Dickens journalistik

Charles Dickens, historiens kanske mest kände romanförfattare, var också journalist. Som Jan Myrdal skriver i förodet till antologin med Dickens journalistik: ”Det var erfarenheterna som tidningsman, som reporter, vilka formade honom och det som blev hans världsbild”.Bokrecension från Expressen Kultur 2/11 2011.

Charles Dickens
Vardagsord. Tidningsmannen Charles Dickens i urval av Jan Myrdal.
Lepoard Förlag
Översättare: Lasse Lindström
Sidor: 592

Journalistik och litteratur har alltid influerat varandra. Ernest Hemingways sparsmakade prosa var präglad av den ordransonering som de transatlantiska kablarna krävde när han arbetade som krigsreporter.

I sin banbrytande antologi ”The new journalism” från 1972, med reportage av bland andra Norman Mailer, Hunter S Thompson och Joan Didion, skriver Tom Wolfe om hur journalistiken kan förnyas genom att låna berättarteknik från litteraturen.

I förordet till samma journalistantologi nämner Tom Wolfe inte mindre än tre gånger en förebild som då varit död i över 100 år– Charles Dickens.

Charles Dickens, historiens kanske mest kände romanförfattare, var också journalist.

När Dickens var 20 år tog han 1832 språnget från kontorsarbete på advokatkontor till att bli reporter på Mirror of Parliament.

Fyra år senare gav han ut ”Pickwick-klubben”. Men trots att han blev sin tids mest läste och berömde författare, så övergav Dickens aldrig journalistiken. Ända fram till sin död 1870 var han stolt över sin journalistiska bakgrund.

Som Jan Myrdal skriver: ”Det var erfarenheterna som tidningsman, som reporter, vilka formade honom och det som blev hans världsbild”.

1850 sjösatte Dickens sitt mest ambitiösa journalistiska projekt. Under tio år drev han en egen veckotidning, Household Words, på svenska Vardagsord.

Av sammanlagt 12 000 sidor från 1850-1859 har nu Jan Myrdal gjort ett urval på cirka fem procent och skrivit ett utmärkt förord.

Charles Dickens arbetade med sin veckotidning på ett liknande sätt som The Economist gör i dag. Inga texter signerades av enskilda journalister. Tonen var enhetlig och angavs uppifrån.

Charles Dickens egen definition för sitt arbete på tidningen var: ”A weekly journal, conducted by Charles Dickens”.

Alltså en tidning inte bara redigerad utan dirigerad av Charles Dickens.

Jan Myrdal: ”De bevarade korrekturen ser – som han själv skrev – ut som fisknät. De är full av strykningar och ändringar. Han behandlade de texter han köpt som om vore de råmaterial. Han var hårdare i sin redigering än någon sentida kvällstidningsredaktörer”.

Ungefär som om Thomas Mattsson claimat den här texten.

Till skillnad från litteraturhistoriker har Jan Myrdal i sitt urval därför smart nog inte tagit någon hänsyn till om det kan klarläggas att Dickens själv skrivit en viss text eller inte: allt var ändå dickensifierat.

Men Dickens dickensifierade av en anledning.

Dickens var inte akademiker, han hade inte gått i överklassens skolor eller universitet. Vad han vill använda tidningen till var att bryta igenom klassbarriärer

Genom att se till att tidningen hade ett brett tilltal ville han skapa social medvetenhet hos den nya läsande lägre medelklass som växte fram i det victorianska England och i synnerhet London.

Skillnaden mellan London och Sverige är i dag inte särskilt stor, men den var enorm på 1850-talet. Jan Myrdal beskriver Sverige under denna tid som ”en europeisk kuriositet, ett slags ryskt efterblivet utkantssamhälle”.

London, däremot, var ”den stad där det som är vår samtid redan tagit sin början”, vilket Myrdal använder som argument för att texterna i ”Vardagsord” kan kallas för nutida.

Kan de det? Några av artiklarna påminner i ärlighetens namn mer om konversationer i kostymdramat ”Downton Abbey” än om samtida journalistik.

Så här inleds en artikel: ”Efter att jag bott några år i Calcutta tackade jag till en inbjudan från min käre vän herr Mornington Jumps, distriktsfogde och magistrat i Fuzzulpore”.

Men mycket annat är förbluffande relevant än i dag.

En nyhet om dödsfall av kloroform följs upp med historisk bakgrund om bedövningsmedel, typisk folkbildning á la dagstidning.

En kultursidestext om bibliotek, ”Offentliga bibliotek utan avgifter” publicerad 1851, ger intressant bakgrund till Expressens pågående granskning av skolbiblioteken.

Många i det konservativa England var synnerligen skeptiska till att ”låta böcker bli utslitna av den läsande allmänheten”.

Dickens sammanfattar sina landsmäns inställning i en underbart sarkastisk formulering som gäller än i dag: ”Den engelska nationen funderar i allmänhet ganska långsamt”.

Men den undersökande journalisten Dickens radar sedan upp exempel hämtade från kontinenten, där böcker, trots att de lånas av arbetarklassen, ”ändå inte försvinner eller blir stulna, bara tummade och ärligt slitna”.

Den 160 år gamla texten mynnar ut i ett brandtal för det som många friskolor just nu struntar i – välsorterade bibliotek.

Platser som kan erbjuda ”cirkulation i arbetande människors hem”. Rätten till böcker och tidskrifter även för den som inte är uppvuxen i hem med böcker och tidskrifter.

Dickens lyfter även fram en annan viktig men ofta förbisedd aspekt av bibliotek. Platser där man i en turbulent samtid kan finna läsro.

(slut)








 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.