Från Icon nr 3: Joan Didion

Joan Didion visar att vi själva aldrig kan sätta punkt. Det är bara livet som kan göra det. Krönika i Icon nr 3 om Joan Didion. Rekommenderar för övrigt Joan Didion-antologin "Att lära sig själv att leva" som jag sammanställt och skrivit efterord till.

Icon nr 3

Jan Gradvall

Du vill absolut inte komma för sent till en intervju. När du ska intervjua någon i deras privata hem vill du samtidigt inte heller komma en minut för tidigt.

Innan jag till slut anmäler mig hos portvakten i Joan Didions hus – exakt på klockslaget 14.00 – har jag planlöst gått fram och tillbaka i kvarteren längs Madison Avenue i en halvtimme.

Jag har vankat där, tittat på klockan och totalt misslyckats med att inte tänka på det stora i att jag ska träffa en journalist och författare som jag försökt lära mig skriva som i 20 år.

Det är en dag i september 2005. Central Park har ännu inga planer på att byta årstid från sommar till höst.

Jag har fått intervjun för att Joan Didions ”Where I was from” ska ges ut på svenska under titeln ”Kalifornien – min historia”.

Uppdraget kommer från Kulturhusets tidning som bokat in Joan Didion för ett författarsamtal kommande vår.

Men ingenting blir som planerat.

Via hennes agent har jag blivit informerad om att Joan Didion om en dryg månad ska komma med en ny bok, ”The year of magical thinking”, som handlar om sorgen efter att hennes man två år tidigare gick bort i en hjärtattack vid deras middagsbord.

Jag känner väl till hennes man. Både Joan Didion och John Gregory Dunne har var sin artikel med i Tom Wolfes antologi ”The New Journalism” från 1973, den bok jag läst flest gånger i mitt liv.

Jag har även fått läsa ett utdrag av den kommande boken ”The year of magical thinking”.

När hissen rasslat upp till rätt våning, och Joan Didion sträcker fram sin fågeltunna handled för att hälsa, är den ljusa lägenheten på Upper East Side full av vita blommor.

Det är bedövande vackert. De vita orkidéerna på hallbordet liknar Joan Didion själv.

Innan vi sätter oss i hennes soffgrupp kommer portvakten upp med ytterligare blomsterbud. Alla blommorna är vita.

Varför får hon vita blommor? Det är ju nästan två år sedan hennes man dog. Det tar över en timme in i vårt samtal innan jag får reda på varför.

Jag har ställt frågan om hur det är med hennes dotter, Quintana Roo, 39. I det utdrag som jag fått läsa framgår det att John Gregory Dunne fick sin hjärtattack efter att deras dotter akut lagts in på sjukhus, en vanlig lunginflammation hade utvecklats till septisk chock.

Jag glömmer aldrig Joan Didions blick när hon svarade den där septemberdagen, omgiven av vita orkidéer och vita liljor:

”Hon är död. Hon skrevs ut från sjukhuset efter det där, blev mycket bättre igen. Men sen…”

Det visar sig att Quintana Roo gått bort endast en vecka tidigare. Jag är den första journalist hon träffar efter dödsfallet.

Jag vet inte varför Joan Didion inte ställde in intervjun. Hon ställde in allt annat: det planterade framträdandet på Kulturhuset ställdes in liksom alla andra resor.

Kanske ställde hon inte in för att intervjun var inbokad sedan ett halvår och hon visste att jag hade flugit ända från Sverige.

Eller kanske visste hon att hon ändå snart skulle vara tvungen att börja ge intervjuer igen i samband med utgivningen av ”The year of magical thinking”, en bok som kom att ge Joan Didion det vå finaste utmärkelser en författare kan få i USA, National Book Award och ett Pulitzer-pris.

När ”The year of magical thinking” väl var utgiven tog hon sedan emot åtskilliga journalister och även tv-kameror i samma lägenhet.

När boken sattes upp som pjäs på Broadway i mars 2007 med Vanessa Redgrave i rollen om Joan Didion – jag flög över för att se den – hade Joan Didion uppdaterat berättelsen så till vida att hon även nämner Quintana Roos död.

Men det har tagit lång innan hon orkat skriva om sin dotter. Joan Didions nya bok ”Blue Nights” ges ut sex år efter dotterns död och handlar om hennes dotter och hennes syn på sig själv som förälder.

Quintana Roo adopterades av Joan och John Gregory Dunne i mars 1966. Hon fick sitt namn av den ostligaste av Mexikos delstater.

I samma veva som de fick sin dotter var Joan Didion mitt uppe i arbetet med de artiklar och essäer som 1968 samlades i ”Slouching towards Betlehem”, den essäsamling som blev hennes genombrott.

För den som aldrig läst Joan Didion är det där man ska börja. Nyckelessäerna i ”Slouching towards Betlehem” finns med i den svensköversatta volym med ett urval av Joan Didions bästa journalistik, ”Att lära sig själv att leva”, som jag efter mitt möte med Joan Didion sammanställde i samråd med svenske förläggaren Richard Herold och Joan Didion själv.

Att läsa Joan Didion är verkligen att lära sig själv att leva. Det är också att på nytt lära sig att läsa och skriva.

Vi lever i en otålig, överinformerad kultur där man skummar sig igenom mängder information och enbart läser inledningen på många artiklar.

Det är helt förståeligt att det blir så – dygnet har fortfarande bara 24 timmar – men läser man så missar man hela poängen med Joan Didion.

Precis som i tv-serien ”The Wire” är det först någonstans i mitten av berättelsen som man inser vidden av det man fick reda på i inledningen. Och det är först i slutet som alla samband klarläggs och polletten trillar ned.

Joan Didion visar att vi själva aldrig kan sätta punkt. Det är bara livet som kan göra det.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.