Ellen Willis, en briljant (och bortglömd) rockkritiker

Varför finns det så få namnkunniga kvinnliga rockkritiker? En ny amerikansk bok visar att svaret på den frågan kan vara – för att män inte valt att komma ihåg dem. Från Expressen Kultur 21/6 2011.

Text: Jan Gradvall

Out of the vinyl deeps: Ellen Willis on rock music
Edited by Nona Willis Aronowitz
(University of Minnesota Press)
232 sidor

Varför finns det så få namnkunniga kvinnliga rockkritiker?

En ny amerikansk bok visar att svaret på den frågan kan vara – för att män inte valt att komma ihåg dem.

I december 1996 skulle tolvåriga Nona Willis Aronowitz köpa en födelsedagspresent till sin mamma. Hon gick till Tower Records i New York och valde till slut en box med Janis Joplin, en artist vars gamla LP-skivor hennes mamma alltid brukade spela. ”De hade till och med samma frisyr.”

Vid paketöppningen på födelsedagen blev dock dottern varse om två saker. För det första: hennes mamma hade redan fått boxen. För det andra: hennes mamma hade också skrivit hela den långa essän om Janis Joplin i boxhäftet.

Att inte ens hennes egen dotter kände till att Ellen Willis varit rockkritiker – en av Amerikas skarpaste – är ett talande bevis för hur bortglömd hon blivit.

I januari 2004 konstaterade David Remnick, chefredaktör på New Yorker, att tidningen ”gjort ett uselt jobb med popmusik”. Och gav jobbet att göra det bättre till Sasha Frere-Jones.

Nervös för hur han egentligen skulle skriva om popmusik i världens kanske mest prestigefyllda tidskrift gick Sasha Frere-Jones till tidningens bibliotekarie (jo, New Yorker har en sådan) och frågade vem som varit tidningens allra första popkritiker.

De maskinskrivna lapparna i kartoteket gav svaret: Ellen Willis, ett namn i princip ingen samtida musikkritiker hört talas om.

Sasha Frere-Jones bad att få kopior på allt Ellen Willis skrivit för New Yorker. Det var totalt 56 texter från 1968 till 1975.

När han läste dem visste han plötsligt hur han skulle skriva om pop för New Yorker på 2000-talet: han skulle försöka skriva som Ellen Willis (1941-2006).

New Yorker-texterna utgör stommen i den bok med Ellen Willis samlade rockjournalistik som nu, fem år efter hennes död, slutligen ges ut.

Hennes dotter Nona Willis Aronowitz har gjort urvalet, Sasha Frere-Jones har skrivit förordet.

När man läser står det klart direkt: Ellen Willis är en lika egen och röst som Greil Marcus, Lester Bangs och Dave Marsh.

Ellen Willis nådde dessutom fler läsare än sina manliga kollegor. New Yorker hade då 475 000 på upplaga vilket kan jämföras med rocktidningen Rolling Stones som hade 75 000.

Att hon ändå helt glömts bort i historieskrivningen – den manliga historieskrivningen – beror på att hon till skillnad från sina manliga kollegor inte valde att fortsätta skriva om rock livet ut.

Ellen Willis var bara 26 år när hon fick jobbet på New Yorker. Efter sju år som rockkritiker gick hon vidare och började i stället skriva om främst feminism och politik. Därmed räknas hon inte som en ”riktig rockkritiker”.

En parallell utveckling kan spåras i Sverige

Det har gjorts flera avhandlingar och uppsatser om svensk musikjournalistik. När jag intervjuats av dessa forskare och studenter har jag alltid nämnt Susanne Ljung och Kristina Adolfsson som avgörande för utvecklingen.

Båda skrev på 1980-talet i Expressen om pop på ett sätt som bröt med den allmänna synen att ett nytt album med Bruce Springsteen eller Ulf Lundell per automatik var det viktigaste som hände det året.

Det var Ljung & Adolfsson som öppnade dörren för den moderna popkritiken. Ytan var aldrig ytlig för dem. Den var en del av popkulturen.

Men när jag sedan fått läsa dessa avhandlingar om svensk musikjournalistik – samtliga skrivna av män – har jag aldrig sett något kvinnlig kritiker nämnas som betydande eller avgörande.

Inte ens Mia Gerdin, med sitt radioprogram ”Spinnrock”, lyfts fram..

Orsaken? Att ingen tänker på dem som just utpräglade rockkritiker.

Precis som Ellen Willis hade de ett bredare synfält än så – och gick vidare till att skriva om annat.

Samtidigt är det just dessa kvinnliga journalisternas ointresse för traditionell rockbevakning – med revelj varje fredag och uppställning framför veckans nya album och konserter – som gjorde deras skrivande så intressant.

Att läsa Ellen Willis är också en påminnelse om hur förminskande det är att förväxla musikjournalistik med enbart recenserande och intervjuande.

Boken inleds med hennes allra första text som popkritiker, en 20 sidor lång genomlyssning Bob Dylan för tidningen Cheetah.

Texten publicerades 1967 – 40 år för filmen ”I’m not there” – men Ellen Willis naglar fast allt det som gjorde att Todd Haynes porträtt av Dylan kändes så modernt.

Nej, konstaterar hon, det finns ingen autentisk Bob Dylan. Vad Dylan sysslar med är låtskrivande och skådespeleri. Ellen Willis jämför Bob Dylan med Andy Warhol: ”If you want to understand me, look at my surface”.

Ellen Willis skriver också om att den som tolkar Bob Dylans texter symboliskt missar halva poängen. I Dylans textvärld är en reklamfilm på teve inte bara en symbol för alienation. Det är också – en reklamfilm på teve.

Det enda som verkligen är autentiskt med Dylan är att alla hans sånger ”bär stigmata av en autentisk medeklassuppväxt”.

Och detta inte menat som kritik, utan beröm. Vi skriver 2011, men rockkritiken – alltjämt fixerad vid betydelsen av autenticitet – har fortfarande inte hunnit lika långt som Ellen Willis 1967.

Klass är ett återkommande spår i Ellen Willis rockkritik. Ett annat är feminism, men Ellen Willis är nog att skilja mellan den naiva sexism, som präglade till exempel tidig rock’n’roll, och en mer ideologisk sexism.

Ellen Willis skriver att hon till exempel inte alls störs av Mick Jaggers text till ”Under my thumb”, så ofta kritiserad för att vara sexistisk. Detta för att ”Jaggers fantasier om en ljuvlig hämnd lika gärna kunde ha varit en kvinnas”.

En skenbart förstående låt som Cat Stevens ”Wild world” är däremot mycket mer sexistisk. Med sorgsen röst varnar Cat Stevens sin före detta kvinna att ”hon är för skör för den stora stygga världen där ute”.

Samtidigt lät Ellen Willis aldrig sina teorier stå i väg för den glädje och energi musiken uttrycker, vilket man inte alltid kan säga om till exempel Greil Marcus. Hon dyrkar soul och älskar att dansa.

I en analys av Creedence Clearwater Revival bokstavligen dansar sig Ellen Willis igenom gruppens alla album för att förstå musiken.

Många av texter är skrivna i jag-form, något hon fick slåss för på New Yorker.

Att hon inte bara skrev utifrån ett jag, utan ett kvinnligt jag, var ett ännu större problem. När hon 26 år gammal fick jobbet på New Yorker frågade chefredaktören William Shawn om det var ok att tidningen som byline skrev det könsneutrala ”E. Willis”.

New Yorkers filmkritiker Pauline Kael skrev på den tiden som ”P. Kael”. Men Ellen Willis vägrade.

Vid ett annat tillfälle ville Shawn stryka ordet ”menstruation” ur en text för att det var det var ”ett osmakligt ord”. Ellen Willis svarade: ”Det är inte osmakligt. Det är naturligt.” Och ordet menstruation fick till slut vara kvar.

Den stora brytningen med Shawn kom 1975. Ellen Willis hade precis publicerat ett långt reportage om ett våldstäktmål för tidningen Rolling Stone när hon mötte Shawn på stan.

Wallace Shawn uttryckte sin beundran för reportaget, men sade samtidigt att New Yorker ”aldrig skulle kunna publicera en sådan text”.

Ellen Willis lämnade kort därefter New Yorker. I stället hon blev magasinet Rolling Stones första kvinnliga contributing editor, med tidningens första kvinnliga redaktör, Maryanne Partridge, som sin närmaste chef.

Hon fortsatte att skriva om musik ibland – den färskaste texten i boken är från 2001 – men framförallt om politik och samhälle. Hon var vänster men tog strid mot vänsterns smygande antisemitism och slogs för ”pro-sex feminism”.

Ellen Willis började så småningom även undervisa i journalistik. 1995 blev hon professor i journalistik på New York University och grundade ”The Cultural Reporting and Criticism program”, en utbildning som fostrat många kulturjournalister sedan dess.

2006 dog Ellen Willis i lungcancer, men 2011 kan det bli det år då hon slutligen slår igenom som rockkritiker.

(slut)

 
¡°They scouted the fodder fake tag heuer previous to boarding in addition to located his or her carriers from the similar cost packing containers the finds rolex replica watches utilised, ¡± he / she claimed. ¡°They looked for as a result of traveling hublot replica uk carriers in addition to gear from the lockers in the event the entrepreneurs were being asleep or maybe from the commode. ¡± It had been grasped of which replica watches like crooks commonly had taken section seat designs. Police force appealed towards open to help be mindful of the stuff while traveling in addition to fake rolex sale assure many people maintained the valuables in addition to rolex replica sale dollars with him or her.