Intervju med Joan Didion

Ursprungligen för Kulturhusets tidning i november 2005. Kortare versioner har publicerats i Sydsvenskan och Tara.

Text: Jan Gradvall

Joan Didion, som fyller 71 i december, är så liten att man knappt ser henne i motljuset när hon öppnar dörren till sin lägenhet på Upper East Side i New York. Hon är så bräcklig och tunn att hon mest av allt liknar en av de vita orkidéer som möter en på ett bord i hallen.

Men när hon sätter sig vid datorn blir hon en annan. Joan Didions idoler är John Wayne och Ernest Hemingway. Man kan se det ibland i hennes blick – de gånger hon inte tittar bort utan säger något med eftertryck – men kan man framför allt se det i hennes språk och meningar. Joan Didions hårda prosa ber inte om ursäkt för sig. Meningarna kliver in med stövlarna på och gör vad som måste göras.

Joan Didion har gång på gång, senast i Dagens Nyheter i oktober, kallats en av världens främsta essäister. Det är en smickrande beskrivning men ordet essä för in Joan Didion i en akademisk värld där hon inte hör hemma. Uppslagsbokens definition av essä är litterär uppsats. Joan Didions definition är snarare ett verktyg.

Hon använder orden till att noggrant montera i sär och förklara hur saker och ting ligger till – hur det egentligen ligger till. Hon gör det personliga politiskt och det politiska personligt. I en tid när drevjournalistik blir allt vanligare är Joan Didion exempel på motsatsen. Hon tittar skeptiskt på när flocken reagerar med instinkt. Därefter tar hon på sig sina dyra solglasögon och promenerar ut i samtiden för att – på sitt vis – ta reda på sanningen.

Joan Didion har skrivit åtta essäböcker och fem romaner. Hon är och uppvuxen i Kalifornien, som blivit hennes landskap, men har i två längre perioder bott i New York, där hon bor just nu. Genombrottet kom 1968 med ”Slouching Towards Betlehem”, en bok med reportage som Didion skrivit 1965-1967 för tidningar som Vogue.

Det längsta reportaget i boken, som också heter ”Slouching Towards Betlehem”, handlar om den då nyfödda hippierörelsen i Haight-Ashbury, San Fransisco. Didion går på konserter med Grateful Dead och iakttar den första generation som i alla bemärkelser bröt med sina föräldrar. Reportaget avslutas med en oförglömlig scen där Didion pratar med en femåring som fått LSD av sin mamma. Femåringen säger att hon tycker om glass och skulle vilja ha en cykel i julklapp.

Den besynnerliga titeln ”Slouching Towards Betlehem” kommer från en dikt av W.B. Yeats. Joan Didion använder Yeats dikt för att beskriva sin känsla av en värld som håller på att falla isär. Falken kan inte längre höra falkeneraren. Svängarna blir vidare och vidare. ”Things fall apart; the centre cannot hold.” Det är en bild som återkommer under hela hennes författarskap.

Det är samtidigt typiskt Joan Didion att hon under citatet av W.B. Yeats kontrar med ett citat av Peggy Lee, den sexiga sångerskan som sjöng ”Fever”. Didion citerar Peggy Lees uttalande: ”Jag lärde mig mod av Buddha, Jesus, Lincoln, Einstein och Cary Grant.”

Även fotografiet på baksidan av originalutgåvan av boken är typiskt Joan Didion. Hon är fotograferad vid Golden Gate Park i San Fransisco, framför hippies som är mitt upp i ”the summer of love”. Men Didion själv är klädd i Chanel-scarf och uppknäppt kappa och är vänd bort mot folkmassan. Hon är på plats när det händer, men hon håller sig alltid en bit ifrån. Därmed kan hon se vad andra inte ser, höra vad andra inte hör.

När Joan Didion skrev reportaget var hon sjuk, hade ont och kunde inte sova. Hon skrev i pass på ”20 eller 21 timmar” och drack gin och hett vatten för att trubba av smärtan. Samtidigt tog hon Dexedrine för att trubba av ginet. Hon skriver i bokens förord att hon gärna vill tro att hon gjorde det av ren professionalism, för att hålla en deadline, men att det snarare hade att göra med omgivningen och vad hon hade upplevt. ”Det var en orolig tid. Att jobba gjorde med oron vad ginet mot smärtan.”

– Vill du ha mer vatten? Jag ska ändå hämta till mig själv.

Joan Didion ursäktar sig och går ut i köket och kommer tillbaka med två små miniatyrflaskor Evian. Hon öppnar korken långsamt, dricker en klunk, och fortsätter sedan den diskussion som vi var mitt inne i.

– Att skriva handlar om att fokusera. När du fokuserar på något kommer du in i en rytm. Du ser var allt material du kommit över passar in och var det inte gör det. Att behålla den sortens fokus är det allra svåraste med att skriva. Alla avbrott förstör det.

Hur upprätthåller du detta fokus?

– Jag skriver varje dag. Även om det bara blir lite grann. Jag har insett att om jag inte gör det så tar det tre dagar att hitta fokus igen. En ledig dag förstör det. Just nu är jag inte fokuserad alls, med tanke på allt som hänt i mitt liv. Men annars sätter jag mig varje dag. Det räcker med att bli bortbjuden till någons hus över helgen för att det ska bli förstört. Många tror att du kan skriva var du än befinner dig. Well, you can’t.

I boken ”Kalifornien – min historia” (på svenska i vår) skriver du att Kalifornien är ditt inre landskap, något som du alltid bär med dig. Bär du inte även med dig delar av New York?

– Jag har en historia här också. Jag bodde här i åtta år när jag var ung och hade gått ut skolan och jobbade på Vogue. Men det är ändå på ett annat sätt än Los Angeles. New York är sentimentalt på ett sätt som Los Angeles inte är.

Hur menar du med sentimentalt?

– Jag menar ända ned till den mest triviala nivån. Det finns en tabloidmentalitet över New York. Man talar om ”hero cops” och vardagshjältar och försöker ge allt en förhöjd mening. Vad som är slående med LA är snarare alltings meningslöshet. Det är ärligare. Där förhöjs ingenting.

– Vi flyttade från LA till New York 1988. John var mellan böcker. Han var rastlös och ville ha en förändring. Vi trodde också att flytten skulle göra att vi skulle börja resa mer till Europa… Varför vet jag inte (skratt). Att flyga till Paris från New York eller LA är verkligen ingen större skillnad.

– Det tog mig två år att komma in i livet i New York igen när vi flyttade hit. Det tog den tiden tills jag inte längre behövde tänka på logistiken med att leva. Jag skulle i dag kunna flytta tillbaka till LA, men jag vill inte förlora två år till. Det går också att leva bekvämt här i New York. Grönsakerna kommer hemskickade till dig. Det finns någon nere i porten hela tiden.

På Upper East Side bor det sannolikt flest författare per kvadratkilometer i hela USA. I Los Angeles, däremot, finns det nästan inga författare alls.

– Det var precis det jag gillade så mycket. Det var den stora fördelen att vara där i LA. Jag upplevde länge varje möte med andra författare som paralyserande. Det gör jag inte längre. Jag kan i dag prata med andra författare, men inte om vad jag gör. Jag kan även lyssna på vad de gör utan bli paralyserad. Men idén om någon sorts litterär gemenskap är överskattad. Du kan inte arbeta i litterär gemenskap.

Som utomstående gör man sig lätt en romantisk föreställning där alla New York-författare går till Elaine’s varje kväll.

– Det livet finns! (skratt) Men jag lever det inte.

Det ringer på dörren. En av de uniformsklädda män som sköter hissarna i huset kommer in med ett jättelikt fång med vita liljor. Det blir ännu en vas med vita blommor i en lägenhet som redan är full med sorgebuketter.

Vi träffas en månad innan hennes senaste bok ”The Year Of Magical Thinking” når bokhandlarna – med översvallande recensioner i världens alla tidningar som följd – men bara sex dagar efter att Joan Didions dotter, Quintana Roo, avlidit på sjukhuset endast 39 år gammal.

Jag är den första journalist Joan Didion träffar efter dödsfallet. Att hon inte bokade av intervjun beror kanske på att jag flugit ända från Sverige. Hon är obegripligt tålig med mina frågor.

Det är heller inte första gången som Joan Didion tvingats hantera plötsliga dödsfall. Döden, eller vetenskapen om den, har hela tiden varit närvarande i hennes liv. Döden har hotfullt ringlat vid hennes fötter genom hela hennes författarskap. Skallerormar, rattlesnakes, är en annan av de bilder som återkommer i Joan Didions böcker.

(Det var också genom ett popalbum med titeln ”Rattlesnakes” som jag själv upptäckte Joan Didion. Den skotska popgruppen Lloyd Cole & The Commotions valde att döpa sitt debutalbum från 1984 till ”Rattlesnakes”. När Lloyd Cole berättade i en intervju att han hämtat titeln från en rad i en av sina favoritromaner, ”Play It As It Lays” av Joan Didion, köpte jag min första Joan Didion-bok.)

Bearbetning av dödsfall har gett upphov till några av Joan Didions bästa böcker. Essäsamlingen ”After Henry” har fått sin titel efter Henry Robbins, hennes förläggare, vän och mentor, som en julimorgon 1979 plötsligt föll ihop död på 14:e gatans tunnelbanestation. Essäsamlingen ”Kalifornien – min historia” kunde skrivas först efter att hennes mamma hade dött. I samma bok skriver om även om sin fars depressioner och självmordstankar.

John, som Joan nämner i ett tidigare citat, är hennes man John Gregory Dunne. De träffades första gången 1958 på en middag. John, även han journalist och författare, arbetade på Time Magazine. De gifte sig 1964 och adopterade en dotter, Quintana Roo, som fick ett namn efter den delstat i Mexiko där hon föddes.

John Gregory Dunnes bror är Dominick Dunne, i dag stjärnskribent på magasinet Vanity Fair. Dominick Dunne började skriva om rättegångar efter att hans egen dotter mördades 1982. Dominick Dunne kunde aldrig förlika sig med det faktum att mördaren, hans dotters ex-pojkvän, bara fick tre års fängelse. Sedan dess har han skrivit referat från världens mest uppmärksammade rättegångar, b.la den mot OJ Simpson.

Joan Didion och John Gregory Dunne är i huvudsak författare men har skrivit flera filmmanus tillsammans. Två av filmerna, ”Panic In Needle Park” med Al Pacino och filmatiseringen av Didions andra roman ”Play It As It Lays” med Tuesday Weld, producerades av Dominick Dunne. Joan och John skrev än filmmanus till succén ”A Star Is Born” med Barbra Streisand samt till ”True Confessions”, med Robert Duvall och Robert DeNiro. Den senare byggde på Johns bok med samma namn som sålde i en miljon exemplar.

Både Joan Didion och John Gregory Dunne är med i ”The New Journalism”, den epokgörande antologi med litterär journalistik som Tom Wolfe sammanställde 1973. Den boken har fungerat som journalistutbildning för en generation journalister, däribland jag själv. Joan Didion och John Gregory Dunne hjälpte varandra genom livet. De läste alltid varandras texter.

Dagen före nyårsafton 2003, exakt en månad innan de skulle fira sin 40-årsdag som gifta, skulle Joan och John äta middag i lägenheten på Upper East Side. De hade precis kommit tillbaka från sjukhuset. Dottern Quintana Roo hade plötsligt insjuknat på juldagen. Vad som liknade en vanlig vinterinfluensa eskalerade till septisk chock. När Joan och John besökte henne på sjukhuset låg hon i koma.

Innan middagen hade de som vanlig tänt en brasa i öppna spisen, en vana de tagit med sig från dragiga vintrar i Kalifornien. Joan stod i köket och mixade en sallad.

Mitt i en mening – ”John was talking. Then he wasn’t” – föll sedan John ihop livlös mot bordet. Ambulansmännen kunde inte rädda honom. Det var en massiv hjärtinfarkt. John Gregory Dunne dog mitt i det vardagsrum där vi just nu sitter och pratar. Det är ett stort rum som sträcker ut sig i tre vädersträck med utsikt över Manhattan. Runt omkring på de heltäckande bokhyllorna finns fotografier av John och deras liv tillsammans.

Joan Didions senaste bok ”The Year Of Magical Thinking” handlar om hennes försök att bearbeta makens dödsfall och leva vidare.

– Jag skrev boken från oktober 2004 till januari 2005. Skrivandet trängde undan allting annat. Det är det snabbaste jag skrivit. Jag ville ha det rått.

Vad menar du med magiskt tänkande?

– Jag menar att jag blev galen, utan att jag visste om det. Jag betedde mig till exempel som jag kunde ändra händelseförloppet. Det handlade bara om att skaffa tillräckligt mycket information. Jag stoppade några av hans saker och gick över till kyrkan (pekar genom fönstret). De har ett härbärge där. Det var bara de mest enkla saker: T-shirts, strumpor, skor. Men några skor behöll jag. Jag tänkte att han skulle behöva dem om han kom tillbaka.

Redan i ”The White Album” skriver du om rädslan att bli galen.

– Den rädslan har alltid funnits där… Jag trodde länge att jag klarade av vad som hände, men det gjorde jag inte... Galenskap var mycket synlig när jag växte upp. Det fanns många mentalsjukhus i Kalifornien. Som liten fick jag och klasskamrater gå dit och sjunga för patienter.

Du skriver om hur du försökte undvika ögonkontakt.

– Ja. Men till och med innan dess, när vi bodde i Colorado Springs för att min far var stationerad där under kriget, tänkte jag på galenskap. Det fanns ett mentalsjukhus i slutet av gatan där vi bodde. Min bästa kompis var dotter till föreståndaren. Vi fick därför tillåtelse att leka där i närheten. Patienterna satt ibland ute på gräset och vi smög runt med anteckningsblock och skrev ned vad de sade. Därefter jämförde vi. Den som hade de bästa citaten vann.

– Så det stämmer, galenskap är något jag alltid tänkt på. Känner du till Strindbergs ”Spöksonaten”? Den gjorde stort intryck på mig som barn.

Strindberg är ett exempel på hur man gå in i gränslandet till galenskap och använda det som energi och inspiration.

– För mig tar det väldigt lång tid att inse vad jag egentligen skrivit om. Jag skrev en roman när min dotter var ett litet barn. Det var först många år senare som jag insåg att romanen handlade om att hon någon gång ska växa upp och lämna hemmet. Jag tänkte inte på när jag skrev, men det fanns där undermedvetet.

En tredje sak som återkommer genom Joan Didions hela författarskap är vatten. Vi pratar om New Orleans. I ”Kalifornien – min historia” skriver Joan om tiden innan dammarna byggdes då översvämningar varje år dränkte kaliforniska städer.

När Joan Didion som ung jobbade på Vogue och bodde i New York insåg hon hur mycket hon saknade floderna och vattnet i Kalifornien. Den saknaden blev upptakten till hennes första roman ”Run River” från 1963. ”I missed it so much that I wrote myself a river.”

Även hennes sätt att skriva påminner om floder. Texterna meandrar sig fram. De slingrar långsamt genom terrängen – till en början oklart var de ska mynna ut – för att sedan växa i omfång och flöde, och till slut forsa fram med full kraft.

När man börjar läsa ”Kalifornien – min historia” undrar man flera gånger: Varför berättar hon det här? Hur intresserad är jag egentligen av hennes gamla kaliforniska släktingar? Så småningom anar man plötsligt omfånget av resonemanget – känner den sammanlagda kraft som uppstår när alla små flöden flyter samman – och till slut mynnar allt ut i en förödande uppgörelse med myten om Kalifornien och den amerikanska drömmen.

”Kalifornien – min historia”, utgiven i USA 2003, och föregångaren ”Political Fictions” från 2001, tillhör det mest klarsynta man kan läsa om amerikansk inrikespolitik. I den sistnämnda ger hon sig till och på Bob Woodward och anklagar de politiska journalisterna för att sitta i samma båt (eller egentligen flygplan) som makten.

Du har flera gånger sagt att du inte är intresserad av politik. Det är inte lätt att förstå det uttalandet när man läser ”Political Fictions” och ”Kalifornien – min historia”.

– Jag hade en fix idé om att jag inte var intresserad. Det var en redaktör på The New York Review of Books, Bob Silvers, som mer eller mindre tvingade mig att skriva om inrikespolitik. Samlade reportage jag skrev för den tidningen blev ”Political Fictions”.
–
– Egentligen blev jag intresserad av politik redan när jag skrev ”Miami” (1987) och ”Salvador” (1983, i dag ansett som ett av de viktigaste politiska reportage som skrivits). Vad jag då upptäckte var inkonsekvenserna och lögnerna i amerikansk utrikespolitik. Men jag trodde det var bara var just utrikespolitiken som intresserade mig. Nu inser jag att vår utrikespolitik helt har att göra med vår inrikespolitik. Då hade jag inte gjort den kopplingen.

Researchen du presenterar i ”Kalifornien – min historia” är oerhört imponerande. Hur gjorde du? Hade du ett arkiv med material?

– Jag tänkte skriva en bok om Kalifornien redan på sjuttiotalet. Jag fastnade efter 80 sidor. Jag insåg att jag inte skulle komma längre, så länge båda mina föräldrar levde. Jag insåg att den bok jag skulle skriva skulle strida helt mot deras Kalifornien och därmed dem själva. Så jag övergav idén.

– Jag tog upp den igen när jag gjorde ett reportage om Lakewood för The New Yorker. Det var en amerikansk skandal där tonårskillar terroriserade en villaförort. Det debatterades överallt och både de drabbade och de utpekade dök upp i alla pratsoffor. De sades vara från ett område som hette Lakewood. Jag själv hade bott i Los Angeles i 23 år men aldrig hört talas om Lakewood. Det räckte min nyfikenhet.

– När jag tog fram en bilkarta hoppade mitt hjärta. Lakewood var en av de konstgjorda förstäder som byggts för arbetare i den amerikanska försvarsindustrin. Jag hade alltid drömt om att skriva om försvarsindustrin (där hennes far jobbade), men det var svårt att få tillträde, svårt att få förtroende.

– Nu hade jag plötsligt den täckmantel jag behövde. Skandalen, eller den så kallade skandalen som det visade sig, gav möjlighet att gå runt och prata med människor som hela sitt liv varit beroende av industrin. Det blev ett reportage på 20 000 ord till The New Yorker som i sin tur blev grunden till boken. I bokyllorna här hade jag också en massa olästa böcker om Kalifornien som folk skickat till mig under åren. Nu öppnade jag dem och upptäckt att jag det material som behövdes.

En annan av Joan Didions artiklar för The New Yorker, en av de bästa texter hon skrivit, handlar om Ernest Hemingway. Artikeln från november 1998 finns tyvärr inte återpublicerad i någon av hennes böcker. Genom att i detalj analysera Hemingways sätt att skriva ger hon även nyckeln till sitt eget sätt att skriva.

Joan Didion inleder med att citera inledningen till ”Farväl till vapnen”. Det är 126 förrädiskt enkla ord fördelade på fyra förrädiskt enkla meningar. Bara ett enda ord har fler än två stavelser. Kommateringen är märklig. Hemingway använder kommatecken i den andra och fjärde meningen, men inga alls i den första och tredje. Resultatet skapar en hypnotisk rytm som förpassar läsaren till precis den stämning som författaren avser.

Joan Didion skriver: ”Grammatiken i en Hemingway-mening dikterar ett särskilt seät att se på världen. Det är att sätt att titta men inte delta. Det är ett sätt att passera genom men inte fastna.”

När du beskriver Hemingways sätt att skriva och se på världen så ger du även bra beskrivning av dig själv.

– Jag lärde mig att skriva av Hemingway. Det är inget tvivel om det. Jag lärde mig till och med att skriva maskin till Hemingway.

Gick du på maskinskrivningskurs?

– Nej, jag lärde mig själv hemma. Jag slog upp ”Farväl till vapnen” och novellen ”Berg som vita elefanter” och skrev sedan av dem om och om igen. John och jag gjorde förresten av en film av ”Berg som vita elefanter”. Har du sett den?

Joan går fram och plockar ned ett fotografi från väggen. Det visar skådespelaren James Woods sittande utanför ett tält i en öken. I bakgrunden syns Joan, John och andra i filmteamet.

– Det var HBO som 1990 gjorde en serie med filmade noveller under rubriken ”Women & Men: Stories of Seduction”. De frågade John och mig och vi visste direkt att vi ville göra ”Berg som vita elefanter”.

Ditt sparsamma sätt att använda kommatecken och punkt känns väldigt Hemingway.

– Ja, jag använder det enbart för rytmens skull. Min kommatering är väldigt excentrisk. När jag skrev ”The Year of Magical Thinking” trodde jag att jag skrev på ett annat sätt än tidigare. Jag skrev den så snabbt att jag inte han tänka efter hur jag skrev och trodde den skulle innehålla en annan rytm.

– Jag insåg att det inte var så när jag fick feedback från en redaktör från New York Times Magazine. De ska publicera utdrag från boken och fick läsa i förväg. Som alla andra texter i tidningen har därför korrekturläsare gått igenom den och angett var det är grammatiskt korrekt med punkt och kommatecken. I min text var det rödpenna överallt. Jag bryter tydligen mot alla konventionella regler.

Men du ändrade väl inte i din text?

– Nej, nej.

Hur gammal var du när du lärde dig skriva maskin till Hemingway?

– Jag var kanske 13-14.

Du visste redan då att du ville bli författare?

– Författare eller skådespelare.

I förordet till ”New Journalism” säger du att du är för blyg för att kalla dig riktig journalist. Hur skulle du då ha vågat stå på scen?

– Men du förvandlar dig själv på scen. Genom att bli någon annan kan du tränga igenom dina egna begränsningar. Jag är fortfarande en blyg person. Jag räckte aldrig upp i handen i skolan. Jag var rädd för att tala. Men varje gång jag ska göra en uppläsning eller hålla ett föredrag, något som jag förr tyckte var fruktansvärt, så går det bra. Det konstgjorda med en scen gör att rädslan försvinner. Två gånger har jag varit rädd. Båda gångerna var mina föräldrar där. Utan mina föräldrar kan jag göra det. Nu kan inget stoppa mitt superego (skratt).

Du blev journalist för att du vann en läsartävling för Vogue?

– Det var en årlig skrivtävling de hade. Det var tre olika tävlingsmoment. Jag kommer inte ihåg exakt, men ett moment var att skriva en artikel. Jag intervjuade en arkitekt från Kalifornien. En annan fråga var modebaserad, vad du rekommenderade för kläder att ta med dig under en weekendtrip. Första pris var att få jobba på Vogue i ett år. Det var min mamma som ursprungligen tipsade mig om tävlingen, ”Det där kan du vinna”, men när jag sedan vann hade hon glömt det.

Vad lärde du dig på Vogue?

– Jag hamnade på featureavdelningen. Under det första året hade jag inte så mycket att göra. Jag hade därför tid att sitta och läsa igenom gamla årgångar av Vogue. Att läsa Vogue genom hela andra världskriget var väldigt speciellt. Där fanns Lee Millers fotografier. Jag kommer också ihåg ett reportage från Pearl Harbor sent 1941. Det beskrevs som en fridull oas i Stilla Havet. Det var oförglömliga bilder på festande marinsoldater och flickor från fina familjer. Du skulle kunna skriva en hel roman baserad på Vogue under krigsåren.

– Vogue gav mig en ytlig men bred utbildning. Som reporter tvingades du väldigt snabbt sätta dig i alla möjliga ämnen och låtsas kunna mer än du egentligen kunde.

Att vara journalist är också en bra ursäkt för att få träffa människor man är nyfiken på.
– Jag gillar egentligen inte att intervjua människor, men jag älskade att göra intervjuer på Vogue. Jag brukade alltid göra dem under fotograferingen. Irving Penn, eller vem det var som nu fotograferade, skötte snacket med intervjuoffret. Sedan stod jag bredvid och tog anteckningar. Det var perfekt (skratt).

Joan Didion går fram till sina orkidéer på bordet vid hallen och känner i jorden om de behöver vattnas. Några av dem sträcker sig högre än henne själv. Hon säger att hon ser mycket fram att komma till Stockholm i vår.

– Jag har en väninna i New Yorrk som har rötter i Sverige och har två oljemålningar som jag minns väldigt tydligt. En föreställer Stockholm i snö. En annan är ett motiv från en brygga. Hon har också berättat om en båtresa genom skärgården, sent på hösten, när man kunde se tända ljus vid alla gravstenar. Det skulle jag någon gång vilja se.

(Publicerad i Kulturhusets tidning november 2005.)

BÖCKER AV JOAN DIDION

Romaner:

Run River (1963)
Play It As It Lays (1970, på svenska ”Lagt kort”: finns i pocket)
A Book Of Common Prayer (1977, på svenska ”Bönbok för en vän”: utgången)
Democracy (1984)
The Last Thing He Wanted (1996)

Essäsamlingar/Sakprosa:

Slouching Towards Betlehem (1968)

The White Album (1979)
Salvador (1983)
Miami (1987)
After Henry (1993)
Political Fictions (2001)
Where I Was From (2003, på svenska ”Kalifornien – min historia”: släpps i vår)
The Year Of Magical Thinking (2005)