Krönika i Icon nr 1: Den förste twittraren

Joe Brainards ”I remember” är både årets mest inaktuella och akutella bok. Det är få i Sverige som hört talas om den. Men det är en bok som i känsla och uttrycksform fångar något som känns märkligt 2011 och ringar in både Karl Ove Knausgård, årets mest omtalade författare, och Twitter, årets mest omtalade kommunikationsteknik.

Icon
Jan Gradvall

Ny kommunikationsteknik har genom historien alltid bemötts med skepsis och beskyllts för två saker: 1. Den gör oss kyligare och skapare avstånd. 2. Den gör oss dummare och ytligare.

Under kravallerna i London och England försökte politiker och gammelmedia på fullt allvar göra gällande att skulden låg hos Twitter, Facebook och BlackBerry Messenger Service, den vanligaste formen av direktmeddelanden i England.

Uttrycket ”Shoot the messenger”, myntat av Shakespeare, har sällan varit mer relevant.

För 100 år sedan var det telefonen man skyllde på.

När telefonen lanserades i USA höjdes varningsröster om att vissa människor inte enbart använde denna nya uppfinning för affärssamtal, som det var tänkt, utan även – the horror, the horror – för skvaller och ytliga sociala konversationer.

Allra värst var ”the party line”, benämningen på när ett helt kvarter delade på samma telefonlinje. Moralisk upplösning hotade runt knuten.

Och förmodligen kan man även hitta en artikel som hävdar att faxen bar skulden till kravallerna i Kungsan 1987.

Det vanligaste argumentet i dag mot Twitter är att det gör oss – rätt gissat – ytligare och dummare.

Begräsningen på 140 tecken används också hela tiden som ett argument för att påvisa att Twitter är ytligt. ”Vem bryr sig om vad någon äter till frukost?”

Men vad man tvärtom slås av när man faktiskt använder Twitter är hur mycket det går att uttrycka med 140 tecken.

För det första används ett stort antal inlägg till att klistra in länkar till andra artiklar. När man klickar kan man inte bara läsa 140 tecken utan 10 000 tecken till.

I princip alla tidningar i världen i dag använder också Twitter till att på det sättet sprida vidare artiklar för att få fler läsare. Twitter-fönstret i ens dator eller mobil blir som brevlådan i en lägenhetsdörr, fast med den skillnaden att det inte kommer en brevbärare som trycker in en morgontidning utan hundra brevbärare som trycker in tusen utvalda artiklar.

Det är svårt att hävda att den möjligheten gör folk dummare.

Klickbara länkar, så kallade hyperlänkar, har ända sedan Internets genombrott varit en av de stora fördelarna med digitala medier. Man klickar på ett ord eller en mening i text – och skickas sedan vidare till en fördjupande och förklarande text om samma ämne.

Men denna effekt går också att uppnå enbart med hjälp av språk. Prousts madelainekaka, där smaken får honom att minnas sin barndom, må vara ett uttjatat och sönderanvänt exempel, men det råkar vara ett bra exempel på just en icke-digital hyperlänk.

Ett annat exempel på icke-digitala hyperlänkar är förstås poesi. Få använder argumentet ”det är för få tecken” för att hävda att poesi skulle var ytligare än prosa.

Utan att på något ställa jämställa Twitter med poesi så hittar man varje dag, varje timme, exempel på inlägg med ett slags vardagspoetiska kvaliteter.

I och med att inläggen publiceras i samma ögonblick som de skrivs uppstår också en omedelbar kontakt mellan författare och mottagare av det slag ingen annan publiceringsform kan konkurrera med.

Det kan vara i matkön på Konsum, eller på resa i en främmande stad, som någon ser något, förnimmer något; upplever vad Knausgård någonstans kallar ögonblick av liv.

Och sedan formulerar det direkt, där och då, och publicerar det sekunden senare på Twitter genom sin iPhone.

Ja, det är bara 140 tecken. Men det är 140 tecken som kan få dig att minnas din barnbdom.

Ingen har behärskat denna uttrycksform bättre än amerikanen Joe Brainard.

I remember my first cigarette. It was a Kent. Up on a hill. In Tulsa, Oklahoma. With Ron Padgett.

I remember my first erections. I thought I had som terrible disease or something.

I remember the only time I ever saw my mother cry. I was eating apricot pie.

I remember how much I cried seeing ”South Pacific” (the movie) three times.

I remember how good a glass of water can taste after a dish of ice cream.

Joe Brainard följer exakt uttrycksformen för Twitter. Nästan alla inlägg håller sig inom maxantalet för 140 tecken och är publicerade i ett flöde.

Att utnämna Joe Brainard till världens främste twittrare förhindras dock av det faktum att han dog 1994, två år innan Internetabonnemang blev årets julklapp i Sverige.

Joe Brainards ”I remember” är både årets mest inaktuella och akutella bok. Det är få i Sverige som hört talas om boken, än färre som läst den.

Men det är en bok som i känsla och uttrycksform fångar något som känns märkligt 2011 och ringar in både Karl Ove Knausgård, årets mest omtalade författare, och Twitter, årets mest omtalade kommunikationsteknik.

Första upplagan av ”I remember” publicerades 1970 i 700 exemplar. Efter att han följt upp med ytterligare två volymer – ”More I Remember” (1973) och ”More I Remember More” (1975"> – samlades alla tre i en samlingsvolym.

Genom Paul Austers välsignelse finns denna volym utgiven som Penguin-pocket. En annan beundrare av Joe Brainard är fransmannen Georges Perec som stal hela idén av ”I remember” till sin ”Jag minns” och tillägnade boken till Joe Brainard.

Joe Brainard var konstnär och poet. Han är mest känd för sina målningar av Lisa från den tecknade duon ”Lisa & Sluggo”.

Ursprungsplanen var att han skulle skriva sin självbiografi, men när han skrev det i stället mening efter mening som alla började med ”Jag minns”.

Vad han uppnådde med denna teknik var att han både kunde hoppa bakåt och framåt i tiden. Han kunde också följa en associationskedja, för att sedan när som helst hoppa till en annan.

Precis som minnet fungerar. Precis som Twitter fungerar.

Joe Brainard satt i sitt loft i New York, skrev för hand, strök och strök, och putsade om och om igen på formuleringarna.

Vad som samtidigt är det mest slående med slutresultatet är hur oerhört enkelt han får det att se ut. Alla som läser i ”I remember” blir lockade att tänka i samma banor och kanske skriva en egen variant.

Kort efter att samlingsvolymen ”I remember” gavs ut i mitten av 1970-talet började poeten Kenneth Koch började också använda ”I rememberr” i poesiundervisning för barn. Han upptäckte att ”Jag minns”-formen gör att alla känner att de vågar börja berätta.

Enligt efterodet till boken har sedan dess tusentals amerikanska lärare använt ”I remember” i klassrum för att uppmuntra elever till att börja skriva.

Med det förbehållet att lärarna, innan de kopierat upp utdrag till skolbarnen, fått stryka bort sexscenerna. Joe Brainard var gay, dog i aids, och boken skildrar också också hans sexuella uppvaknande som tonåring.

Samtidigt är det också detta som ger boken dess nerv. Det blir aldrig banalt eller rosenskimrande nostalgiskt.

Det blir ögonblick av liv. Betraktelser som skär rakt igenom av alla tider och aktiverar hyperlänkar i minnet.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.