Skivrecensioner, DI Weekend
Timbuktu
Titel: Sagolandet
Skivbolag: EMI
Betyg: 4
1988 släppte Jan Troell den tre timmar långa Sverige-dokumentären ”Sagolandet”. Filmen skildrade ett folkhem i förfall, ett land av alltmer osjälvständiga medborgare som rationaliserar bort alla främmande inslag. Filmen gick 52 veckor på en biograf i Stockholm.
2011 släpper en annan skåning med samhällspatos, Jason Diakité, känd som Timbuktu, ett album med samma titel som också är en slags Sverige-dokumentär. Albumet ”Sagolandet” anspelar både på Lund, där han är uppvuxen, och hans liv i dag i Malmö. Jason Diakité säger själv: ”Temamässigt handlar skivan om förändring, att vara utled och trött på att allt är likadant men samtidigt förskräckt inför att det just ska förändras.”
Första låten, den förstummande ”Allsång på Gränsen”, är mer välskriven, öppenhjärtig, detaljerad och innehållsrik än de flesta självbiografier. Får vi introducera ett nytt begrepp: Knausgård-hiphop.
Även musikaliskt utmanar och överträffar Timbuktu sig själv på ”Sagolandet” genom att börja samarbeta med en rad olika producenter, bland dem Patrik Collén i Sundsvall, Petters musikaliske radarpartner, och Oskar Linnros, Sveriges just nu främste melodimakare.
Efter 15 år som artist har Jason Diakité gjort sitt bästa album.
Jan Gradvall
Battles
Titel: Gloss Drop
Skivbolag: Warp/Border
Betyg: 2
Matematisk exakthet. Kirurgisk precision. Det är inte egenskaper som brukar definiera den musik som går rakt in i mitt hjärta, men det var så Brooklyn-bandet Battles lät på sin debut. Bandets konsert på Roskilde 2008 är en av de mest originella och inspirerande jag sett på 2000-talet. Det var som om Thijs van Leer, Jan Akkerman & Co från gamla holländska instrumentalbandet Focus klippt sig, handlat ny garderob på J. Crew och efter 12 espresso tonsatt Malcolm Gladwells ”Den intuitiva intelligensen”.
När nu Battles fyra år efter ”Mirrored” slutligen släpper uppföljaren saknas dock den avgörande pusselbiten. Frontfiguren Tyondai Braxton (som i sin Columbia University-afro också såg ut som Malcom Gladwell) har hoppat av för att satsa på en solokarriär. Utan honom tappar Battles sin udd och sina kopplingar till kompositörer som Ligeti och Messiaen. Lyssna mycket hellre på ”Central market”, det album Tyondai Braxton gjorde för Warp 2009.
Jan Gradvall
Death Cab For Cutie
Titel: Codes and keys
Skivbolag: Warner
Betyg: 1
Rockhistorien måste ständigt skrivas om. Det är en rad från en essä jag skrev i tidningen Pop för snart 20 år sedan. Vad jag syftade på var hur undervärderade eller okända artister behöver lyftas in i historieskrivningen, men det kan lika gärna gälla artister som behöver lyftas ut.
I början av 2000-talet tydde allt på att Death Cab For Cutie var en relevant pusselbit i den moderna rockhistorien. När gruppens album ”Transatlanticism” släpptes 2003 hade ”OC”-karaktären Seth Cohen, den tidens populärkulturella ikon, skivan på sitt rum och till och med affischen på väggen. Spår från albumet hördes även i ”CSI” och ”Six feet under”.
Men för varje album som Death Cab For Cutie släppt sedan dess har gruppen blivit gråare. Att lyssna på ”Codes and keys” är som att höra ljudet av två parentesklamrar fästas vid var sin ände av en logotyp med gruppnamnet. Därefter lyfts Death Cab For Cutie ut ur rockhistorien och ner i överskottslagret bredvid namn som Hothouse Flowers och The Boo Radleys.
Jan Gradvall
My Morning Jacket
Titel: Circuital
Skivbolag: V2/Cosmos
Betyg: 4
Ponera att du i morgon får välja mellan tre artister som gör en unik spelning på säg Cirkus i Stockholm: Rolling Stones, Bruce Springsteen & The E Street Band eller My Morning Jacket. Vad väljer du? Jag skulle tveklöst välja My Morning Jacket, ett band från Louisville, Kentucky.
My Morning Jacket är en form av band som inte kan uppstå i något annat land än USA. Med 50 delstater har lokala artister möjlighet att försörja sig på livespelningar på ett helt annat sätt. Och även musiken påverkas av det ständiga turnerandet. Grateful Dead och Phish blev två av Amerikas ledande band enbart genom sina sinneutvidgande konserter.
Även My Morning Jacket är ett utpräglat turnéband, ett band som jammar, improviserar och kan spela i timmar. Men som Time Magazine träffande skrivit: ”The jam band for people who don’t like jam bands.” I sin blandning av soul, country och rock ligger My Morning Jacket mycket närmare The Band.
My Morning Jackets studioalbum – ”Circuital” är bandets sjätte – kommer aldrig att leva upp till ryktet om konserterna, men samtliga innehåller ögonblick av magi, särskilt i balladerna. Jim James kan vara rockmusikens just nu främste sångare.
Jan Gradvall