Från arkivet: Buju Banton 1996
"Jag har sett de flesta större reggaekonserter i Stockholm de senaste 10-15
åren, men jag har aldrig sett en artist med sådan energi och närvaro som
Buju Banton." Konsertrecension från Expressen, 1996
KONSERT
4 getingar
Buju Banton
Gino, Stockholm
Det är 15 år sedan Bob Marley gick bort, men intresset för reggae är lika
stort som någonsin. Denna vecka uppträder inte mindre än fem
reggaestjärnor i Stockholm. Mighty Diamonds och Frankie Paul var här i
tisdags, i kväll spelar Bunny Wailer på Gino och på fredag uppträder Maxi
Priest på Gröna Lund.
Om alla dessa artister kan sägas tillhöra reggaens förflutna - veteraner
som till viss del har sina bästa år bakom sig - tillhör Buju Banton
reggaens framtid. Ingen annan artist är större på Jamaica i dag, de enda
konkurrenterna är Bounty Killer och Beenie Man.
Med sina lysande två senaste album, "Voice of Jamaica" (1993) och ""Til
shiloh" (1995), har han visat att det går att kombinera den moderna
reggaens elektroniska tyngd med Marleys sociala patos och, inte minst,
känsla för melodier.
När Buju Banton, 24, intog ett fullsatt, kokhett Gino i går visade han
också att han kan konsten att trollbinda en publik.
Jag har sett de flesta större reggaekonserter i Stockholm de senaste 10-15
åren, men jag har aldrig sett en artist med sådan energi och närvaro som
Buju Banton. Han är överallt på scenen - joggar, studsar, skuggboxas,
stirrar med ögon av glödande kol.
Buju Banton sjunger också med sådan kraft att varje muskel, varje sena
spänns i hans kropp. Låtar som "Champion" och den fantastiska "Murderer"
är ingen harmlös mysreggae att gunga till, utan rent krig. Elektriska
bomber.
Krig och kärlek blev också temat för kvällen. Banton tillägnar en låt
fredskampen i Bosnien och när han sjunger taggtrådsballaden "Untold
stories" krävs det att man sväljer både en och två gånger för att inte se
pinsam ut.
Om skivbolaget är intresserat har de här en omjölkad guldkalv. "Untold
stories" är en monsterhit den dagen den släpps på singel.
- Jan Gradvall