Krönika, Dagens Industri
Weekend 10 februari
Krönika
Jan Gradvall
Ett tal ska aldrig någonsin vara längre än 20 minuter. Varför? ”Because Ronald Reagan said so”.
Jag stod framför vår överfyllda bokhylla och stirrade efter en bok jag inte hittade. I stället hittade jag en annan.
Jag minns inte varför jag en gång köpte ”On speaking well” av Peggy Noonan – kanske för att jag läst att hon varit konsult åt tv-serien ”Vita huset”? – men det är en lysande liten bok om den svåra konsten att hålla tal.
Som kolumnisten Roscoe Drummond skrivit: ”Hjärnan är en fantastisk skapelse. Den börjar fungera i samma ögonblick som du föds och slutar inte fungera förrän du ska hålla tal”.
Det är också en bok som – precis som den aktuella Thatcherfilmen – gör det svårare att hålla fast vid karikatyrbilden av en av 1980-talets mest definierande och ökänt skoningslösa politiker: Ronald Reagan.
För oavsett vad man har för åsikter om Ronald Reagans politiska gärning så kan ingen argumentera mot att han var en varm, personlig och briljant talare.
Och Ronald Reagans bästa tal skrevs av Peggy Noonan.
The New Yorker har skrivit: ”När ämnet kommer till talskrivande är det första namnet på allas lista, Peggy Noonan”.
Peggy Noonan, 61, är i dag kolumnist på Wall Street Journal och författare till ett tiotal böcker.
Under sina år som ”special assistant” i Vita Huset skrev hon Reagans berömda tal, ”Boys of Point du Hoc”, som han höll 1984 på 40-årsdagen av Dagen D.
Det var också hon som skrev Reagans tal efter att rymdfärjan Challenger exploderade, ett tal då Reagan fick Amerika att gråta genom att citera Spitfire-piloten John Gillespie Magee Jr:s sonett om magin med flygande, ”High flight”, med rader som: ”Put out my hand, and touched the face of God”.
Ronald Reagans tal efter Challenger-explosionen rankas på plats nummer 10 på listan över 1900-talets bästa amerikanska politiska tal. Jo, det finns en sådan lista. (”Boys of Point du Hoc” ligger på plats 60.)
Peggy Noonan skrev även 1998 George H. W. Bushs ofta citerade rader: ”Read my lips: no new taxes”.
De råd hon ger i boken ”On speaking well” är användbara oavsett vilken sorts tal man ska hålla.
Förhållningsordern om att ett tal aldrig ska vara längre än 20 minuter är inte taget är luften.
Peggy Noonan skriver att vi människor efter ett halvt sekel med television inte är vana vid att upprätthålla fokus längre än så.
Inslagen i nyhetsmagasin ”60 Minutes” ligger alltid på mellan 15 och18 minuter. Dramatiken i dramaserier som ”Cityakuten” stegras i block som alltid är 12 minuter långa.
Ett annat avgörande inslag i tal är någon form av humor.
Peggy Noonan skriver att Ronald Reagan alltid ville ha ett skämt inklämt för att känna ”the quick victory of laughter”.
Skratt får också alla att slappna av samt, vilket är en typisk detalj för hur mycket omsorg Noonan lagt ned på att detaljstudera sitt ämne, ”möjlighet för åhörarna att skifta sittställning”.
Peggy Noonan slår även fast att män och kvinnor talar efter helt olika förutsättningar. Kvinnor undviker ofta att vara att vara för personliga i sina tal eftersom de inte vill stämplas som – kvinnor.
Al Gores referenser till bilolyckan som nästan dödade hans son och lungcancern som dödade hans syster hade till exempel varit mycket svårare att upprepa för en kvinnlig politiker.
Män, däremot, söker sig ofta till den typen av personliga detaljer och varma känslor eftersom de inte vill avfärdas som – män.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
ARTIKEL
Jonas Bergroth, ”Att kapa åt sig en tårtbit av katastrofbranschen”. Utmärkt artikel i senaste numret av Lira. 2000 köpte svenskar musik för 1.6 miljarder. 2011 för 829 miljoner.
TEATER
”Spöksonaten”, Dramaten. Ingen lever upp till Pet Shop Boys-idiomet ”Never being boring” som Mats Ek. Fantastisk föreställning som utraderar gränsen mellan kropp och tanke.
HYRFILM
”Conan O’Brien can’t stop”. Lysande komikerdokumentär som även är högintressant ur ett chefsperspektiv. Hur undviker man att omgivningen äter upp all ens tid? I butik onsdag.
+
BONUS NR 1:
Nya 25-åriga stjärnskottet Lana Del Rey har råkat ut för svidande kritik för att hon lagt ut dimridåer om sin bakgrund.
Hon har bytt ut sitt riktiga namn – Elizabeth Grant – mot ett popsnärtigare artistnamn. Och lyft fram att hon bott i ett husvagnsområde i New Jersy när hon i själva verket har förmögna föräldrar i Connecticut.
Det är intressant hur olika Lana Del Rey bemöts i media jämför med en manlig artist som tidigt 1960-tal gjorde exakt samma sak.
Han tystade ned sin uppväxt som välbärgad, väluppfostrad medelklass i Minnesota och ljög i stället ihop historier om att han var fattig luffare, i stil med karaktärerna i Jack Kerouacs ”On the road”.
Och han bytte namn.
Från Robert Zimmerman till det popsnärtigare Bob Dylan.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Trots att det är två veckor kvar till Oscargalan har priset för bästa skådespelare länge betraktats som avgjort. Meryl Streep – 17 nomineringar, bara 2 vinster – kommer att få statyetten för sin roll som Margaret Thatcher.
Men räkna inte ut Viola Davis.
Viola Davis besegrade förra veckan Meryl Streep på branschtunga Screen Actors Guild-galan. Entertainment Weekly hade nyligen två vinnarfavoriter pardansande på sitt omslag: George Clooney och Viola Davis.
Viola Davis är nominerad för sin roll i ”The Help”, en film om svarta hembiträden i vita överklassfamiljer i 1960-talets Mississippi.
I Sverige fick ”The Help” obegripligt nog titeln ”Niceville” när den gick upp på bio i höstas. En dessutom helt missvisande titel – filmen handlar om rasism – som filmen tyvärr behåller när den nu släpps som hyrfilm i Sverige i mars.
I USA har ”The Help” återigen blivit ett hett ämne sedan skribenten Touré förra veckan hårt kritiserade filmen i Time Magazine.
Touré är en svart stjärnjournalist. Precis som de soul- och hiphopstjärnor han brukar intervjua i tidningar som Vibe och Rolling Stone använder han inget efternamn.
I Time Magazine-artikeln om ”The Help” kallade Touré filmen för ”a Disneyfication of segregation” och skrev att det som svart känns som tortyr att se den (”visual wateroboarding”).
Samtidigt avslutade han med att Viola Davis är lysande och att hon måste få Oscar eftersom en vinst till Meryl Streep ”bara skulle bekräfta vad alla redan vet”. Det argumentet kan väga tungt när akademimedlemmarna röstar.
Jan Gradvall