Pur cinematografisk perfektion
”Drive” är som om Jean Paul Sartre skrivit manus till ”Nu blåser vi snuten”. Årets bästa film. Notis i DI Weekend 11/11 2011.
Det är en fruktansvärt våldsam film om en stuntförare i Los Angeles som knappt pratar utan hellre suger på tandpetare. Större delen av filmen tillbringar han med att ordlöst köra bil till de blåfrostiga tonerna av vad som låter som en upptinad synthesizer från 1980-talet.
Och det är årets i särklass bästa film.
När ”Drive” premiärvisades på årets Cannesfestival fick danske regissören Nicolas Winding Refn en 15 minuter lång stående ovation av den kräsna publiken.
Trots att ”Drive” på pappret borde vara alldeles för ytlig för att kunna få pris i Cannes – biljakter, bankrån, ultravåld – fick Nicolas Winding Refn, tidigare känd för ”Pusher”, Cannes-priset som bästa regissör.
”Drive” är som om Jean Paul Sartre skrivit manus till ”Nu blåser vi snuten”. Huvudrollen spelas av Hollywoods just nu hetaste skådespelare, Ryan Gosling, och filmen är så bländade skickligt berättad, fotograferad, klippt och ljudlagd att man som biobesökare nyper sig i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer.
”Drive” är pur cinematografisk perfektion. Ett konstverk av celluoid. På samma sätt som ”Pulp fiction” är ”Drive” ett zeitgeistfenomen som delar in populärkulturen i ett före och efter.
”Drive” visas denna helg på Stockholm Filmfestival och får nästa fredag vanlig biopremiär.
Jan Gradvall