Summering av debatt om bortglömd kvinnlig rockkritiker
Den 21/6 2011 skrev jag en stor artikel på Expressen Kultur om bortglömda kvinnliga amerikanska rockkritikern Ellen Willis. Texten ledde till en rad andra texter om ämnet. Detta är min summering av den debatt som följde. Från Expressen Kultur 19/7 2011.
Glädjande att min artikel om bortglömda kvinnliga rockkritikern Ellen Willis (21 juni) fick så stor uppmärksamhet och lett till så många bra uppföljande texter: tre här på Expressen Kultur och en på Aftonbladet Kultur.
En viktig huvudpoäng saknas dock i den efterföljande debatten. Byt ut musikkritik mot till exempel litteraturkritik eller konstkritik och argumentationen blir ihålig.
Kvinnor slutar inte skriva konstkritik när de får barn. (Konserter på kvällstid? Även vernissage är på kvällstid.)
Ingen skulle heller tycka det vore oproblematiskt om kvinnor efter några år slutade skriva litteraturkritik, utan ”gick vidare till viktigare journalistik".
Allra ihåligast är det åldersargument som används om musikkritiker.
Elvis Presley slog igenom 1956. Det innebär att alla svenskar under 75 år i dag är uppväxta med rockkultur.
Pensionsåldern för balettdansare är 41 år.
Men det är ännu ingen som krävt att danskritiker ska vara i samma ålder som utövarna på scenen. Eller applåderar att danskritiker efter fyllda 41 lämnar plats för yngre.
Man bör heller inte underskatta just Ellen Willis inte kritikergärning.
Ellen Willis var inte en skribent som under några provade på att skriva om musik. I sju år behöll hon ett utsatt kritikerjobb på världens kanske mest prestigefyllda kulturtidning – detta i mördande konkurrens med tusentals andra (nästan enbart manliga) rockkritiker som varje vecka ville ta hennes plats.
Det om något talar för vilken stor kritiker hon var. Inte stor kvinnlig kritiker utan – stor kritiker.
Att ändå ingen av de som kommenterat min text verkar ha läst Ellen Willis understryker min grundtes: i den manliga historieskrivningen glöms kvinnliga rockkritiker bort.
Jan Gradvall