Skivrecensioner, DI Weekend

Thin Lizzy
Titel: Thin Lizzy
Skivbolag: Decca/Universal
Betyg: 4

Thin Lizzy
Titel: Shades of a blue orphanage
Skivbolag: Decca/Universal
Betyg: 4

Vad innebär egentligen uttrycket ”ett aktuellt album” i dag? Det brukade betyda samma sak för konsumenterna som för skivbolagen. Vad vi kunde överblicka i skivaffärernas skyltfönster var identiskt med skivbolagens releasechema.

Men efter att Spotify blivit det nya skyltfönstret – med 15 miljoner låtar som kan vara helt nya för lyssnaren – har aktualitet blivit ett subjektivt begrepp.

Veckans mest aktuella album, rent musikaliskt, är Thin Lizzys två första album från 1971 och 1972. Och i synnerhet den fantastiska och i dag helt bortglömda EP som bandet släppte däremellan.

EP:n ”New day” spelade in hösten 1971 – alltså för exakt 40 år sedan – och finns som bonusspår på den remastrade utgåvan av första albumet.

Att så många musiker just nu refererar till tidiga Thin Lizzy beror delvis på ljudet; det låter på samma gång både rent och rått. Tekniker kan i dag hålla på i veckor för att få en inspelning att låta så självklar och ”oproducerad”.

I låten ”Return of the farmer’s son” på EP:n hittar också Thin Lizzy den formel som kom att göra bandet världsberömt. De enda två medlemmar som var med hela vägen i Thin Lizzy är basisten Phil Lynott och Brian Downey.

På dessa tidiga inspelningar blir det uppenbart hur det just är deras samspel, och närmast soullika groove, som särskiljer Thin Lizzy från alla andra band i den gitarrdominerade genren hårdrock. Du skulle helt kunna mixa bort gitarrerna från Thin Lizzy-låt. Det skulle ändå låta omisskännligt Thin Lizzy.

Jan Gradvall

Ryan Adams
Titel: Ashes & fire
Skivbolag: Sony
Betyg: 3

Om ett par veckor börjar SVT att visa den efterlängtade andra säsongen av det engelska kostymdramat ”Downton Abbey”. Efter att ha sett den Comic Relief-parodi som gjordes av ”Downton Abbey”, med duon från ”Absolutely fabulous”, är det dock omöjligt att inte dra på munnen även i de mest allvarliga scener.

Detsamma gäller lyssnande på Ryan Adams när man insett hur lätt det vore att göra en parodi på honom. Även Ryan Adams gör ett slags kostymdramer som aldrig avviker från den givna formeln. I Ryan Adams värld är Brideshead Revisited-rekvisitan utbytt mot amerikanska barer, men män och kvinnor har en lika tydlig rollfördelning. Ingen verkar heller ha heltidsarbeten utan kan ägna 10-12 timmar om dagen åt att romantiskt missförstå varandra.

Jan Gradvall


Kourosh Yaghmaei
Titel: Back from the brink: Pre-revolution psychedelic rock from Iran: 1973-1979
Skivbolag: Now Again
Betyg: 3

”Komage på italienskt vis? Mmm. Men har du provat den bulgariska?” Så låter det bland gourmeter. Så börjar det nu även låta bland musikaliska finsmakare. Inne på de exklusiva skivaffärer i London och New York som är musikvärldens motsvarighet till den spanska restaurangen El Bulli, har ett av de stora samtalsämnena denna höst varit – iransk progg.

”Back from the brink” tvingar en att ompröva sin musikaliska världsbild. Även Teheran hade en gång en psykedelisk scen där musiker drömde om att förena sig med kosmos. Kourosh Yaghamei är som det svenska 1970-talets Bo Hansson, Merit Hemmingson och Fläsket Brinner i en och samma person.

Hans musikaliska resa fick ett brutalt stopp efter den iranska revolutionen 1979. Västerländska instrument som bas, trummor, elgitarrer och synthesizers förbjöds. Dansrytmer och folkmelodier likaså eftersom de ansågs kunna framställa nostalgisk längtan. Och kvinnor fick inte längre sjunga på skivor. Under de 17 år Kourosh Yaghmaei helt förbjöds att göra musik gjorde han barnskivor under pseudonym.

Jan Gradvall

Shabazz Palaces
Titel: Black up
Skivbolag: Sub Pop/Border
Betyg: 4

Musikanläggningar påverkar även själva musiken. På 1970-talet var det uppenbart hur artister som Pink Floyd och Yes gjorde album som var gjorda för att spelas på den erans nya stereoanläggningar. Dagens motsvarighet är utpräglad hörlursmusik.

Bakom hemlighetsfulla Shabazz Palaces döljer sig Ishamel Butler, en gång medlem i Digable Planets, en hiphoptrio som i början av 1990-talet banade vägen för The Fugees med samma sättning och ett liknande sound.

Albumet ”Black up” tappar flera dimensioner om man inte lyssnar på det i dyra hörlurar med förstärkt bas. När Ismael Butler experimenterar med frekvenser och balans känns det som att gå omkring med hans studio inne i huvudet. Rytmerna utvecklar ens tankar, utvidgar ens tidsbegrepp. Bodil Jönsson-hiphop.

Jan Gradvall