Intervju med Veronica Maggio

Vad som skiljer dagens musiklyssnande från gamla tiders? Att artistens röst kommer från samma apparater som du använder för att kommunicera med dina vänner.
Att lyssna på Veronica Maggio känns som att bli uppringd av henne själv. I sin 4G-pop använder sig Veronica Maggio även av mobilens kamera och filmkamera. Från Café, oktobernumret 2011.

Veronica Maggio

Text: Jan Gradvall

Listetta? Ordet har förlorat sin glans i den nya medievärlden. När skivförsäljningen nästan upphört kan snart alla artister skicka ut pressreleaser om att de ”Toppar listorna”.

Och gör det också. Om du inte redan läst att ”Grilla mera 3” med Brandsta City Släckers toppar den svenska försäljningslistan så kommer du att få göra det.

Ändå fortsätter ordet listetta att tillhöra de vanligaste rubrikorden i svenska tidningar, tätt följd av viktras och räntechock.

Det säger därför inte mycket att även Veronica Maggio blev – gäsp – listetta när hon släppte ”Satan i gatan”. Veronica Maggio toppade både albumlistan och singellistan med ”Jag kommer”.

Men vad som verkligen säger något om hur stor hon blivit är statistiken från Spotify och Facebook.

Två veckor efter att ”Satan i gatan” släpptes hade Veronic Maggio följande placeringar på Spotifys ”Topp 100”-lista över mest spelade låtar i Sverige: 2, 6, 10, 11, 12, 17, 23, 25, 26, 27, 29, 41, 77, 95, 96, 99.

Det var till och med fler låtar än vad som fanns på ”Satan i gatan”.

Vad som hade hänt var att Sverige älskade ”Satan i gatan” så mycket att man även började klicka sig fram till hennes två första album, ”Vatten och bröd” från 2006 och ”Och vinnaren är…” från 2008.

På Spotify-listan över mest spelade album hade Veronica Maggios tre album ett tag placeringarna 1, 6 och 26. Enligt Spotify var det historiskt. ”Ingen svensk artist har någonsin haft lika många låtar på Topp 100-listan, eller tre stycken album så högt placerade i Sverige”.

Parallellt med detta blev också ”Satan i gatan” det mest delade albumet på Facebook i Sverige någonsin.

Vad som gjort Veronica Maggio till drottning över denna nya värld, där sociala medier snart är viktigare än osociala medier, kan ha ytterligare en underliggande förklaring utöver att hon, som det brukar heta, ”gör bra musik”.

De flesta svenskar lyssnar i dag på musik genom sina mobiler och datorer. Vad som skiljer detta nya musiklyssnande från gamla tiders, via stereoanläggningar och walkman, är något så enkelt att nästan ingen tänker på det – artistens röst kommer från precis samma apparater som du använder för att kommunicera med dina vänner.

Artisterna finns i din telefon. Talar till dig. Du kan också använda och skicka vidare en favoritlåt till en flickvän eller pojkvän när dina egna ord inte räcker till.

Att lyssna på Veronica Maggio, med hennes dämpade och nästan samtalsförtroliga röst, känns som att bli uppringd av henne själv.

Hennes texter innehåller heller inga storslagna metaforer av den sorten som brukar utmärka så kallad rockpoesi, utan präglas av en direkthet, gatunärvaro och blandning av dråplig humor och totalt självutlämnade allvar som präglar hur man uttrycker sig sociala medier.

I sin 3G-pop – eller ska det vara 4G-pop? – använder sig Veronica Maggio även av mobilens kamera och filmkamera. Få artister kan som Veronica Maggio förflytta lyssnaren till en plats vi alla känner igen.

En lägenhetsfest med en massa skor i hallen.

En lördagkväll när man sitter ensam på en perrong.

Veronica Maggio är inte bara Sveriges just nu bästa nya popsångerska – hon är också Sveriges bästa nya filmregissör.

– Precis där, säger Veronica Maggio och pekar på andra sidan gatan. Det är där under träden som ”Satan i gatan” utspelar sig.

Vi har sakta vandrat genom Vasastan i Stockholm. Trots sommarvärme går Veronica i en grå trenchcoat och ett par gråsvarta kängor som somliga skulle beskriva som trasiga.

– Typiskt mig är jag rädd. Hittar jag ett par jag gillar så byter jag aldrig. Jag går sönder mina skor, säger hon och skrapar lite i asfalten.

Vi har kommit fram till en plats som är speciell även Stockholmsgeografiskt. Efter att den långa St. Eriksgatan fått upp farten över först St. Eriksbron och sedan St. Eriksplan känns det som om gatan därefter växlar upp ytterligare och liksom tar stats mot norr. Den långa stigande gatan blir som en avfartsramp mot Norrtull.

Precis innan den accelererande St. Eriksgatan brutalt korsar en annan gata – det är Torsgatan som inte har lika bråttom mot Solna – så ligger det på höger sida några stora lummiga träd. En plats där det i bjärt kontrast mot trafiken alltid är helt lugnt.

Och det är precis här, på trottoaren under dessa träd, som det filmiska titelspåret på ”Satan i gatan” inleds.

Du går med blicken vänd
Kan du ha sett mig än
Nån borde byta stad
För nu kommer allt tillbaks

Efter att nästa scen i ”Satan mot gatan” utspelar sig i Skanstull – ”Jag bodde i Skanstull då”, säger Veronica – avslutas sedan låten på St. Eriksgatan igen.

Gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt
Tänkte ut en dialog mellan oss och allt
Lampan släcktes i din hall och jag gick hem igen för
Har inte glömt vad du
Har inte glömt vad du gjort

– Jag tänker mig ofta att jag är en filmkamera när jag skriver låtar, säger Veronica. Gör en kameraåkning genom till exempel en hall i en lägenhet när det är fest. Titta, där ligger alla skor. Titta, där står alla runt fläkten.

– I ”Snälla bli min” försöker jag zooma in på de sista fem minuterna i ett förhållande. Ögonblicket när man vet att det håller på att ta slut. När man vet att man inte längre kan göra något för att rädda det. Jag försöker beskriva den känslan minut för minut.

Ser du mycket på film själv?

– Jag ser extremt mycket på film. Jag är den som håller den vacklande hyrfilmsindustrin under armarna. Jag äger inte så många filmer utan hyr hela tiden. Och jag lämnar aldrig tillbaka i tid. Hittar ofta hyrfilmer i väskan, som jag planerat att lämna tillbaks, men som sedan legat och möglat där i tre veckor.

Förra albumet ”Och vinnaren är…” gjorde Veronica Maggio tillsammans med före detta pojkvännen Oskar Linnros, ett faktum ingen missat att kommentera i recensioner. Efteråt har de båda gjort varsin tillbakablickande låt om ett förhållande som refererar till en Woody Allen-film,

Efter Oskar Linnros ”Annie Hall” från i fjol – titeln på Woody Allens kanske mest kända film och en ganska bra beskrivning av hur Veronica Maggio är klädd denna dag – sjunger Veronica Maggio om en ”Woody Allen-tragedi” i sin ”Alla mina låtar”.

Men precis som det blir förminskade att säga att filmen ”Annie Hall” bara handlar om Woody Allens och Diane Keatons privata förhållande, så är både Oskar Linnros och Veronica Maggios respektive poplåtar alldeles för innehållsrika för att enbart tolkas på det sättet.

Nej, att skriva utifrån egna erfarenheter är inte samma sak som att skriva självbiografiskt.

– Exakt så, säger Veronica. Man utgår från något man själv varit med, och tänker sedan: ”Hur kan jag göra en låt av det här?” och ”Hur kan jag göra det allmängiltigt? Första steget, för mig, är att jag först skriver ned allt som hände.

I vilken form skriver du ned det? Som ett manus?

– Nej, inte som ett manus. Mer som stödord. Faktiskt lite som en polisrapport. Kortfattat, men samtidigt ändå en så tydlig beskrivning som möjligt av vad som faktiskt hände. Var, när, hur.

– Därefter utgår jag från den rapporten när jag sedan skriver själva texten och sångmelodin, antingen själv eller tillsammans med den jag jobbar med. Ofta har jag fått en slinga som jag lyssnar på om och om igen i lurar. Så har jag jobbat både med Oskar (Linnros) och Christian (Walz).

På Veronica Maggios debutalbum ”Vatten & Bröd” från 2006 skrev hon inte någonting själv. Text och musik till alla låtar var skrivna av en man, Stefan Gräslund, som också stod för hela produktionen.

Det sättet att arbeta har blivit standard i musikbranschen. Inte minst i soulpopgenren där Lisa Nilssons monumentala succé ”Himlen runt hörnet”, med låtar av Mauro Scocco och produktion av hans Ratata-kollega Johan Ekelund, fortfarande används som exempel på att det faktiskt finns en kemisk formel för att tillverka guld.

Samtidigt är det många sångerskor, bland dem just Lisa Nilsson, som kan vittna om vad ett sådant genombrott kan göra för ens självbild som artist.

– Efter första skivan fick jag hela tiden höra, ”Aha, du är en sån som sjunger andras låtar?”. Det är helt förståeligt. Det var också upplägget från början. Stefan frågade mig om jag ville vara sångerska och sjunga hans låtar. Och jag är nöjd med hur det blev. Jag hade kämpat så länge och ville så gärna få ge ut en skiva.

– Men det var samtidigt frustrerande eftersom jag, ironiskt nog, fram till min debutskiva hade skrivit väldigt mycket själv…

När Veronica Maggio växte upp närde hon två olika drömmar som det tog lång tid innan hon nu kunnat kombinera. Hon ville sjunga. Och hon ville bli journalist.

– Jag har haft dåligt självförtroende inom alla områden, utom just vad det gäller sången. Jag har alltid vetat vad jag vill göra med min röst. Det kändes som jag tidigt ägde den.

Jag blev förvånad när du berättade att du gått i musikklass. Din sångröst är väldigt otypisk för att vara skolad. Du wailar aldrig.

– Haha, jag tycker wailande är ointressant. Det är mer röstgymnastik än sång. Jag läste ett bra uttalande av Kleerup. Han har också en bakgrund som skolad som musiker. Kleerup sade att det var först när han slutade visa upp vad kunde som han blev bra. Jag kan verkligen relatera till det. Teknik står iväg för det man vill förmedla. Man briljerar för sitt ego, inte för lyssnaren.

– Men även jag gick igenom en period där jag också älskade att waila. Men det var på mellanstadiet. Vad jag nu vill använda min sång till är i stället att berätta historier. Gå in i historierna. Övertyga lyssnaren om att jag känner och har upplevt det jag sjunger om.

Som att du rollbesätter texterna snarare än bara sjunger dem?

– Precis så. Det var också för att jag ville leva mig in i andras öden som gjorde att jag länge drömde om att bli journalist. På gymnasiet valde jag journalistisk inriktning i ett år.

Vilken sorts journalistiska texter skrev du då?

– Texter som faktiskt inte var helt olika de texter jag skriver nu. Jag har alltid älskat att knyta ihop en text. Hitta dramaturgin, välja orden, hitta flytet i texten. Jag tycker språket är lika viktigt som själva historien… Så jag tror inte jag hade blivit någon bra journalist.

Säg inte det. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna jobba fast på en dagstidning när redaktörerna sa att man skulle vara beredd att stryka en text från slutet.

– Slutet är ju halva grejen! Och det gäller även för poplåtar. Och popalbum.

Slutet på ”Satan i gatan”-albumet är fantastiskt. En låt som bara är 1.06 lång, bara innehåller en vers och handlar om hur du föddes. Var den skriven för att vara så kort?

– När jag hade skrivit första versen hade jag nog egentligen tänkt att den skulle bli längre. Jag skrev den på piano. Jag kan inte spela piano egentligen, men Christian (Walz) fixade till den. Men sedan kände jag, nej, det här räcker. Det här säger det jag vill. Och lät det vara så.

Början på texter är lika viktig som slutet. Hur tänker du där?

– De första raderna ska etablera vad låten handlar om. De första raderna ska också förmedla en bild så att lyssnaren hamnar på en viss plats.

Språket i dina texter är aldrig konstlat eller för prydligt. Det känns här och nu.

– Det där är hela tiden en balansgång. Det gäller att väga orden. Kontraster ger energi. Samtida markörer kan bli bra om de används i kontrast till väldigt gammaldags formuleringar. Men de kan också bli väldigt daterade och löjliga. På första albumet hade Stefan (Gräslund) skrivit raden ”Jag har till och med surfat på Spraydate”... Jag sade att jag omöjligt kunde sjunga det. Till slut ändrade vi det till ”surfat på nätet” vilket jag är väldigt glad för i dag, haha.

– Det gäller även att vara försiktig med slang och svordomar. Det är bara två svordomar kvar på skivan.

Vilka då?

– ”Hur fan kan du spela glad” och ”Allt jag skriver blir samma skit”. När mamma fick höra skivan frågade hon: ”Säger du skit?”. Ja, det gör jag faktiskt.

I likhet med många andra som skrivit de bästa skildringarna av livet i Stockholm – lyssna på ”Columbus” av Kent – kommer inte Veronica Maggio från Stockholm utan ser på staden med den inflyttades ögon. De första 17 åren av sitt liv bodde hon i Uppsala.

– Men gatorna i Uppsala är inte med i Monopol. Jag vet inte vilka färger de har, säger hon när vi går på Odengatan (färg: grön).

Hennes mamma är sjuksköterska, hennes italienska pappa är tandläkare. De skiljdes mycket tidigt. ”Det var väl under det första jobbiga året”.

På albumet ”Och vinnaren är…” finns den självbiografiska låten ”17 år” som beskriver livet i Uppsala

Du sjunger i ”17 år” om att du bytte efternamn. Menar du det bokstavligt?

– Ja, jag växte upp som Veronica Bellemo innan jag bytte namn till Veronica Maggio. Min mamma har varit gift med två italienare. Den ena namnet är min pappas efternamn, det andra är min brors pappas efternamn.

Veronica Maggio beskriver sin uppväxt som ”rörig på ett bra sätt”. Hon har fått vara med om saker som kanske inte alla fått vara med om. En var att bo i Italien i ett år. Hennes pappas kassettband med gammal italiensk pop har varit en stor inspirationsskälla för hennes egen musik och sångstil.

I låten ”Välkommen in” sjunger hon ”Spelar pappas skiva ifrån 69” och reciterar därefter två rader på italienska: ”Cosa vuol dir sono una donna ormai, O mare nero o mare nero mare ne”. Raderna är hämtade från ”La canzone del sole” av Lucio Battisti (1943-1998, en superhit i Italien för 40 år sedan (förvisso släppt 1971).

En annan erfarenhet som inte alla fått vara med om under uppväxten är att som barn leka med interner på ett fängelse.

– Mamma jobbade som sjuksköterska på ett fångelse och jag fick följa med hennne till jobbet och leka med fångarna. Det var inga mördare och våldtäktsmän, mer typ biltjuvar och rånare. Men de var jättesnälla. Jag tror de saknade sina egna barn. De satt där och lekte med mina Brioleksaker.

Veronica Maggio fick själv barn parallellt med att hon gjorde klart ”Satan i gatan”. Pappan Nils är också musiker. Deras son Bosse dyker ibland upp i sociala medier. Petter skrev nyligen på Twitter: ”Hängde med Veronica och Bosse i dag.”

Det är dock en uppenbar skillnad mellan hur kvinnliga och manliga musiker bemöts när de fått barn. Mick Jagger och Keith Richards hade precis blivit småbarnsföräldrar när de spelade in ”Exile on Main Street”. Men ingen frågade dem hur blöjbyten hade påverkat låtar som ”Rip this joint” och ”Rocks off”.

– Jag börjar bli van, säger Veronica och ler snett. Får hela tiden höra ”Hur har det påverkat din musik att bli mamma?” Frågan gäller inte ens om det har påverkat, utan hur det har påverkat.

Förra sommaren, den sista sommaren utan barn, hade hon och Nils en kultursemester i Rom och Florens. Den lilla ledighet de fick den här intensiva turnésommaren ägnades åt en ”totalt kulturlös” badsemester på Amalfikusten.

När vi pratar om hösten och vintern – ännu fler spelningar – kollar Veronica sin mobil. Hon väntar nämligen samtal från Benny Freakin Andersson. Exakt så står det även på hennes mobildisplay.

– Det var ju så det kändes när jag fick hans nummer. Benny Freakin Andersson! Det är ju nästan som man inte tror det, var därför tvungen att påminna mig.

Att Benny Andersson ska ringa upp Veronica Maggio har att göra med en duett de ska göra tillsammans i nya musikprogrammet ”Moraues med mera” som sänds i SVT senare i höst.

Att numret till den analoga erans popkung nu finns i mobilen hos den digitala erans popdrottning är också en ganska bra avslutning på den här artikeln.



(slut)