Intervju med Jonas Karlsson

Intervju med skådespelaren men framförallt författaren Jonas Karlsson, nu aktuell med sin tredje novellsamling. Om att läsa, skriva, våga. Om att komma från hem där man konsumerade väldigt lite kultur. Från tidningen Book, nr 1, en tidning om läsande som delas ut på tåg.

Jonas Karlsson

Text: Jan Gradvall

Första gången jag träffade Jonas Karlsson var för två år sedan uppe på scenen i den största seminariesalen på Bokmässan.

Jag skulle intervjua Lars Winnerbäck som då var aktuell med en bok med sina låttexter. Det var mer än fullt i salen. Ansvariga för Bokmässan berättade att signeringskön till Winnerbäck var den längsta i mässans historia.

Problemet var bara att varken jag eller Lars Winnerbäck hade gjort något liknande förut.

Lars Winnerbäck ger nästan aldrig intervjuer. När jag året innan hade intervjuat honom för musiktidningen Sonic – vilket var bakgrunden till att han själv bett just mig göra den här intervjun – hade han berättat om sin scenskräck.

Att stå på scen framför 10 000 människor är något han lärt sig bemästra. Det kan han göra i rollen som rockartist. Men att på till exempel en privat fest plocka upp en gitarr och sjunga lite? Det är för honom fullständigt otänkbart. ”Det räcker med att jag får för mig att en enda person i vardagsrummet inte vill att jag ska sjunga. Då är det kört.”

Mitt eget problem är att jag har diagnosen dold stamning och under mina 25 år som journalist därför försökt undvika situationer där jag behöver prata inför folksamlingar. Rädslan för att stamma är till och med en av huvudanledningarna till att jag började skriva. Jag är mycket tryggare med att uttrycka mig i skrift än i tal.

Så minuterna innan seminariet stod nu jag och Lars Winnerbäck där och viskade till varandra hur det här egentligen skulle gå.

Men vi satte vårt hopp till Jonas Karlsson. Förutom vår intervju hade förlaget nämligen också sett till att Jonas Karlsson skulle vara med oss på scenen för att ur boken högläsa två av Lars Winnerbäcks låtexter.

Jonas Karlsson! En av Sverige skickligaste och mest rutinerande skådespelare. Ett superproffs från Dramaten.

Men när Jonas Karlsson sedan dök upp, tittade vi på varandra och insåg hur det låg till: han var ännu mer nervös ut än vad vi var.

Märkligt nog blev den insikten det förlösande för oss. Insikten om att alla blir nervösa på en scen. Att alla känner sig lika ensamma, att alla ständigt måste kämpa mot känslan att allt när som helst kan gå fullständigt åt helvete.

Förenade av vår nervositet – förenade av vår gemensamma ensamhet – slog vi oss sedan ned på scenen och kunde obehindrat sitta och prata om det vi hade tänkt.

Den fullsatta salen blev inte längre ett hinder utan tvärtom ett understöd. Att så många lyssnade så uppmärksamt gjorde att vi skärpte vår koncentrationen och samtalet.

När Jonas Karlsson sedan högläste texten till Lars Winnerbäcks ”Söndermarken” var han så jävla bra att just de minuterna tillhör det bästa jag sett på en scen, oavsett om man jämför det med konserter eller teater.

Att en skådespelare läser en poptext kan bli odrägligt högdraget. Ett teatralt tilltal kan döda en poptext. Men Jonas Karlsson försökte inte att få ”Söndermarken” att låta som poesi, eller som radioteater, utan behöll det vardagliga och fotografiskt registrerande i Winnerbäcks skildring av Linköping.

När Jonas Karlsson läste låtens ofta citerade rader om ”nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” lät det nästan som tagit reda på exakt vilka cykelvägar i Linköping Winnerbäck sjöng om – ett öga för detaljer och en omsorg om nyanser som även utmärker författaren Jonas Karlsson.

Jonas Karlsson, är i höst aktuell med sin tredje novellsamling. Nya boken ”Spelreglerna” ges ut i oktober och följer upp de kritikerhyllade ”Det andra målet” (2007) och ”Den perfekte vännen” (2009).

I ”Spelreglerna” finns en novell om en nervös skådespelare som ska framträda på scen. En historia som till skillnad från Bokmässan 2009 inte får ett lyckligt slut. Stående där på scenen kommer skådespelaren av sig totalt. Han minns plötsligt inte sina repliker. Han kommer inte ens ihåg vilken pjäs han är med i.

– Jag tror det är den absoluta mardrömmen för många skådespelare, säger Jonas Karlsson. Att man en dag bara ska tappa det helt.

Blir du själv nervös när du står på scen?

– Ja. Och det blir tyvärr värre och värre. Jag ska snart börja repetera Hamlet i Århus. Jag känner hur det redan satt klorna i mig. Jag tänker hela tiden på hur det kommer att gå.

– Och kanske är det just det som är problemet, att jag tänker för mycket. Det är som straffläggning i fotbollsmatcher. Det har länge sagts att det är de rutinerade, de gamla stjärnorna, som ska lägga straffarna. Men i själva verket är det som i slutänden ofta missar. De är helt enkelt för medvetna om allt som står på spel, hur illa det kan gå. De unga, däremot, går bara fram och skjuter.

Det måste därför vara en befrielse att kunna varva skådespeleri med att skriva?

– Jag är så glad över den möjligheten. Kombinationen av skådespeleri och författande är perfekt för mig.

Jonas Karlsson fyllde 40 i våras. Att han nu är etablerad både som skådespelare och författare kan tyckas vara ganska naturligt – det finns många likheter mellan yrkena, inte minst omsorgen om ord – men det räcker med att titta på listan över andra som försökt för att inse hur extremt ovanligt det i själva verket är.

Kulturvärlden är full av rockstjärnor som vill bli skådespelare, författare som vill bli rockstjärnor, skådespelare som vill bli författare. Och alla varianter däremellan. Alla känner sig någon utbrända sitt yrke och vill känna hur det är att ”prova på något annat”.

Men behov och försök är en sak, att bli bra på det något helt annat. Alla som hört till exempel Samuel Frölers försök att bli rocksångare, eller sett Mick Jaggers försök att bli skådespelare, tycker att det nedtryckande ordspråket ”skomakare bliv vid den läst” trots allt är ganska klokt.

Visserligen är bokhandlarna är i dag fulla av böcker skrivna av skådespelare och teveansikten. Men det går inte att det kalla det litteratur. Vad de skriver om är sig själva. Och det är alltid fotografier av dem själva på omslaget.

– Alldeles i början fördes det en gång på tal att det kanske borde vara ett fotografi av mig på bokomslaget, säger Jonas Karlsson. Men jag avstyrde det. Och nu tror jag alla tycker att det hade varit en väldigt dålig idé.

Ett tecken på att Jonas Karlsson nu verkligen är författare på riktig är förstås recensionerna. Men ett ännu större erkännande kommer från det faktum att hans böcker nu läses av människor som inte ens vet att han är skådespelare.

– Marknadsavdelningen på förlaget hörde av sig för ett tag sedan och ville ta nya författarfotografier. Jag svarade: ”Varför det? Det är väl inget fel på de som finns?” Marknadsavdelningen: ”Jo, men folk känner inte igen dig på bilderna” Jag: ”Men det är ju jag!” Marknadsavdelningen: ”Jo, men vi måste ta en bild där du ser ut som du”. Jag: ”Men… jag ser fortfarande ut som jag?”.

– Efter ett tag kom det fram att de hade hittat en diskussion på nätet om att skådespelaren Jonas Karlsson och författaren Jonas Karlsson i själva verket var två olika skådespelare…

Men det är ju det bästa beröm du kan få som författare!

– Precis vad jag sa.

Faktum är att spekulationer om huruvida författaren Jonas Karlsson och skådespelaren Jonas Karlsson är två olika personer – tänk om de är det? – låter som ett upplägg från någon av hans noveller.

Författaren Jonas Karlsson är en mästare få att måla upp vardagliga situationer, igenkännbara för alla, för att sedan rycka undan mattan för läsaren. Den person som man i tio sidor utgått från att vara en man visar sig vara en kvinna. Ett ungt par visar i slutscenen vara två pensionärer.

Om författare används ibland formuleringen att de ”har en blick” för någonting. I fallet Jonas Karlsson är det som om hans blick och hans språk är samma sak. Även stilistiken är iakttagande, registrerande. Att läsa blir som att betrakta världen med författarens ögon.

Hur började egentligen ditt skrivande?

– Jag spelade ”Woyceck” på Elverket 2003. Det var en period när jag under en längre tid hade dubbeljobbat, trippjobbat. Filmat på dagarna, föreställningar på kvällarna. Jag kände att något var allvarligt fel. När de ringde från teatern och erbjöd en ny roll blev jag inte glad längre, utan kände: ”Va, är ni ute efter mig, eller?”.

– För att inte gå in i väggen tog jag tjänstledigt från Dramaten i ett år. Och vad jag gjorde i stället var att skriva en pjäs. Jag skrev en pjäs som hette ”Nattpromenad” som blev uppsatt på Stadsteatern i Stockholm. Den fick bra mottagande och spelades på alla möjliga platser. Det gav mig självförtroende i mitt skrivande. ”Kanske kan jag göra det här också?”

Du berättade tidigare att även din första novellsamling började som ett försök att skriva en pjäs?

– Ja, novellerna om möten på Gondolen var egentligen tänkte att bli en pjäs. Men under skrivande ändrade texten blev för lång, ändrade karaktär och jag insåg att det skulle passa bättre som noveller.

– Efter mitt Sommarprogram hade en förläggare hört av sig om undrade om jag ville skriva en bok. Så nu ringde jag henne: ”Nu jag har någonting”.

Jag är väldigt imponerad av ditt språk. Har du läst mycket?

– Jo, jag har alltid läst mycket.

När började ditt läsande?

– Tidigt. Jag är uppvuxen utanför stan, i Gustavsberg. Det fanns inte så mycket annat att göra där. Jag spenderade mycket tid på bussar. 433:an eller 434:an in till stan. Sista bussen hem gick 23.50.... Det fanns inte så mycket stimuli. Det var böcker som gällde.

– Ett tag under gymnasiet försökte jag också bli poet. Jag har ett förflutet som misslyckad poet.

Du skickade in manus till förlag?

– Ja. Det närmaste jag kom publicering var när jag kom till den sista utgallringen i en debutantantologi. ”Jag kom nästan med! Jag är nästan publicerad!” Det kunde jag leva på ett tag

Vad läste du som barn?

– Min mamma jobbade på förskola. Hon var alltid och sagotanten. Alla älskade när hon läste. Hon kunde verkligen berätta. Så mitt läsande fick jag mycket från henne. När jag kunde läsa själv blev det Ture Sventon, Tvillingdeckarna… Sivar Ahlrud! Kommer fortfarande ihåg namnet. Det var pseudonymen på de som skrev böckerna. Så småningom blev det även mycket deckare.

Jag tror det viktiga inte är vad man läser som barn utan att man läser. I första delen av ”Min kamp” skriver Knausgård att han plöjde allt av Alistair Maclean (”Kanonerna på Navarone”). Det gjorde jag också.

– Samma här. Och Biggles. Jag kommer ihåg att jag i ganska unga år också läste ”Svindlande höjder” av Emily Brontë. Det var lite skämmigt att läsa den som snubbe. Men jag kände direkt att, ok, det här var något helt annat.

Hur kom du över den?

– Det var min pappa som köpte den på en bokrea på B&W. Han var en lite ekonomiskt sinnad person. När han såg böcker till mycket bra priser tänkte han, ”Ok, du läser ju böcker”, och köpte ett gäng till mig.

Vad jobbar din pappa med?

– Nu är han pensionerad, men han var plåtslagare, ventilationsinstallatör.

I en novell om att beställa mat på IKEA och McDonalds skriver du väldigt bra om klass och kulturell bakgrund, utan att egentligen nämna just de orden.

– Jag kommer från ett hem där man konsumerade väldigt lite kultur. Men samtidigt är jag också lite glad för det. Jag har fått välja och söka mig till kulturen. Det var varit skönt att få göra sina egna upptäcker. Hur har din bakgrund varit?

Liknande. Det vi hade hemma i bokhyllan var Alistair Maclean och det man fick från Bra Böckers bokklubb. Ingen i min släkt har jobbat med något kulturellt eller gått på universitet.

– Vi hade inte inte ens någon skivspelare hemma. Det var min storebror som till slut köpte familjens första skivspelare. När jag började gymnasiet hade jag ingen aning om vad ville göra med mitt liv. Min brorsa valde teknisk linje. Så jag valde ekonomisk, det var liksom det som finns kvar. Jag fattade inte förrän efter ett tag att det var totalfel.

Samma här. Jag gick också ekonomisk linje utan att ha någon som helst aning om vad jag höll på med.

– Gick du klart alla tre åren?

Ja. Men parallellt med skolan hade jag börjat göra en eget punkfanzine. Det var där jag hade mina tankar.

– För min del spelade jag i ett punkinspirerat band, ett ska-band egentligen. Det höll mig kvar ett tag. Men jag fick så dåliga betyg. Efter ett tag kände jag att det omöjligt att fortsätta. Så jag gick till syokonsulten och sade att jag vill byta.

En syokonsult som hade broschyrer om olika yrken?

– Exakt en sån. En kompis hade tipsat om att det fanns något som hette teaterlinjen på Södra Latin inne i stan. Jag sade till syokonsulenten att jag trodde det kanske skulle passa mig. Hon var tveksam: ”Du förstår att du får räkna med några år i kassan på ICA om du väljer den vägen?” Vilket hon förstås hade alldeles rätt i. Men för mig fanns det inget alternativ.

– När jag började på Södra Latin var jag den enda i klassen som hade munkjacka. Alla kallade mig för hiphopparen. Södra Latin var som att kliva in i nytt liv. Vi gick på ställen som Teater Galeasen. Jag hade varit på teater kanske tre gånger i hela mitt liv. När vi kom till Galeasen var min först känsla: ”Det här är väl ingen teater?” Det fanns ingen ridå, knappt någon scen, alla satt bara i ett rum. Det var så mycket att jobba ifatt. De andra i klassen hade redan Sartre i kavajfickan.

Hur kom man in på Södra Latins teaterlinje?

– Inträdesprov. En kompis till mig, som var den som tipsat om att linjen fanns, berättade hur jag skulle göra. ”Du måste öva in något som du kan spela upp”. Jag kunde ingenting om teater, men jag valde en scen ur ”Hemmet”, en pjäs av Bengt Bratt och Kent Andersson.

– Först senare förstod jag att det var ett udda val. Kent Andersson och Bengt Bratt hade i slutet av 1960-talet stått för en ny sorts politisk, klassmedveten teater i Göteborg. Även Lennart Hjulström, Sven Wollter och Ingvar Hirdwall fanns i samma kretsar. Allt var jävlig cooking i Göteborg de åren. Det var där det hände på den tiden. Men nu har det sent 1980-tal och ett helt annat teaterklimat där just snarare Galeasen var platsen där det hände.

– Att jag som tonåring dessutom valde att spela en scen ur”Hemmet” var ännu mer udda. Den handlar om pensionärer på ett äldreboende. På intagningen spelade jag en pensionär som trillat ur sin säng. Men jag kom in

Södra Latin har varit en väldigt viktig skola för Stockholms kulturvärld. Det är många jag intervjuat som gått där.

– Det var en väldigt rolig skola. Med många odrägligt självupptagna människor förstås. Varje fredag var det samling i aulan, vem som ville fick uppträda och sjunga, spela, läsa dikter, spela teater. Folk från musiklassen satt och solade i oändlighet. Vi på teaterlinjen spelade alltid upp något varje fredag.

– Från min klass är det många som fortfarande håller på. Maria Blom, vi startade en egen grupp efteråt. Tobias Hjelm, Olle Sarri, Stefan Norrthon, Daniel Gustavsson, flera andra. I musikklasserna gick bröderna Åhlund. Och hårdrocksångaren Martin Sandberg.

– Martin snackade alltid om sitt band, Its Alive, som hela tiden nästan slog igenom. När jag sedan träffade Martin några år efter skolans slut sade han att han beslutat sig för att satsa på dansmusik i stället. Jag svarade: ”Lycka till”. Jag fattade inte förrän långt senare att han var samme Max Martin det stod om i tidningarna.

Dialogen i dina noveller är befriande ren. Det är inga utropstecken eller ”säger han med ett gapskratt” eller ”flämtade han med andan i halsen”.

– Så är det i pjäserna också. Skriver nästan aldrig scenanvisningar, bara dialogen. Som skådespelare stryker man ändå alltid scenanvisningar. Det är ju det som är ens jobb som skådespelare.

– Tittar man på äldre dramatik märker man också att scenanvisningar som ”Slänger ifrån sig tidningen” eller ”Hugger med sabeln tre gånger” är ett modernt påhitt. Shakespeare är oerhört kortfattad. Det står bara typ ”Han dräper honom”.

– Målet är att kunna beskriva en situation med enbart repliker. Så att man ändå förstår av sammanhanget hur de ska sägas. Om man har en tydlig idé så blir det tydligt för någon annan också.

– Att vara skådespelare innebär att man håller på med språket hela tiden, särskilt just på teatern. Du vänder och vrider på orden hela tiden. ”Det här kunde man ha strukit, det här behövs inte”.

När vi träffades på Winnerbäck-seminariet frågade du oss två efteråt om en gata i Linköping som vi ett par gånger refererat till under samtalet, Gamla Tannerforsvägen. Du sade att vi uttalade det gatunamnet så trovärdigt

– Ja, man förstod direkt, av sättet ni uttalade det på, att det för er inte bara var ett gatunamn, vilket som hels, utan att ni hade faktiskt varit på den gatan. Och det är exakt det skådespeleri handlar om. Att få en replik att låta som om det man säger är något man faktiskt upplevt.

I dina novellsamlingar smyger du in referenser som förenar en del av novellerna. Som till exempel att restaurang Gondolen dyker upp hela tiden i ”Det andra målet”.

– En del läsare tycker det är roligt, andra inte. Har fått en del brev från läsare som är upprörda över att det inte går ihop logiskt. Jag fick ett Excel-dokument från någon som analyserat ”Det andra målet” och påpekade bristerna. ”Titta här, det hänger inte ihop. Brevet som ligger i bilrutan. Den röda näsduken.”

Vad läser du själv i dag?

– Jag läser jävligt mycket noveller. Jag gillar amerikanerna. John Updike. John Cheever, Richard Ford. Det är också något med den generation, den tiden.

Raymond Carver?

– Absolut.

Annars är det inte helt vanligt att folk läser noveller i Sverige.

– Jag gillar formatet. Man kan få i sig en hel på en gång. Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt, vilket gör att handlingen i böckerna blandar ihop sig i mitt huvud. Jag gillar det. När jag läst klart så minns jag om den var bra skriven, men det är sällan jag exakt kan redogöra för handlingen.

– Även platsen där man befinner sig när man läser påverkar ens uppfattningen av boken. Även en historia som utspelar sig i Grekland kan man förknippa med London om det är där man läser den. Och den sortens sammanblandningar blir ännu fler om man läser noveller.

Det är dock lättare att sälja romaner än noveller. Ditt förlag skulle förmodligen inte blivit ledset om den nya varit en roman i stället.

– De hade hoppats på trean! I första reaktionen kunde jag spåra ett korn av det. ”Jaha, en novellsamling TILL…” Men, ärligt talat, Wahlström & Widstrand har varit grymt schyssta, hela tiden förstående och stöttande vad jag velat och behövt göra.

I rockvärlden finns uttrycket ”The difficult third album”. Andra albumet gör man i farten efter det andra. Men i och med tredje albumet kommer kravet att göra något nytt, visa upp nya sidor.

– Är det sant? Kände inte till det, men det stämmer delvis i mitt fall. Tredje boken är lite mörkare. Det finns en novell som nästan gränsar till dikt.

– Det är lustigt att du drar paralleller till album. Musik har varit en stor del av mitt liv. Det har mycket med identitet att göra. I nya boken ”Spelreglerna” finns en novell som också heter ”Spelreglerna”. Min förläggare var bestämd över att den av logiska skäl skulle ligga som novell nummer tre i boken.

– Men jag stretade emot och kämpade för att den skulle ligga som nummer två, utan att egentligen kunna motivera det. Till slut kom jag på varför. På album förr i tiden lade man ofta hitsingeln som spår två. Det sättet att tänka sitter fortfarande i kroppen.

Så hur blev det? Ligger den som nummer två eller tre?

– Tre. Mitt argument var ohållbart.

(slut)


 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.