Krönika, Dagens Industri
Weekend 11 november
Krönika
Jan Gradvall
Vilket land har klivit fram som det mest spännande i världen just nu inom tevedrama? Svar: Israel.
Den 23 november börjar nyalerta SVT visa ”Homeland”, parallellt med att den rullar i USA.
Jag har sett de flesta av höstens nya amerikanska tevepremiärer och ”Homeland” är den överlägset bästa. En nagelbitarspännande serie om en amerikansk krigsfånge från Afghanistan som fritas efter åtta års fångenskap.
Men en CIA-agent, spelad av utmärkta Claire Danes från teveklassikern ”Mitt så kallade liv”, får tips om att den under fångenskapen torterade soldaten kan ha blivit hjärntvättad och dubbelagent åt al-Qaida.
Och börjar bevaka och skugga honom.
”Homeland”, precis som terapiserien ”In treatment”, bygger på en israelisk förlaga.
Medan förlagan till ”In treament”, ”BeTipul”, som visats i Sverige på kanalen Axess, redan var en stor framgång i Israel när HBO bestämde sig för att göra en remake, så köptes rättigheterna till ”Homeland” redan på manusstadiet av Howard Gordon, mannen bakom ”24”.
Båda serierna ses exempel på en kreativ boom i Israel med en ny generation manusförfattare, regissörer och skådespelare som pendlar mellan Tel Aviv och Los Angeles.
Den israeliska förlagan till krigsfångeserien, ”Hatufim”, var mycket kontroversiell långt innan den ens haft premiär.
Det kontroversiella hade inte egentligen med själva innehållet att göra utan med om det överhuvudtaget var passande att göra fiktion om krigsfångar.
I en intervju i den judiska tidningen Tablet Magazine säger ”Hatufim”-skaparen Gideon Raff: ”Det har gjorts dokumentärer om krigsfångar, men de har alla haft fokus på ’bringing the boys back home’. Ingen har skildrat den post-traumatiska upplevelsen efter hemkomsten. I Israel har 1 500 krigsfångar kommit tillbaka. Ingen har talat om hur deras liv blivit efter att de kommit tillbaka. Ju mer research jag gjorde, desto mer förstod jag hur mycket dramatik det fanns i detta.”
På ett märkligt sett hann verkligheten sedan ifatt fiktionen.
Den 18 oktober – två veckor efter att att ”Homeland” haft amerikansk tevepremiär – frigavs soldaten Gilad Shalit, den mest omtalade krisgången i Israel i modern tid.
Just den fånge som i tevedebatten i Israel lyftes fram som huvudexempel på att det var osmakligt att göra en teveserie om traumat med krigsfångar.
Fallet med Gilad Shalit har beskrivits som ett öppet sår i Israel. Endast 19 år gammal blev han tillfångatagen av Hamas och hölls gömd och fängslad i över fem år.
Gilad Shalit frigavs efter en historisk uppgörelse. Efter år av diskussioner i Israel – ska man överhuvudtaget förhandla med Hamas? – gjordes till slut gjorde en byteshandel med fångar.
För att Gilad Shalit skulle bli fri gick Israel med på att tusen palestinska fångar släpptes ur israeliska fängelser (totalt blir det 1 027).
En israelisk fånge mot tusen palestinska. Symboliken i detta och de framtida konsekvenserna av det kommer för alltid att diskuteras.
Den 18 oktober visades bilder på hur en mycket mager Gilad Shalit fick passera gränsen vid den södra Gasaremsan.
Vad han har varit med om under sin fångenskap? Hur har han förändrats? Hur kommer hans relation bli till hans familj och vänner? Vad tycker han i dag om sitt land och dess politik?
Det är detta som ”Homeland” i grunden handlar om.
När en fånge släpps fri är berättelsen slut för omvärlden. Men för fången själv är det då berättelsen börjar.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”. Min dyrkan av Tintin är på den nivån att jag intervjuat Hergés änka. Men Spielberg gör det omöjliga: med makalös noggrannhet både förvaltar han och uppdaterar Tintin-arvet.
RÖST
Jesper Adefelt i ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet”. Filmdubbare får sällan uppmärksamhet. Men 22-årige Jesper Adefelt kliver in och närmast utbolmar Tomas Bolme, den heliga Tintin-rösten för en generation.
TV
”How to make it in America”, Canal+, torsdag 17/11. Svensk premiär för säsong 2 av serien om unga entreprenörer i New York. Den snyggast filmade och bäst ljudlagda serien i tv just nu. Gör ”Entourage” bättre än ”Entourage”.
+
BONUS:
Heathrow skulle kunna kallas världens största stad. 75 miljoner människor passerar genom flygplatsen varje år, ingen stad kan mäta sig med det.
”Ju mer jag ser av Heathrow, desto mer övertygad blir jag om att det är en hemlig stad, med sin egen historia, folklore och mytologi”, säger Tony Parsons.
Heathrow är också en unikt koncentrerad plats för drama. Varje minut på dygnet sker avsked och möten som förändrar människors liv. Ingen annanstans väntar och längtar man så mycket som på en flygplats.
Tony Parsons, legendarisk journalist och författare till 13 böcker, har nu skrivit en novellsamling om livet på Heathrow, ”Departures: Seven stories from Heathrow” (HarperCollins).
Initiativet kom från flygplatsen som bjöd in Tony Parsons som Writer-in-Residence.
Första gången Heathrow hade en Writer-in-Residence var 2009 när Alain De Botton satt vid ett skrivbord i Terminal 5 och skrev ”A week at the airport: A Heathrow diary”. Försöket blev så lyckat att Heathrow beslutade sig att fortsätta.
En vecka i augusti levde och sov Tony Parsons på Heathrow. Han tillbringade hela dagarna med att prata med människor på flygplatsen, både anställda och resenärer, och valde sedan novellformen för att spegla sina upplevelser.
Resultatet har blivit en tunn, fin liten volym där Tony Parsons blottar sin bakgrund som popjournalist genom att döpa en av novellerna efter en klassisk låt av Soft Cell, ”Say hello, wave goodbye”.
Jan Gradvall