Krönika, Dagens Industri
Krönika
Jan Gradvall
I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän. ”Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion”.
Uppgiften kommer från musikern Tomas Andersson Wij som på Twitter citerade en bankchef i Paris han just ätit lunch med.
Vad händer egentligen med bildningsarvet i Sverige?
Diskussioner förs hela tiden i kulturvärlden men tenderar alltid att stanna just i kulturvärlden. Det är hög tid att diskussionen även flyttas över till näringslivet.
För när får kulturlöshet även konsekvensen för möjligheten att göra affärer?
Det finns i dag friskolor som lockar till sig elever med löften om gratis laptop och få bundna lektionstimmar. Vid 16 års ålder kan man i dag i svenska skolor i dag helt välja bort ämnen som språk, filosofi, konst och musik.
En bekant som startade en seriös friskola berättade chockat att det tog fyra år innan någon myndighetsperson besökte skolan och bedömde nivån på undervisningen.
Förra veckan avslöjade Expressen i en granskning att många friskolor, även framstående och hyllade sådana. i dag helt struntar i skolbibliotek. Ett av många exempel är Jensen Education, sju gånger utsett till årets Gasellföretag av Dagens Industri, vars gymnasium på Södermalm i Stockholm gör en vinst på 53 miljoner men inte lägger ett öre på skolbibliotek.
Expressens kulturchef Karin Olsson skrev: ”Jensens slogan är ’träning för verkligheten’. Det borde stå ’träning för närigheten’.”
Men exemplet från Paris visar att en utbildning utan bibliotek kanske inte ens ger bra träning för närigheten.
För hur kul är det att försöka konversera med någon som inte har några andra intressen än affärer, konsumtion och husrenoveringar? Hur stort och brett kontaktnät får en sådan person?
Ett bildningsarv är ingen yttre fernissa. Att vara allmänbildad, nyfiken på att lära sig mer även inom områden man inte arbetar med, är en grundläggande del av att vara människa.
Att googla sig till kunskap kan aldrig ersätta vad ett bibliotek erbjuder. Poängen med bibliotek är att man även kan hitta det man inte visste att man letade efter.
Om man i stället vänder blicken mot USA och Texas, sjulitershattarnas rike, finner man en rakt motsatt syn på utbildning och vikten av bildningsarv.
På University of Texas finns en satsning, Plan II Honors Program, som går ut på att studenter genom hela skolgången parallellt med sina huvudval måste fortsätta studera litteratur, filosofi, ”the arts”, samhällskunskap, matematik och naturkunskap.
Genom denna interdisciplinära satsning vill skolan erbjuda ”frihet att passera gränser” mellan olika ämnesområden, något som en satsning på enbart spetskompetens, detta i dag så populära uttryck, inte kan ge.
Plan II-studenter får utforska ”everything that makes us human in the best sense”, från grekiska urnor till de senaste forskningsrönen inom kosmologi.
Författaren Lars Gustafsson berättar att han under sina 20 år som professor på University of Texas i Austin bland annat undervisade elever på en ingenjörsutbildning i teoretiskt filosofi. ”Även de som ska bli ingenjörer eller revisorer måste ha läst lite Platon.”
Vilka affärsmän kommer man i framtiden tycka är så spännande som människor att man självmant vill bjuda dem på lunch i Paris och diskutera nya idéer?
De som studerat på skolor som University of Texas? Eller de som vid 16 års ålder valde bort allt som inte intresserar dem?
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SKÅDESPELARE
Ryan Gosling. Tar denna höst klivet upp bland filmens superstjärnor. Huvudroll i George Clooney-regisserade ”Maktens män”, svensk biopremiär i dag. Om två veckor huvudroll i ”Drive”.
TV
K-Special, SVT2, i kväll 20.00. Omistlig dokumentär om Arthur Russell, en av musikhistoriens mest originella och finaste musiker. Nödvändig investering: ”World of echo”.
VINJETTMUSIK
”Downton Abbey”. Redan när musiken går i gång är man fast. Kongenialt pianotema skrivet och framfört av John Lunn, skotte med diger meritlista inom brittisk teve.
BONUS NR 1:
Egentligen är jag för ung för Beatles. När gruppen splittrades var jag sex år.
Ändå är de två konstnärliga verk från 2011 som fått mig att fundera mest på mitt eget liv båda relaterade till Beatles.
Det ena är Martin Scorseses 3,5 timmar långa dokumentär om George Harisson, tidigare omskriven här i DI Weekend. En film som i grund och botten handlar om att för att man ska kunna uppskatta livet till fullo, så måste man också göra sig beredd på att man ska dö.
Det andra är stor, tung fotobok utgiven på Taschen, med fotografier av Linda McCartney (1941-1998)
Boken heter ”Life in photographs” och innehållet lever verkligen upp till titeln. Särskilt bilderna av den unga familjen McCartney, Linda och Paul med tre små barn i ett avlägset hus i Skottland, svämmar över av liv – liv i presens – och är en befriande kontrast till alla könlösa inredningsreportage som dominerar i dag.
Linda McCartney gick till musikhistorien som den medlem i Wings vars musikaliska kvaliteter ständigt ifrågasattes, men boken visar att ingen kan ifrågasätta hennes kvaliteter som fotograf.
Linda McCartney var den första kvinnliga fotograf som tog en omslagsbild till tidningen Rolling Stone (maj 1968, Eric Clapton). Hon öppnade därmed dörren för bland andra Annie Leibovitz hyllar Linda McCartneys fotografier i ett förord.
Finast är dottern Stella McCarneys förord där hon skriver att hennes mamma tröstade henne varje gång Stella klagade på att hon inte hade en kamera till hands för att dokumentera något fint.
Linda McCartney svarade då alltid, ”It’s ok you can capture it in your soul camera”. Boken är en hyllning till både Lindas riktiga kamera och hennes soul camera.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Ännu ett exempel på hur vansklig indelningen i finkultur kontra fulkultur kan bli. För vilken kulturyttring är det i dag som lyckats bäst med att göra unga människor nyfikna på klassisk musik? Svar: Dataspel och tevespel.
På radion är musikgenrer i dag uppdelade på olika kanaler, olika reservat för pop och klassiskt, men i spelvärlden blandas genrer lika fritt som i forna tiders melodiradio.
Och påfallande mycket är klassisk musik, vars instrumentering med cello och stråkar är perfekt för att ljudlägga stegrad dramatik.
Ett nytt samlingsalbum, ”The greatest video game music” (X5 Music Group), samlar verk med nyskriven klassisk musik för tevespel.
Dirigenten Andrew Skeet och London Philharmonic Orchestra tolkar 20 stycken från spel som sammanlagt sålts i en miljard (!) exemplar världen över.
Det är allt från wagnersk brutalitet till krigsspel som ”Battlestar”, ”Call of duty” och ”World of warcraft” till lekfullare ”Angry birds” och ”Super Mario Galaxy”.
Jan Gradvall