Krönika, Dagens Industri
Weekend 30 september
Krönika
Jan Gradvall
Han har levt mer än de flesta. Beskrivningen gäller musikern Olle Ljungström och är hämtad från en recension av nya boken ”Jag är både listig och stark” (Norstedts).
Men vad som gör att jag inte kan släppa den meningen – ”Han har levt mer än de flesta” – har inte med recensionen att göra eller själva boken eller ens Olle Ljungström. Det handlar om vilka värderingar uttrycket står för.
Tittar man runt omkring sig så ser man att varianter på ”Han har levt mer än de flesta” dyker upp överallt i samtiden.
Det används för att beskriva människor som levt ett kaotiskt liv, inte sällan självdestruktivt. Det passar också väl in på den manliga konstnärsmyten. Det är till exempel väldigt sällan man får läsa ”Hon har levt mer än de flesta”.
Parallellt med att uttrycket används för att mytologisera konstnärskap så används det också inom reklam. Gestaltningar av farligt leverne används till att sälja allt från jeans till sportdrycker. Det anses vara tecken på djärvhet och mod.
Men stämmer verkligen det? Har den som lever farligt och utsatt verkligen levt mer än de flesta?
I nya numret av tidningen Filter finns en viktig artikel av Erik Almqvist om unge musikern Dante Kinnunen och hans mytologiserade musikerfar, Toni Holgersson, en annan artist som också gång på gång beskrivits som att han levt mer än de flesta.
Men med en enda mening punkterar Dante Kinnunen hela konstnärsmyten och vrider perspektivet rätt. Efter att Dante svarat att hans eget yrkesval inte har påverkats av att hans pappa Toni också är artist så tillägger han. ”Jag har aldrig sett honom så. Han har alltid varit 1) min pappa, 2) missbrukare och 3) musiker”.
I samma intervju berättar Katja Kinnunen, mor till Dante, att hon knappt hann komma hem från BB innan hon var tvungen att flytta ifrån Toni Holgersson: ”Han höll på att skriva musik då och fixade inte att inte få sova”.
Hur många nyblivna småbarnsföräldrar tycker det är lätt att kombinera sitt arbete och skapande med att inte få sova? Ingen.
Men det är bara så kallade konstnärssjälar som därmed anser sig få en legitim anledning till att inte längre vara där för sina familjer.
Det bestående intrycket när man tar del av mytologiserade konstnärssjälars liv är tvärtom att de levt mindre än de flesta.
Det krävs inget mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv, att leva som Sid Vicious när han sjunger ”My way”, är det absolut enklaste och bekvämaste av alla alternativ.
Vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och en självbrännande inställning – är att till exempel varje vardagmorgon gå till ett jobb.
Att slita för att tjäna pengar som inte bara ska räcka till att försörja en själv, utan även till att betala skatt så att man också kan hjälpa sina medmänniskor.
Påfallande många av de som sjunger att samhället är hårt bidrar inte ekonomiskt till att göra samhället bättre för de som har det svårt.
Många av oss har någon gång ramlat ned från en bardisk eller provat en drog. Jag också, men jag kände inte att jag i de ögonblicken levde mer än andra.
Däremot kände jag verkligen att jag levde när jag 500:e gången hämtade och lämnade på dagis.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SHOW
Tomas Ledin, Rondo, Göteborg. Partisk såtillvida att jag intervjuat artisten i programhäftet. Men Edward af Sillén har skapat något helt nytt: fantastisk hybrid av krogshow och konsert, där Ledins unga jag gestaltas av skådespelare.
DVD
”1991: The year punk broke” (Geffen). Elektrisk musikdokumentär, med dialog samplad av The Radio Dept, om turné med Sonic Youth och deras då okända förband, Nirvana. Aldrig tidigare utgiven på dvd.
TV
”Bron”, SVT. Nyskriven svensk tevedeckare som inte bygger på bokförlaga. Bara det är värt att applådera. Manusförfattaren Hans Rosenfeldt fångar Nordic Noir-känslan och tecknar fina, udda karaktärer.