Intervju med Beck

Första svenska intervjun med Beck. Från tidningen Pop 1994.

Beck

Text: Jan Gradvall

Beck Hansen, 23, petar i en sallad med sin gaffel -- huvudrätten hinner han inte ens börja på innan den kallnat -- och berättar om sitt liv och hur han ser på världen. När han blir engagerad av ett ämne stirrar han rakt ned på min intervjubandspelare och berättar med mörk, fyllig röst lika detaljerat och levande som en 75-årig författare i ”Berättelser från bakfickan”.

Varje gång han tittar upp slås man dock av hur ung han egentligen ser ut på nära håll; mycket yngre än på bilder. Om USA hade 11-årsgräns på vissa filmer, skulle Beck tveklöst få visa leg. Hans hud verkar alldeles len, håret är mjukt och nästan dunaktigt, blicken försiktigt nyfiken, och han ger närmast intryck av att ha legat nedkrupen i en kängrumage de senaste två åren.

Kontrasten mellan väldigt ung och väldigt gammal präglar också Becks musik. Första gången du hör inspelningar som ”Beercan” eller ”Loser” är det omöjligt att placera dem i vare sig genre eller tid. Det kan lika gärna vara en inspelning gjord av en svart, pensionerad ångbåtskapten från Louisiana, som tvingats in i en nedrökt hiphopstudio av sitt barnbarn, som en bortglömd Woody Guthrie-inspelning från 1933, remixad av Mike D. Det är hiphop med slidegitarr. Eller bluesgrass från South Central. Dylan sjöng: ”Don’t follow the leaders/Watch the parking meters”. Beck sjunger: ”Don’t believe everything you breath/You get a parking violation and a maggot on your sleeve.” Tiden hallucinerar. Och molnen på himlen kommer från Robert Johnsons cigarrett

Den kanske mest tidlösa inspelning jag har hört är Blind Willie Johnsons ”Dark Was The Night -- Cold Was The Ground”. Låten spelades in 1927 och är ursprungligen en gospelhymn som handlar om korstfästelsen av Jesus. Men Blind Willie Johnson använder inga ord när han sjunger, han bara hummar, målar ordlöst upp en vision som både är hypnotiskt vacker och iskallt otäck. När jag nämner den låten för Beck skiner han upp: det råkar även vara en av hans favoritsånger. När han borrar blicken i min bandspelare, och långsamt mässar fram vad ”Dark Was The Night -- Cold Was The Ground” betytt för honom, ger han en förklaring som lika gärna skulle kunna handla om hans egen musik.

-- Ja, ja, ja. Den är briljant. Blind Willie Johnson bara hummar och du vet ändå exakt vad han menar. Du vet väl att Ry Cooder utgick från den låten när han skrev filmmusiken till ”Paris Texas”? Det är en av de bästa låtar som gjorts, defintivt en av de bästa blueslåtar som gjorts. När du hör den sången kan du omöjligt gissa vad det är. Den kan komma från Tibet. Den kan komma från... Bolivia. Musiken är väldigt avlägsen, ensam. Det låter öken, tundra, ”The Wasteland”. Det kan lika gärna vara en inspelning gjord 60 år framåt i tiden som 60 år bakåt.

Den första skiva som gjorde ett outplånligt intryck på Beck var ett album med Mississippi John Hurt. Han såg skivan hemma hos en kompis, inplastad och oöppnad, men närbilden på Hurts svettiga, fårade ansikte räckte för att besegra honom. Beck lånade skivan -- och lämnade aldrig tillbaka den. Som han sagt i en tidigare intervju: ”Det här var inte någon sjuttiotalshippie som sjöng om regnbågar. This was the real stuff.”

Beck upphörde med allting annat, han hoppade till och med av skolan: ”Jag hade ändå inga vänner där.” Han stannade istället inne på sitt rum med sin akustiska gitarr och övade ’finger picking’ till bluesskivor i sex månader tills han behärskade tekniken.

-- Jag lyssnade mycket på traditionell folkmusik, Woody Guthrie , Cissy Houston och sånt. Att leta sig fram genom musik är som domino. När du väl hittat Woody Guthrie hittar du Leadbelly och Sonny Terry. De fick mig sedan att upptäcka Fred McDowell och Skip James, du vet, hela bunten.

Om man lyssnar på Becks inspelningar, med titlar som ”One Foot In The Grave”, ekar just Leadbellys ande någonstans bakom allt low fi-oväsen. Leadbelly (Huddie Ledbetter) föddes i Louisiana någon mellan 1881 och 1889; ingen myndighet har kunnat fastställa födelesåret exakt. Under 30- och 40-talet spelade han in ett knippe odödliga sånger i det feberdiffusa gränslandet mellan blues, cajun och gospel. Leadbellys paradnummer ”John Hardy” har påverkat både Woody Guthrie, Bob Dylan och -- Beck Hansen.

-- ”John Hardy” slår allt. Jag brukar faktiskt alltid spela den live (på Gino i Stockholm nöjde han sig dock med några verser), det är en av de första sångerna jag lärde mig spela. Känner du till en folkgrupp som heter Koerner, Ray & Glover? Det var några tonårskillar från Minneapolis som gjorde skivor på Elektra i början av sextiotalet. De spelade Leadbelly, Blind Willie McTell. De spelade hård blues under en tid då flesta andra folk revival-artister, som till exempel The Limeliters, var pepparmintfräscha preppy-ungar i randiga skjortor; pålitliga och väldoftande.

-- Men dom här killarna, Koerner, Ray & Glover, freakade loss helt. De stampade med fötterna, skrek, förde ett jävla liv, du vet, really got into the music. Jag tror att Dylan hängde runt med dom, jag är inte säker på det men tror det, och det verkar logiskt att han blev inspirerad av dessa killar. They were just goin’ for it. Koerner, Ray & Glover har varit en av mina främsta influenser och jag träffade dem faktiskt i Minneapolis för ett halvår sedan. Vi spelade in del skit, bland annat ”John Hardy”. Jag kanske ger ut det på skiva någon gång, jag vet inte.

Becks uppväxt var något komplicerad. Hans riktiga pappa hade en fiol hemma och var med i ett bluesgrassband på hobbybasis. ”Jag brukade som liten följa med honom på spelningar, men jag var egentligen för liten för att påstå att det har influerat mig. The Carter Family, Jimmie Rodgers och sånt upptäckte jag på egen hand när jag var äldre.”

Hans föräldrar skiljde sig tidigt. Under några år, då hans pappa bildat en ny familj och hans mamma inte orkade ta hand om två barn själv, fick Beck flytta till Kansas och bo hos sin farfar som är presbyteriansk präst. Psalmer och kyrkomusik påverkade honom starkt, åtminstone omedvetet. ”Det är något bibliskt och svårhanterligt och storartat med alla de där texterna”, har han tidigare sagt till Rolling Stone.

När Beck 12 år gammal återvände till sin mamma i Los Angeles kastades han bokstavligen rakt in i hardcorescenen. Spin har i en artikel intervjuat hans mamma, Bibbe Hansen, som alltid rört sig i bohemiska konstnärskretsar. Bibbe Hansen umgicks under några år i kretsen kring Andy Warhols Factory, och medverkar till och med i Warhols (outgivna) film ”Prison” där hon spelar mot Edie Sedgwick. Becks mamma är själv dotter till konstnären Al Hansen som var en del av 1960-talets Fluxus-rörelse med geniet Jospeh Beuys.

Beck har umgåtts en hel del med sin morfar, bland annat tillbringade han en tid med honom i Europa. Till Rolling Stone säger Beck: ”Han (Al Hansen) samlar cigarretfimpar, klistrar ihop dem och gör bilder av nakna kvinnor, därefter sprayar han över allt med silverfärg. Hans grej går ut på att ta skräp och göra det till konst. Jag antar att jag försöker göra ungefär samma sak.”

Hans mamma älskade punk och tyckte så synd om många av Los Angeles utfattiga hardcoreartister att hon lät dem sova över hemma på soffan. När 12-årige Beck vaknade fick han ibland finna sig i att äta frukost tillsammans med musiker från band som The Screamers, The Controllers och till och med Darby Crash, legendarisk sångare i Germs.

Att äpplen inte faller långt från trädet framgår mer än tydligt när man träder in i Becks egen värld. Jospeh Beuys röntgenblick blandas med en warholsk produktionstakt (”Du borde skriva minst tio sånger om dagen”, sa Warhol till Lou Reed -- Beck gör det) och Germs otålighet. Ingen annan artist än Beck förmår skriva låttitlar som ”Total Soul Future (Eat It)” och ”Satan Gave Me A Taco”.

Becks egna videor är också det enda på MTV, vid sidan av Beavis & Butt-head, som inte stinker av förutsägbarhet. När man ser ”Beercan” slungas ut från TV-rutan, med ett associationsflöde lika inspirerande som de mest freakade historier min söndagsskolelärare läste från Gamla Testamentet (alla gick efteråt hem och gjorde helt psykade kritmålningar på brinnande buskar, blodiga lejon och annat tufft), beslutar man sig paradoxalt nog för att stänga av TV:n. Livet är för innehållsrikt för att man ska slösa bort sin tid med att titta på INXS-videor.

Inuti konvolutet till Becks album ”A Western Harvest Field By Moonlight” (Finger Paint Records), som endast är utgivet som 10-tums vinylalbum, finns ett litet konstverk i fingerfärg; målningen är inte upptryckt utan i original. Jag frågar om det verkligen är sant att Beck själv gjort alla dessa målningar, som medföljer i varje exemplar av skivan.

-- Har du skivan med dig? Hur ser din målning ut? Det är nämligen mycket troligt att jag gjort målningen men inte helt säkert. Det är vänner till mig som driver Finger Paint Records. Vi tyckte att det kunde vara kul att jag skulle göra fingerfärgsmålningar, med tanke på bolagets namn. När jag dock insåg hur många jag skulle göra, det skulle ta mig minst en vecka att hinna med, använde jag istället idén som ursäkt till att ordna en fest. Jag bjöd in alla möjliga som jag kände. Jag satte upp papper på golvet, på väggar, överallt. Det var 30-40 personer som sprang omkring och målade.

-- Redan efter trekvart blev dock alla fulla, distraherade och slutade måla. Vi hade då bara några hundra målningar men behövde över tusen. Därefter satte någon på musik, alla började dansa och trampade omkring på målningarna, förstörde dem. Jag sprang omkring och skrek och försökte rädda dem. Alla gick sedan vidare till en annan fest och jag blev ensam kvar. Det slutade därför med att jag fick göra nästan alla målningar själv i alla fall.

När Beck gjorde en av sin allra första intervjuer, som gjordes för den amerikanska tidningen BAM, hade han mycket tydliga synpunkter på hur hans porträtt skulle se ut. BAM ville ha honom på omslaget och Beck föreslog att fotografen skulle fånga honom just som han krossade en banjo mot en träkubbe. I förgrunden skulle också synas en brinnande buske som accentuerade en stormtrooper från ”Stjärnornas Krig” som svimmat på en grön gräsmatta. Det skulle också regna Dorito-chips överallt. En av Becks skor skulle flyga mot kameran, medan den andra skulle flyga över hans huvud. Samtidigt skulle Beck ha fickorna fulla med keso som han liksom skulle kasta mot fotografen.

Idén blev dock tyvärr aldrig förverkligad. Tidningen skyllde på att det skulle bli för dyrt att köpa loss rättigheterna till stormtroopern från ”Stjärnornas Krig”-regissören George Lucas.

För den som inte är så bevandrad i ”Stjärnornas Krig”-mytologi bör det kanske förklaras att stormtroopers är de helt vitklädda imperietkrigare, med masker som ser ut som deformerade hockeyspel, vilka hela tiden springer omkring och skjuter i filmerna. Nästan alla medverkande i ”Stjärnornas Krig”-trilogin, till och med robotarna R2-D2 och C-3PO, blev stjärnor men alla dussintals, hundratals stormtroopers som var med har förblivit ansiktslösa.

Beck visar sig vara ett ”Stjärnornas Krig”-fan av seriösa mått. (Vilket han inte är ensam om i Los Angeles: Både Christian Slater och Quentin Tarantino samlar på ”Stjärnornas Krig”-dockor. När ultrahippa videoregissören Spike Jonze, som regisserat Beastie Boys ”Sabotage”, Breeders ”Cannonball” och Dinosaur Jrs ”Feel The Pain”, fotograferades i Spin nyligen, hade han skrivit Han Solo med tusch på bröstet.) Ryktet gör gällande att Beck en gång till och med uppträtt iklädd stormtrooper-mask.

-- Det där blev ett fiasko. Jag är rädd att jag bombade helt den gången. Det var för ett och halvt år sedan på en klubb som en kompis driver, kallas Fuzz Around. Det är en väldigt avspänd klubb, man kan gå upp på scen när som helst, improvisera, göra precis vad man vill. En kväll bad min kompis mig att göra något. ”Yeah, freak out, come down and do whatever you want.” Min idé var att köra ett set med bara synthar, verkligen gå loss.

-- Men sen kom alla dessa skivbolagsmänniskor. ”Loser” hade plötsligt börjat spelas på radion, blivit någon sorts hit, och när ryktet om mitt uppträdande spred sig, kom alla de här människorna till klubben för att checka ut vad jag var för en produktionsenhet. Allt jag skulle göra var att köra min ’Analog Synthesizer Ecstasy Odyssey’. Jag kom in iklädd min stormtrooper-mask och börjar, du vet, kick out the jams... Allt blev katastrof, alla verkade ta det som någon sorts barnslig provokation. Jag blev verkligen besviken, jag behöver verkligen inte bevisa mig själv genom att provocera. Jag vill nå ut, har alltid velat det.

Beck tar några långsamma tuggor av sin sallad, torkar sig om munnen med en servett, innan han fortsätter:

-- Just stormtrooper-masken var jag dock väldigt nöjd med. För mig är det en symbol för ansiktlösa människor-i-mängden, den sorts fotfolk eller bönder som i alla tider bara försvunnit i massan. En stormtrooper är någon som inte är någon. Det här låter löjligt, men det är många stormtroopers där ute... många ansiktslösa människor. I ”Stjärnornas Krig” får du aldrig höra en stormtrooper prata. De flyter bara med i handlingen. Det finns ingen historia till dem. Du får inte se dem som personer, att de har sina egna liv, sina problem och förhoppningar, sina fobier, drömmar.

Det vore intressant att se en film som bara handlar om en stormtrooper. Om hur stormtroopern efter en skottlossning med Luke Skywalker, Han Solo och grabbarna går hem till sin fru och sina barn och äter.

-- Va? Har dom gjort den? Har någon gjort den filmen?

Nej, jag sa bara att det vore en intressant idé till film.

-- Just det där, exakt det, är faktiskt en idé jag själv har haft. Jag och ett par kompisar har länge talat om att man borde göra en film om några stormtroopers som bor i Amerika och deltar i samhället. Normala killar som blir fulla, svimmar på gräsmattor. Som inte kan betala hyran, blir bostadslösa, måste tigga pengar... Det skulle kunna bli en väldigt bra film om den gjordes på rätt sätt.

Absolut inte tokrolig.

-- Absolut inte tokrolig, utan helt seriös. Som ett drama. Det vore sublimt. När jag tänker efter skulle det faktiskt kunna bli... kanske den bästa film som någonsin gjorts.

Hur många gånger har du sett ”Stjärnornas Krig”?

-- När jag var liten såg jag nog den första filmen ungefär 30 gånger. Men det var faktiskt mycket länge sedan jag såg den nu. Jag ser väldigt lite på film.

När din röst är som allra mörkast på dina skivor låter du nästan som en korsning av Darth Vader (vars röst i filmen görs av den svarte skådespelaren James Earl Jones) och Blind Willie Johnson.

-- Tack! Verkligen tack. Det uppstår någonting märkligt, någonting fräscht, när man liksom mixar rymdåldern med gatan. Jag är väldigt fascinerad av det.

Bluessångare har alltid dragits till mörka, mystiska skepnader. Robert Johnson hade djävulen och folk i din ålder har Darth Vader. Det är rätt logiskt egentligen.

-- Självklart. Darth Vader är inget annat än en modern manifestation av Mefistofeles (djävulen i Faustsagan). Folk säger att den tid vi lever i är kulturellt bankrutt, att vi har förlorat kontakten med litteraturen, och så vidare. Men jag tror inte kontakten har förlorats, den har bara förvandlats.

Beck säger att han inte varken läser något eller skriver på något förnärvarande, beroende på att han och hans turnéband valt att åka Europa runt med buss. ”Man har fullt upp med att försöka sova och stirra ut genom fönstret.” När han var liten skrev han alltid på egna berättelser. I 7-8 årsåldern började han bli besatt av James Bond.

-- Alla historier jag hittade på var inspirerade av Bond, men betydligt mer absurda, vilket dock egentligen inte var avsiktligt. Jag vet inte ens om jag har kvar de där historierna, men jag kommer ihåg en del titlar. En hette ”The Mayhem of The Golden Bazooka”, en annan ”Pain Finger”.

Vad gör du på din fritid?

-- Jag gör musik. Det är så här: Jag gör musik -- och på min fritid gör jag också musik. Jag spelar ständigt in nya låtar, gör tejper och håller på. Jag tycker heller inte att media, som TV, filmer eller böcker, är särskilt intressant. Jag märker att jag är mer intresserad av se på när någon målar, se på ett band som spelar. Något konkret som händer i världen och som du själv kan ta del av, spela en roll i. Jag tycker om att hälsa på vänner, utveckla fem-timmars-konversationer, gå långa promenader, att beblanda mitt liv med andra människors.

Beck säger att han inte bär omkring på någon anteckningsbok för att skriva ned idéer till låtar. ”Jag förlorar ständigt en massa låtar”, säger han och rycker på axlarna. I en biografi som hans skivbolag gjort säger han att han konstant skriver nya låtar: ”Jag låter bara vad som nu kommer ut, komma ut, utan att tänka så mycket på det. En del sånger sparar jag, en del kastar jag, en del gör jag till gigantiska cigaretter och röker upp.”

Många har försökt göra Beck till en talesman för någon slags ny rörelse eller generation. När en amerikansk tidning undrade hur det kändes att bli kallad en modern Woody Guthrie på LSD svarade Beck: ”I think I’m the Bon Jovi of the ´60s.”

Den mycket uppmärksammade textraden ”I’m a loser baby/So why don’t you kill me” är inte alls något statement, utan handlar om hur usel Beck själv är på att imitera Chuck D i Public Enemy. Beck var hemma hos sin jämnårige kompis, hiphop-producenten Karl Stephenson, och lekte med bandspelare. Stephenson loopade ett av Becks slidegitarr-riff, lade på en rytm samplad från Dr Johns ”Walking On Guilded Splinters” och plötsligt hade de något som lät som en hiphop-låt. Beck skrev texten på fläcken, rätt ur huvudet, och började leka Chuck D framför mikrofonen.

När de lyssnade på inspelningen tyckte dock Beck att hans rappande lät pinsamt dåligt. Han han lade därför till raderna ”I’m a loser baby/So why don’t you kill me” som en kritisk/ironisk kommentar till sin egen Chuck D-imitation -- och en numera klassikerförklarad inspelning var ett faktum.

-- Karl Stephenson är ett geni, honom borde du verkligen träffa. Det är en rödhårig kille från Washington (staten Washington, inte staden) som är ett totalt datageni. Han har sin egen väg kring saker, sitt eget system, sitt eget helt unika sätt att se på världen. Han bor på en bondgård och är inte intresserad av att turnera. Han har just gjort en egen skiva som är fantastisk. Det är dock fortfarande osäkert när den kommer att släppas och vilket artistnamn han kommer att använda.

Beck själv hoppas fortsätta kunna släppa skivor i samma furiösa utgivningstakt som tidigare, även om vinterns Europa-turné gör att han tvingas ta en paus till sommaren 1995 för nästa album. Sedan debutsingeln ”MTV Makes Me Want To Smoke Crack” från januari 1993 har Beck gett ut fem olika album och flera singlar. Hans kontrakt med multinationella Geffen tillåter honom att parallellt med Geffens utgivningar ge ut så många skivor på små, oberonde bolag han har lust med. ”Att vara produktiv tror jag är en förutsättning för att kunna utvecklas. Titta bara på Beatles och Stones, de gjorde nya album nästan varje halvår när de var som bäst.”

Becks metod ger honom också möjlighet att både ha kakan och äta den. Många artister, inte minst Kurt Cobain, har blivit frustrerade över problematiken ”Hur kan jag fortsätta vara oberoende och trovärdig samtidigt som jag ligger etta på listorna?”, ett problem som Beck dock slipper genom sitt unika kontrakt. Även om han ligger etta på Tracks är det bara hardcorefansen som kan ropa efter ”Steve Threw Up” (en obskyr vinylsingel) på konserterna.

-- Hela den här rockvärlden, MTV-världen, känns konstig för mig eftersom jag så länge haft mitt huvud i äldre musik. Allt sköljer över mig, men inget stannar kvar. Det verkar som många andra också är trötta på allt som ska lyssnas på, alla CD som man måste köpa. Varför skriver ni inte egna sånger istället? Jag tror att alla människor har en massa sånger i sig, sånger om sina vänner, sin stekkniv eller vad som helst. Alla kan göra det, det behöver inte vara så märkvärdigt, det är ingen helig grej det handlar om. Ät en burrito, skriv en sång.

---

Diskografi

* ”MTV Makes Me Want To Smoke Crack” (vinylsingel, Flipside Records, Januari 1993)
* ”Golden Feelings” (fullängdskassett, Sonic Enemy Records, Januari 1993)
* ”Loser” (vinyltolva, Bongload Records, Mars 1993)
* ”Steve Threw Up” (vinylsingel, Bongload Records, December 1993)
* ”Loser” (femspårs-CD, Geffen/MCA, Januari 1994)
* ”A Western Harvest Field by Moonlight” (10-tums vinylalbum, Finger Paint Records, Januari 1994)
* ”Telepathetic Astro-manure” (CD-album, Flipside Records, Februari 1994)
* ”Mellow Gold” (vinylalbum, Bongload Records, Mars 1994)
* ”Mellow Gold” (CD-album, Geffen/MCA, Mars 1994)
* ”Can of Whiskey” (vinylsingel tillsammans med Calvin Johnson från Beat Happening, K Records, Maj 1994)
* ”In A Cold Asa Fashion” (låt på samlingsalbum till förmån för Jabberjaw, Mammoth Records, Maj 1994)
* ”One Foot In The Grave” (CD-album, K Records, Maj 1994)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.