Två böcker av ypperliga amerikanska kritiker
Tipsar i DI Weekend om två böcker av två ypperliga amerikanska kritiker. James Wolcott har skrivit sin självbiografi. Chuck Eddy har samlat 25 år av musikkritik i volym med förord av Chuck Klosterman. Från DI Weekend, 2/12 2011.
James Wolcott
DI Weekend 2 december
I mitten av 1990-talet gjorde Fox en animerad serie som hette ”The Critic”. Teveserien var en satir om en filmkritiker. Rösten gjordes av Jon Lovitz och kritikerns utseende – insjunkna ögon, kropp av deg, hållning från helvetet – påminde inte så lite om den levande kritikern James Wolcott.
Sedan 1983 har James Wolcott fått skriva precis vad han vill i Vanity Fair. I varje nummer får han breda ut sig över 3-4 sidor. Det säger en del om hans status som kritiker. 2003 fick han tunga priset National Magazine National Awards for Reviews and Critiscm.
James Wolcott, född 1952, har nu skrivit sin självbiografi, ”Lucking Out: My life getting down and semi-dirty in Seventies New York” (Doubleday).
Upplägget påminner om Patti Smiths ”Just kids”, ung blyg själ från ingenstans kommer till 1970-talets elektriska New York och hittar sig själv med hjälp av musik, filmer, böcker och konst.
Utan att vara lika bra som ”Just Kids” – ingenting är lika bra som ”Just Kids” – är det rekommenderad läsning för både som den som gillar språk (Wolcott skriver som en fyrverkerilåda som självantänt) och är fascinerad av New York under denna tidsperiod.
Historien om hur James Wolcott började skriva är också uppmuntrande. Många amerikanska skribentprofiler kommer från elituniversitet och har rika föräldrar.
Men James Wolcott tog sig vidare med ingenting annat än sin hjärna och sin formuleringsförmåga. Han skickade en text han skrivit för skoltidningen till Norman Mailer, fick osannolikt nog svar och ett rekommendationsbrev från Norman Mailer adresserat till Village Voice om att de borde låta denna landsortsgrabb provskriva.
Jan Gradvall
+
Chuck Eddy
DI Weekend 2 december
En egen röst. Det är lika viktigt för en musikkritiker som för en sångare.
Få musikkritiker har en lika egensinnig röst som amerikanen Chuck Eddy. Ett kvarts sekel av hans musikkritik har nu samlats i den väldigt underhållande volymen ”Rock and roll always forgets” (Duke).
Chuck Eddy, född 1960, bosatt i Austin, tillhör inte, ur ett svenskt perspektiv, de mest namnkunniga amerikanska rockskribenterna, men har banat vägen för till exempel Rob Sheffield och Chuck Klosterman.
Chuck Klosterman har också skrivit förord till volymen och påminner om några av Chucky Eddys mest egensinniga påståenden: 1. Black Sabbath är ett jazzband. 2. Jimi Hendrix är tråkig. 3. White Lion är ett bluesband. 4. Poisons andra album är bättre än Led Zeppelins ”Houses of the holy”.
Poängen med att läsa Chuck Eddy är inte vad han kommer fram till utan hur han kommer fram till det. Hans argumentation är briljant, totalt oförutsägbar. Och han är inte sällan väldigt rolig.
Genom att tänka annorlunda än alla sina kollegor har Chuck Eddy också några gånger varit med och förändrat riktningen på rockhistorien.
Tidigt 1986 hyllade Chuck Eddy albumet ”Done with wind” med Aerosmith, ett uträknat band som då ingen brydde sig om.
I sin recension berättade Chuck Eddy om sin uppväxt med Aerosmith på 1970-talet och skrev att låtar som ”Walk this way” och ”Lord of the thighs” var ”sort of rap music before rap music existed”. Han föreslog att någon discjockey skulle kunna mixa Aerosmith med ”She’s on it” av Beastie Boys, en grupp som då ännu var helt okänd.
En som läste Chuck Eddys recension i Village Voice var Rick Rubin, producent till Beastie Boys, som just då skulle producera Run-DMC.
Rick Rubin föreslog att gruppen skulle göra en nyversion av ”Walk this way”. Och resten är musikhistoria.
Jan Gradvall