ned lika tungt som boken – om hur mycket tankar en så kallat vanlig dag i ens eget liv faktiskt rymmer.

James Joyce skrev romanen under åtta år, från 1914 till 1921, med bland annat första världskriget som fond. Han använde Ulysses som ett sätt att uttrycka sin avsky mot våld, nationalism och all slags machokultur.

Leopold Bloom är så osäker på sin manlighet, så androgyn i sitt glidande mellan sina manliga och kvinnliga sidor, att en yrvaken kristdemokrat förmodligen under våren kommer att skriva en motion om att han retroaktivt bör tvångssteriliseras.

James Joyce avskydde även konstnärsmyten, föreställningen om en konstnär som en person upphöjd över alla andra.

När Joyce slog sid ned för att bli porträttmålad av Patrick Tuohy blev Joyce irriterad på allt tal om att fånga hans själ. ”Never mind my soul, Tuohy. Just make sure you get my tie right”.

Som litteraturvetaren Declan Kiberd konstaterar i förordet till Penguin-utgåvan; precis så såg Joyce själv på sitt skrivande.

Ulysses är också en väldigt fin hyllning till en storstad och dess myller och möjligheter.

James Joyce skrev boken i exil – slutorden i boken lyder ”Trieste-Zürich-Paris” – vilket ger en förklaring till hans maniska besatthet av att fånga hur hans hemstad Dublin luktade och lät in i minsta detalj.

Återigen blir det jazz jag tänker på.

Sonny Rollins brukade vandrade ut på Williamsburg Bridge och öva för att inte störa sina grannar. Han spelade i upp mot 15 timmar i sträck och började väva in alla kaotiska och atonala storstadsljud från New York i sitt spel – precis som Joyce gör med Dublin.

Musikaliteten i Joyces språk fångas mästerligt av översättaren Erik Andersson.

Jämför bara hur olika man tonsätta romanens första mening.

Joyce: ”Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed”.

Warburton: ”Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget, bärande en skål med lödder på vilken en spegel och en rakkniv låg”.

Andersson: ”Buck Mulligan, ståtlig, småfet, trädde ut från trapphuset bärande en skål med lödder på vilken en spegel och rakkniv låg i kors”.

Erik Andersson rakhet fångar ”just nu”-känslan i romanen, det verkligt moderna i den.

I passagen om Mollys rumpa skriver Andersson att det bruna hålet är just brunt – precis som Joyce – medan Warburton använder omskrivningen tjära.

Erik Andersson håller också på att skapa en ny litterär genre med sina böcker med själva översättningsarbetet.

Precis som man inte man behövde läsa Tolkien för att ha stor behållning av Erik Anderssons bok om det utmattande arbetet med att översätta Ringarnas herre – Översättarens anmärkningar från 2007 – så står hans ackompanjerande Joyce-volym på egna ben.

Egna ben i sandaler, bör tilläggas.

”Dag ut och dag in med en dag i Dublin” är en kompakt liten volym, ofta väldigt rolig, om skrivande, språk och vardagsrutiner där Andersson – med en känsla för rytmisk upprepning värd Joyce – hamrar in det chockerande avslöjandet att han översätter iklädd sandaler.

(slut)











 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.