Intervju med Tomas Alfredson

”Det första du måste tänka på när det gäller val av glasögon på en huvudgestalt i en film är att de kommer synas lika mycket som världens största filmbygge. Glasögonen kommer att vara i bild hela tiden.” Intervju med Tomas Alfredson i DI Weekend 2/12 2011. Aktuell med Tinker, Tailor, Soldier, Spy som får svensk premiär på juldagen.

Tomas Alfredson pekar rakt ned i golvet. ”Precis här. Vi står just nu ovanpå bankvalvet.”

Vi befinner oss på nybyggda Nobis Hotel vid Norrmalmstorg i Stockholm. Egentligen ska vi börja prata om filmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy som får svensk premiär på juldagen.

Men regissören Tomas Alfredson börjar med ett tidsklipp och tar oss tillbaka till Norrmalms-torgsdramat den 23–28 augusti 1973 i dåvarande Kreditbanken i denna byggnad.

”Jag minns det mycket väl”, säger han och -pekar mot Berns som syns genom fönstren.

”Jag var åtta år och hade följt med farsan till jobbet. Plötsligt kom det beväpnade poliser inrusande och lade sig där uppe på Berns tak.”

Att följa med farsan till jobbet betyder i detta fall repetitionerna av Glaset i örat som Hasse Alfredson och Tage Danielsson satte upp på Berns hösten 1973. Samtidig som Norrmalmstorgsdramat satte Stockholm på världskartan i en era präglad av gisslandramer, terrorbalans och kallt krig, så stod Lena Nyman och Monica Zetterlund och övade på nummer som Vad har du i fickan, Jan? och Änglar finns.

Året 1973 är också centralt för Tinker, Taylor, Soldier, Spy. Det var då John le Carré satt i London och skrev klart den spionroman om kalla kriget som gavs ut året efter och på svenska fick titeln Mullvaden – en av 1970-talets mest älskade böcker.

Det gjordes även en tv-serie med Alec Guinness i huvudrollen som i England har ungefär samma status som Hem till gården, Raskens och Sjöwall & Wahlöö tillsammans.

Att en svensk kliver in på denna heliga brittiska mark torde vara dömt att misslyckas, men Tomas Alfredsons film är en superb skildring av inte minst London och har fått femstjärniga recen-sioner av Englands suraste kritiker. Många tror på Oscarsnomineringar både för filmen och huvud-rollsinnehavaren Gary Oldman.

Samma år som Norrmalmstorgsdramat – och parallellt med att John le Carré skrev klart boken – reste familjen Alfredson till London.

”Vi var där hela familjen på semester. Farsan var och är anglofiliskt lagd. Att den i åldern (åtta år) komma till London gav väldigt starka intryck. Vi bodde på ett hotell vid Portman Square, The Churchill, som fortfarande finns kvar. Jag minns att det var hot om en IRA-bomb.”

”När jag nu skulle göra filmen tog jag fram minnesbilder från den resan. Ljud, musik, doftförnimmelser. London på den tiden var helt annorlunda mot i dag. Nu är London snofsigt, då var det kallt, fattigt, skitigt, fortfarande präglat av kriget. Jag har försökt återkalla den känslan i filmen. Att filma-tisera en bok handlar inte om att exakt återge vad som händer i boken utan återge känslan
i boken.”

En scen som jag älskar, som jag tror inte finns med i romanen eller i tv-serien, är när George Smiley (Gary Oldman) går till optikern.

”Optik är ju kul!”

Valet av hans glasögon verkar vara något som du har lagt stor omsorg vid?

”Det första du måste tänka på när det gäller val av glasögon på en huvudgestalt i en film är att de kommer synas lika mycket som världens största filmbygge. Glasögonen kommer att vara i bild hela tiden. Du måste vara väldigt petig med vad du sätter mitt i ansiktet på huvudrollsinnehavare.”

”Det är också ett visuellt tema med George Smiley som voyeur. Vad han ser återspeglas i hans glasögon. På film brukar man alltid sätta något som kallas antireflexbehandling på glasögon. Resultatet blir att glasen kan upplevas som lite döda. Vi tog det ovanliga beslutet att göra precis tvärtom. Det är så mycket reflexer i Smileys glasögon i filmen att den som tittar väldigt noga i vissa scener kan se en fotograf eller mig som regissör skymta förbi, men det må vara hänt.”

”Glasögonen, och bytet av glasögon hos optikern, har också en viktig berättarteknisk funktion. Vi hade väldiga problem med att hjälpa publiken navigera genom den här komplexa historien. Den rör sig fram och tillbaka i tiden. Men det är så tråkigt med textskyltar som ’Prag, 1967’. Att Smiley i stället bär olika glasögon i nutid och dåtid gör att det blir lättare att navigera.”

”Hans gamla glasögon är präglade av hans önskan att smälta in, att se ut som vilken morbror som helst. Där valde vi glasögon från Englands motsvarighet till landstinget. När han sedan blir uppsagd från MI6 i början av filmen kastar han sig ut i en ofrivillig pensionering. Det blir en punkt där han kunde byta skal och därmed, prova ut nya glasögon hos optikern.”

”Men Gary Oldman höll på hur länge som helst med att välja glasögonen. Han bytte och bytte tills man höll på att bli tokig. Pressbilder var tagna, men bara några dagar före inspelningen bytte han igen. De glasögonen han till slut valde är inte olika dem som Alec Guinness har i tv-versionen. Jag vågade inte påpeka det, i rädsla för att han skulle få spader igen, men jag ska fråga honom nästa gång vi ses om det är menat som en hommage.”

Gary Oldman, som spelat både Dracula och Sid Vicious, har aldrig tidigare gjort en så lågmäld karaktär. I en intervju i The Word säger han att lågmält spel riskerar att försvinna i slutklippningen, men berömmer dig för att du filmar så att alla nyanser kommer med.

”Vad jag tror han menar är att om du står med blicken mot kameran så kommer det att berätta det här och det här. Men Gary Oldman är en -mogen man och skådespelare. Han måste inte stå med ansiktet mot kameran för att berätta något. Han kan göra intryck med en häl. Han är en jävligt duktig hantverkare. Ingen fåfänga över huvud taget, bara höga ambitioner.”

Det finns paralleller mellan Tinker, Tailor, Soldier, Spy och tidigare projekt som du gjort med Killinggänget, som Fyra nyanser av brunt och Dramaten-pjäsen Drömmen om Herrön. Män i grupp som ändå är väldigt ensamma.


”Jag tror att det kommer från en förtvivlan av att se ut på ett sätt och känna sig på ett helt annat. Att känna sig glad och upprymd, men samtidigt se stel och tråkig ut. Gubbarna i filmen måste se stela ut för att överleva. De berättar inte vad de tänker.”

Hur förberedde du dig när du gjorde Tinker, Tailor, Soldier, Spy? Mycket research?

”Det finns vissa filmmakare och författare som närmast koketterar med hur mycket research de gör. ’Jag har gjort sådan research!’ Jag ska göra en film om Napoleon, alltså läser jag alla böcker som finns om Napoleon och går på museum och tittar på hans kalsonger. Vad man i stället borde göra, för att förstå Napoleon, är att fördjupa sig i hur det är att vara kort och ha komplex.”

”När jag gjorde filmen kunde jag när som helst ringa John le Carré om jag undrade över någon detalj. Men vad jag ägnade mig åt var snarare att tänka på hur det kalla krigets soldater var konstruerade. Vad för sorts personer behövs i ett kallt krig? Det är motsatta personligheter mot alfahannen i ett vanligt, ’varmt’ krig. Det tyckte jag var spännande.”

”Att vara spion innebär också att man hela tiden måste föra en dialog med sin fantasi. Tänk om bagaren jag går till också är spion? Att ha en riklig inre fantasi men samtidigt vara väldigt kall i relation till de uppdiktade scenarierna, det är Smileys storhet. Att han har en tränad fantasi och förhåller sig formellt noggrann inför varenda detalj.”

Är inte den beskrivning du just gjorde av Smiley också en bra beskrivning av en filmmakare?

”Sant. Man för hela tiden en dialog med sin fantasi. Man tänker ut bilder som sedan återskapas på en filmremsa, det är en massa slitgöra för att få till det. Resultatet blir väldigt sällan exakt som man tänkt sig från början. Många gånger blir det bättre, vissa sämre, andra gånger något helt annat. Så man måste förhålla sig kallt till sin fantasi. Acceptera om det blir annorlunda.”

Att ha sin bubbla som man försvinner in i är något jag kan känna igen när jag skriver.

”Jag får ofta höra det, från min nära, att jag försvinner in i bubblan. Det är något som jag tror kan etableras i unga år. Om man befinner sig i omständigheter som är jobbiga, som man inte kan hålla jämna steg med, skapar man sig parallella verkligheter. Jag har haft sådana perioder, när jag velat vara någon annan eller velat vara någon annanstans. Det är det som konstituerar en berättare oavsett om man skriver eller på med film.”

Du har lagt ned en enorm omsorg på detaljerna. I en scen i Budapests tunnelbana dyker det plötsligt upp svarta människor i trappan. Det bryter mot det överdrivet perfekta som brukar prägla kostymdramer och känns just därför så trovärdigt.

”Det är kubaner! Jag frågade folk som var med på den tiden och fick svaret att om det kom besökare till Budapest så var de ofta från Kuba. Jag kunde ha strösslat med tjocka tanter i hucklen, ungerska klichéer, men verkligheten är aldrig så typisk.”

Hur lång är scenen med kubanerna i tunnelbanan? Fem, tio sekunder?

”Något sånt, ja.”

Hur orkar man behålla fokus? Att inte släppa igenom något som inte är genomtänkt? Man kan bara ana hur mycket arbete som ligger bakom enbart den scenen.


”Det är det som är så jäkla kul med film. Att det stämmer. Du kan tycka vad du vill om filmen, men det är ett solitt bygge, inget slarv. Hugh Hefner har sagt att skillnaden mellan good och excellent kommer an på detaljerna. En artighet mot betraktaren. En märklig men sann ekvation är också att ju mer specifik du är, desto mer universell blir du.”

Vid inspelningen tog du med dig en svensk fotograf (Hoyte van Hoytema) och en svensk klippare (Dino Jonsäter). Hur reagerade det engelska produktionsbolaget på det?

”Eftersom det var vi tre som jobbade tillsammans på den förra filmen (Låt den rätte komma in) så var de väldigt förstående. Det var ju det uttrycket de gillade och ville ha. Men förutom att Hoyte och Dino är väldigt viktiga för mig i den konstnärliga processen behövde jag ha någon med mig för att våga vara mig själv på jobbet. Allting blir annorlunda när man åker utomlands.”

Samtidigt är det ovanligt att svenska regissörer tar med sig svenska medarbetare. Många som kommer till Hollywood äts upp och tappar sitt eget uttryck.

”Man kroknar. Särskilt amerikaner kommunicerar i en konfliktanda, ’Jag vill det här!’. Den som bryter arm hårdast vinner. I England är det artigare, åtminstone på ytan, men också annorlunda på ett sätt som kräver att du är hårdhudad. I Sverige har vi i stället en konsensuskultur. Vi tittar på varandra, säger ’Eller hur?’ och väntar på en instämmande blick. Men utomlands förstår man ingenting om regissören beter sig så. Och många svenskar tappar fotfästet i förvirringen.”

Om du hade gjort den här filmen för säg 15 år sedan kanske det hade varit svårare för dig att kräva att arbeta på ditt sätt. Men i dag kan du tacka nej eftersom du lika gärna kan jobba i Sverige i stället.

”Precis. För mig är det inget självändamål att exportera mig. Jag vill göra bra grejer. Det är när man kan avstå som man får kraft.”

Har du någon aning om vad du ska göra nu?

”Nej. Det här har varit en sådan ansträngning. Jag känner mig helt bringad ur fattningen, utmattad. Det är inget bra tillstånd att vara i för att -fatta beslut om framtiden. Just nu äcklar det mig nästan att tänka på att jobba igen.”

Det finns ett uttryck som heter post-production depression. Att man blir låg när något är klar.

”När jag var yngre var det så. Jag blev ledsen när alla försvann när projektet var klart, att gänget skingrades. Men nu handlar det mer om utmattningsreaktion. Jag är ingen ungdom längre.”

Hur mycket arbetar man under själva inspelningen?

”Schemat är benhårt. Tolvtimmarsdagar. Sex dagar i veckan. Ingen lunch. Du får äta i språnget. Och det är inte chateaubriand som serveras, det kan jag lova dig.”

Hur länge har du jobbat med filmen?

”Två år. Vi klippte i drygt ett halvår.”

Vad ser du själv just nu på film och tv?

”Jag avskyr intryck just nu. Jag mediterar mest med musik.”

Alltså lyssnar hemma i soffan?

”Ja, det är en ensamgrej, en hörlursgrej. Frågan vad jag tycker om för musik är väldigt personlig för mig. Jag berättar helst inte för någon vad jag lyssnar på. Vill inte att det ska bli som när man var tonåring och det kom hem andra som tyckte något man själv lyssnade på var töntigt. Jag lyssnar på samma musik 100 gånger. Sjunker djupare och djupare in i arrangemangen.”

Så du sitter där ensam och lyssnar på musik i flera timmar i hörlurar?

”Ja.”

Vilket ironiskt nog låter som något man kan tänka sig att George Smiley skulle kunna göra.

”Du vet sången som avslutar filmen, La Mer (klassiskt fransk schlager)? Den kom till just för att vi fantiserade om att George Smiley lyssnade på den ensam hemma. Vi ville på något sätt ge en glimt av hans inre. Valet av musik som han skulle kunna tänkas lyssna på var därför väldigt viktigt. Det fick absolut inte vara Beethoven. Inte heller något för urbrittiskt som music hall.”

”Men då hittade jag den här inspelningen av La Mer gjord av Julio Iglesias i början av 1970-talet, inspelad live på Olympia i Paris. Julio Iglesias var en stor sångare under den här perioden. Jag har några skivor som är riktigt jävla bra. Julio Iglesisas version av La Mer blir allt som MI6-världen inte är. I stället för fuktiga gator och gubbar som röker i rum blir det havet och solen, drinken och stranden, kanske en guldlänk på handen. Och vi får en glimt av en mer romantisk sida av Smiley.”

Men det finns ingen scen när Smiley sitter ensam och lyssnar på La Mer. Den börjar spelas på en julfest.

”Nej, vi filmade en sådan scen, men fick till slut klippa bort den, det funkade inte, den blev för -betydelsebäranden. Men alla skådespelarna fick
i slutscenerna lyssna på låten i hörlurar för att komma i rätt stämning.”


Vad tyckte skådespelare som Colin Firth om att
i en engelsk film lyssna på en spansk sångare som sjunger en fransk schlager?


”Reaktionen var ungefär ’Jag vet inte om jag fattar… men det är underbart!’ Och i filmens allra första scen hörs Jussi Björling.”

Va? Är det sant?

”Det är ingen som har prickat det. Men i lägenheten hos Control (John Hurt) hörs i bakgrunden Jussi Björling som sjunger ’Sveeeeeerige, Sveeeeeerige’. Ett litet skämt från min sida.”

(slut)



 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.