Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Kultur har i alla tider kämpat för att inte bli jämförd med idrott. Detta har förstärkts av de grumliga kommunala budgetar där samlingsrubriken Kultur & Fritid gör att pengar som kunde gått till kultur nu istället går till byggandet av ishallar och äventyrsbad.
Men det finns en likhet mellan kultur och idrott – inom alla grenar finns det hela tiden någon som är bäst i världen.
Inom musiken är det i år Adele som vunnit alla distanser och står överst på prispallen. Inom kulturjournalistiken är det Caitlin Moran på The Times.
Adele och Caitlin Moran förenas av sin engelska arbetarklassbakgrund. De har båda växt upp i slitna områden som nu sattes i brand under upploppen. Adele är från Tottenham, Caitlin Moran är från Wolverhampton.
Vid engelska Press Awards tidigare i år blev Caitlin Moran den första journalist som samma år vann i två olika kategorier: årets intervjuare och årets kritiker. I fjol segrade hon även i en tredje gren: årets krönikör.
Caitlin Moran är anledningen till att jag betalar 8 pund i månaden för att kunna läsa The Times på nätet.
Caitlin Moran, född 1975, har nu med ”How to be a woman” även skrivits årets roligaste bok.
Utgångspunkten för ”How to be a woman” (Ebury Press) är att skriva en uppdatering av Germaine Greers feministklassiker ”Den kvinnliga eunucken” från 1970, ”fast med skämt”.
Och när hon sedan sätter fart är det bara att spänna fast säkerhetsbältet för att inte trilla ur när Caitlin Moran tar alla kurvor på två hjul.
Utan feminism, slår Caitlin Moran fast, skulle kvinnor fortfarande föda barn på golvet med en träsked mellan tänderna för att inte störa männens kortspel.
Hon ägnar ett kapitel åt vad kvinnor egentligen bör kalla sin vagina. Just ordet vagina är otänkbart eftersom ”bara förskräckliga saker tycks hända dem”. Caitlin Moran: ”Vaginor blir undersökta. Bevis hittas i dem. Seriemördare efterlämnar saker i dem för att förvilla Kommissarie Morse – de är som hyllan i hallen där man lägger nycklar och växelmynt”.
I ett kapitel om underkläder skriver hon att BH och trosor är kvinnans motsvarighet till brandmännens hjälm och overaller. ”Tekniskt nödvändigt”.
Hon håller ett brandtal för stora trosor och menar att smala stringtrosor på vardagar är helt bortkastat. ”Hur ofta händer det att man en vardagkväll går hem med en okänd erotisk konnässör?” Att planera för det, skriver Caitlin Moran, är som att planera för att kunna tillfredsställa en grupp pensionärer och därmed bära med sig ett backgammon ”up there”.
Om sina egna bröst – efter att ha ammat två barn – skriver hon: ”Om de vore en karaktär i en film skulle de vara flickan som ramlar omkull när hon jagas av nazister och sedan ropar: ’Fortsätt utan mig! Jag har haft ett bra liv!”
Samtidigt är hon aldrig rolig bara för att rolig. Vad Caitlin Moran skriver om sexualitet, onani, diskriminering, skönhetsoperationer, kändiskultur, övervikt, föräldraskap och ensamhet är så klargörande att man önskar att alla kvinnor – och alla män – fick den här boken i handen under puberteten.
Man önskar även att hela världen läste Caitlin Morans senaste krönika i The Times om bibliotek. Hennes lokala bibliotek är grunden till hennes språk.
Kommunala bibliotek som nu i England läggs ned ett efter ett. ”Libraries that stayed open during the Blitz will be closed by budgets”.
(slut)
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Senna” (Universal). Man behöver inte vara det minsta intresserad av Formula 1 för att bli trollbunden av denna suveräna dokumentär om Ayrton Senna (1960-1994). När han dödskraschade utlyste Brasilien tre dagars landsorg.
TV
”The Hour”, SVT, onsdagar. Utmärkt brittisk dramaserie om ett tevenyhetsprogram på 1950-talet. Stilmässigt kallad Englands ”Mad Men”. SVT sänder bara några veckor efter BBC. Se ifatt på SVT Play om du missat.
TV
”Falling Skies”, Canal+, premiär onsdag 24 augusti. Alieninvasion är ett uttjatat tema. Men första minuterna i denna Spielberg-producerade serie är ett mästerprov i förnyande tevedramatik. Allt börjar med barnteckningar.
+
BONUR NR 1:
Du trodde du var trött på deckare. Du hade inte läst ”The Dispatcher” av Ryan David Jahn.
På Twitter länkade den amerikanska deckarförfattaren Ryan David Jahn nyligen till en låt av Tom Waits och citerade raderna: ”I’m all alone. I smoke my friends down to the filter. But I feel much cleaner after it rains”.
De raderna fångar stämningen i hans senaste bok.
I en hårdkokt deckargenre som håller på att förvandlas till ett askfat av alla utbrända formuleringar, glöder hans tredje roman ”The Dispatcher” (Macmillan) som den sista levande fimpen.
Ryan David Jahn har ett språk som tyder på att han kan sin Raymond Carver. Hans bakgrund gör att han har mer gemensamt med Kristian ”Yarden” Lundberg än med svenska deckarförfattare. Ryan David Jahn har jobbat som truckförare, vaktmäsare och varit soldat i amerikanska armén.
Inte för inte heter hans blogg: ”Guns + Verbs”.
När ”Based on a true story” blivit det vanligaste försäljningsargumentet i bokbranschen – hur förljuget det än oftast är – så skapar Ryan David Jahn nyfikenhet genom att i sitt förord, precis tvärtom, understryka att den hemska historien i boken inte har något som helst med verkligheten att göra.
För att ändå ingen ska kunna påstå det skriver han att han förlagt handlingen till en helt påhittad stad i Texas.
Vad gör det med ens förvridna fantasi? Jo, sår ett frö att om bokens makabra kidnappning av ett barn faktiskt kanske ändå har en verklig förlaga. Och handsvetten när man kramar pocketpärmarna blir ännu värre.
Jan Gradvall
BONUS NR 2:
En engelsk ”Mitt liv som hund”. Ska man ringa in ”Submarine” – svensk biopremiär nästa fredag – i en enda mening är det en bra beskrivning
Precis som ”Mitt liv som hund” bygger ”Submarine” på en utpräglat lokal uppväxtroman om en pojke som känner sig skeppsbruten i en värld av vuxna. Ena foten är kvar i pojkrummet, den andra har klivit över tröskeln till puberteten.
I Reidar Jönssons ”Mitt liv som hund” hamnar pojken i Glasriket, Småland. I ”Submarine” är spelplatsen en liten stad i södra Wales.
När Joe Dunthorne gav ut boken ”Submarine” i februari 2008 jämförde både The Times och The Independent den med ”Räddaren i nöden”.
Filmversionen av ”Submarine” är gjord av Richard Ayoade, en av Englands mest hyllade komiker, känd från tv-serien ”The IT Crowd”, som nu debuterar som långfilmsregissör.
Richard Ayoade har en norsk mamma och en nigeriansk pappa men är uppväxt i Storbritannien.
Musiken till ”Submarine” är specialskriven av Alex Turner från Arctic Monkeys. Pojken som spelar huvudrollen i ”Submarine” ser också ut som en yngre Alex Turner och har ögon lika uttrycksfulla som den tioårige Anton Glanzelius.
Jan Gradvall
BONUS NR 3:
Under en resa till New York i påskas frågade jag vid tre olika tillfällen på caféer vad det var för musik de spelade. Det var lågmäld, bräcklig, hypnotisk rockmusik som lät som East Village ser ut. Alla tre gångarna var svaret: Kurt Vile.
Kurt Vile är förvirrande nog nästan namne med Kurt Weill – Bertholt Brechts låtskrivarpartner – men den Kurt han har mest gemensamt med är Kurt Cobain, om han uppträtt ensam utan Nirvana.
I och med att artister nästan alltid är bäst på små spelställen bör ingen missa när Kurt Vile från Philadelphia nästa vecka gör tre spelningar i Sverige. Torsdag 25/8 spelar han på Malmöfestivalen, fredag 26/8 på Strand i Stockholm och söndag 28/8 på Pusterviksbaren i Göteborg.
Kim Gordon i Sonic Youth har utnämnt Kurt Vile till en av sina favoritartister. När DI Weekend listade det första halvårets bästa album var Kurt Viles ”Smoke rings for my halo” med på listan.
Jan Gradvall