Varför SL-kortet är den viktigaste kulturpolitiska frågan i Stockholm
Frågan om gratis entré blir väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är gratis. Om priset på månadskort hade följt konsumentprisindex, så hade det i dag kostat cirka 210 kronor. Men det gör det inte. Det kostar 790 kr.
Weekend 20 maj
Krönika
Jan Gradvall
Den ekonomiska och etniska segregationen i Sverige ökar. Särskilt i storstäderna.
Situationen i några av de värsta utsatta förorterna är densamma som när Ebba Grön 1979 beskrev den på sitt debutalbum: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss. Så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss.”
Ingen är heller omedveten om problemen. Inte minst kulturen har en viktig roll här med sin möjlighet att öppna dörrar och bygga broar.
Alla kulturinstitutioner i Sverige är i dag också engagerade och frågar sig på konferenser och seminarium: ”Hur motverkar vi segregationen?" och "Hur ska vi nå invandrarna?". Det avsätts också varje år pengar för att främja mångkulturen. Flera förorter har lyckats vända utvecklingen.
Men samtidigt är det ingen från kulturhåll som kopplat segregationsfrågan till förra veckans dråpslag mot förortskulturen i Stockholm – att priset på månadskort den 1 september höjs till 790 kronor.
När Ebba Grön, en trio från Stockholmsförorten Rågsved, släppte sitt debutalbum kostade månadskortet 70 kr. Sjuttiokort var ett begrepp.
Summan 70 kr kan ställas i relation till att snittpriset på en ny LP 1979 var 35 kr. Att köpa ett månadskort kostade alltså inte mer än att samma månad köpa debutalbumen med Ebba Grön och Dag Vag.
En annan jämförelse är att om priset på månadskort för buss och tunnelbana hade följt konsumentprisindex, så hade ett månadskort i dag kostat cirka 210 kronor. Men det gör det inte. Det kostar 790 kr.
Att det för en trebarnsfamilj i Rågsved kommer att kosta ett par tusen kronor i månaden för att överhuvudtaget kunna åka in till city, gör att det inte bara blir en samhällsekonomisk utan i högst grad en kulturpolitisk fråga.
För det spelar ingen roll hur många välvilliga mångfaldsfestivaler som anordnas i Kungsträdgården eller på Kulturhuset – den familjen kommer ändå inte att ta del av dem.
Frågan om gratis entré blir också väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är gratis.
Kollektivtrafik och kultur hör ihop. New York är ett tydligt exempel på hur tunnelbanan varit central för stadens kulturutveckling.
Om inte kollektivtrafiken varit så billig, och därmed gjort att alla enkelt kunnat röra sig mellan geografiskt avlägsna områden, så hade New York aldrig fostrat artister som Duke Ellington, Patti Smith och Jay-Z eller konstnärer som Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.
I New York är det vanligast med kort där man betalar per åk. Man fyller på genom att i automat betala för till exempel 20 åk åt gången.
Ett åk i New York, världens största tunnelbana räknat i längd, kostar i dag knappt 14 kr. Och för den summan kan man åka hela vägen från norra Bronx ut till Coney Island i Brooklyn, en resa på en och en halv timme.
Att åka över tre zoner i Stockholm kostar i dag 60 kr. Och kulturen i Stockholm blir också allt mer segregerad och mindre gränsöverskridande.
Parallellt med att kulturlivet i Stockolm inte verkar tro att kollektivtrafik påverkar kulturen i en stad – och ignorerar frågan om SL-kort – så har i stället frågan om huruvida den avgående intendenten Ulf Linde ska få
bo kvar på Thielska Galleriet getts högsta bevakningsprioritet.
Spaltmeter, och ett otal inslag i radio och tv, har ägnats åt ett galleri som ligger längst ut på Djurgården och endast är öppet 12.00 till 16.00.
(slut)
Fotnot: Finns tydligen olika sätt att räkna ut konsumentprisindex. Om SL-kortet följt det skulle det i dag kostat mellan 210 och 250 kronor. Men oavsett vilket: mindre än en tredjedel än vad det nu kommer att kosta.