Från Icon nr 2: En fjäril från Brixton

Krönika om David Bowie i Icon nr 2. ”Det är ett mirakel”, säger David Bowie med blicken vänd mot sitt barndomshem på 40 Stansfield Road i Brixton. ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor.”

Icon nr 2

Krönika
Jan Gradvall

En kall, regnig novemberkväll i Brixton 1991. David Bowie ber sin chaufför ta en liten omväg på väg till en spelning på Brixton Academy. När bilen långsamt passerar de viktorianska trevåningshusen på Stansfield Road ser hans gitarrist Eric Schermerhorn hur tårarna plötsligt rinner nedför för David Bowies kinder.

”Det är ett mirakel”, säger David Bowie med blicken vänd mot sitt barndomshem på 40 Stansfield Road. ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor.”

Scenen är hämtad från nya biografin ”Starman: The definitive biography” (Sphere) av Paul Trynka. Undertiteln är en sanning med modifikation. Det har aldrig skrivits någon definitiv biografi om David Bowie och kommer förmodligen heller att göra det. David Bowie har aldrig släppt någon så långt in i sitt liv.

Det kan också vara så att David Bowie, i all tysthet, redan tagit farväl som artist.

I juli 2004 drabbades David Bowie av en hjärtattack. Året efter gjorde han ett framförande på tv-galan ”Fashion Rocks”. I ett klipp på YouTube kan man se en märkbart medtagen David Bowie sjunga en förkrossande vacker ”Life on Mars”.

Seda dess har det varit helt tyst. Oroväckande tyst. Inga nya konserter, inget nytt album på åtta år.

Ingen artist i musikhistorien har förnyat sig själv och popmusiken så många gånger som David Bowie.

Ingen stjärna kommer att efterlämna ett lika stort svart hål efter sig som när Ground Control till slut förlorar kontakten med Major Tom.

Men även om det kanske aldrig kommer att komma en officiell biografi så ger ögonblicket utanför barndomshemmet i Brixton – ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor” – nyckeln till David Bowie som artist.

Det finaste beröm rockartister kan få i dag är att de är äkta. Okonstlade. Utan divalater. ”Nästan som en vanlig tjej eller kille man skulle kunna ta en öl med”.

Allt annat upplevs som påklistrat. Allt annat kallas image.

En rockartist som klär sig i jeans anses alltid mer äkta – och får i regel bättre recensioner – än en som klär sig i röda paljettrikåer.

Ingen har pepprat sönder detta äkthetshyckleri, sänkt det som man sänker fartyg i sänka fartyg, som David Bowie.

Vad David Bowies album tvärtom är en evig påminnelse om är vikten av att aldrig acceptera sitt öde, att aldrig nöja sig med att ”vara sig själv”.

När David Bowie föddes i Brixton 1947 låg det i ruiner. Stadsdelen tillhörde de allra mest sönderbombade i London under andra världskriget. För att skona West End försökte Churchills spioner manipulera information så att tyskarna hellre bombade mindre viktiga stadsdelar.

Vad David Bowie växte upp med, och såg omkring sig när han rullades runt i barnvagn, var nedbrunna hus, människor utan jobb och bomkratrar som det skulle ta decennium innan myndigheterna hade tid och råd att laga.

Dessa bombkratrar fylldes av vatten och blev barnens lekplatser. En granne och skolkamrat till David Bowie, som intervjuas i Paul Trynkas bok ”Starman”, berättar att kratrarna på sommaren fylldes av grodyngel och vattenödlor.

Detta djurliv gav i sin grogrund för fjärilar. Hela Brixton fylldes en sommar plötsligt av mer fjärilar än vad som någonsin skådats. Vackra fjärilar som flög runt i svarta, bruna och grå kvarter.

Det går knappast att hitta en tydligare symbolisk bild av David Bowie egen förvandling.

Den ljusast tänkbara framtid som rimligen väntade den unge David Bowie var att om han hade extrem tur och jobbade extremt hårt så kunde han möjligen bli som någon av de mest lyckligt lottade han såg under uppväxten. Han kunde bli mellanchef på ett kontor. Han kunde bli revisor.

Men vad han mot alla odds lyckade förvandla sig till – odds som hans tårar påminde om under återbesöket i barndomskvarter – var en fjäril från Brixton.

Om man tänker på Bowie-repliken ”Jag borde förmodligen ha blivit revisor” så blir alla de Bowie.mästerverk, vars osannolikhet vi i dag nästan vant oss vid, återigen precis så osannolika som de faktiskt är.

”Ziggy Stardust”, gjord av någon som borde ha blivit revisor. ”Young americans”, gjord av någon som borde ha blivit revisor. ”Low”, gjord av någon som borde ha blivit revisor.

Om David Bowie nöjt sig med att vara ”one of the boys”, äkta och okonstlad, hade puppan aldrig blivit en fjäril.

Jag intervjuade David Bowie en gång i New York i mitten av 1990-talet.

Det var i en inspelningsstudio nära Times Square. David Bowie verkade uppriktig glad av att jag var mer intresserad av det han gjorde just vid tillfället än att fråga om gamla album.

Under de två timmar jag fick hänga med honom kedjerökte han vita Marlboro och pillade på cellofanet. Jag försökte hålla jämna steg när han sprang runt i studion, visade teckningar, berättade historier om Gilbert & George och Kraftwerk, hämtade kassetter med obskyra svarta London-artister han ville att jag skulle höra.

Precis som på sina skivor var David Bowie hela tiden på väg framåt.

(slut)