Petter: Om dyslexi, adhd, hiphop och kärleken till språk
Rapparen Petter var 21 år när han kunde läsa sin första bok (”Pärlan” av John Steinbeck). Den kampen för språket har bidragit till att han i dag är en av Sveriges bästa textförfattare och största artister. Intervju gjord för Café, majnumret 2011. (Denna version ännu längre än den i tidningen.)
Petter
Text: Jan Gradvall
Det bästa Petter visste när han var liten var när hans mamma körde Brandmannen. På kvällen lade hon fram de kläder han skulle ha på sig nästa morgon. Kläderna lades ut på golvet i ordningsföljd: kalsonger, byxor, strumpor, tröja. När klockan ringde på morgonen kunde sedan Petter, precis som en brandman, hoppa ur sängen och klä sig i rekordfart.
– Jag älskade det, säger Petter. Att gå upp blev som en sport. Jag visste exakt vad jag skulle göra och såg det som en utmaning att göra det snabbare varje gång. Jag kör även Brandmannen nu som vuxen.
Du menar att du gör det med dina barn?
– Nej, att jag gör det själv. Kvällen innan lägger jag fram allt som jag ska ha på mig nästa dag. Kallingar, strumpor, rubbet från topp till tå. Till och med keps väljer jag och lägger fram. Även träningsväskan måste vara klar och packad innan jag somnar.
Vad händer annars?
– Då mår jag jävligt dåligt. Jag måste organisera min dag på det sättet, bygga upp mig själv. Fem minuter till det, tio minuter det. Jag har hela mina dagar planerade så.
Brandmannen är en av de många Petter-rutiner som lett till att jag en februariförmiddag möter honom när han kommer ut från Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning i Katarinahuset på Tideliusgatan i Stockholm.
En annan rutin är att alla hans sneakers måste ligga kvar i kartongen. Hemma har han därför en hel vägg med sneakers i kartonger. En tredje är att han inför konserter aldrig får stänga av sin mobiltelefon förrän han står uppe på scenen och musiken är i gång.
Det är en gråkall förmiddag när Petter kliver ut från Katarinahuset. Det är ett drygt ett halvår sedan han bestämde sig för att kontakta mottagningen. Efter att han gått dit vid olika tillfällen för samtal och tester har han denna förmiddag slutligen fått sin diagnos svart på vitt.
– Nu är det klart, säger han.
Petter Alexis Askergren, född 25 maj 1974, har just fått veta att han har ADHD.
ADHD är en förkortning av Attention-Deficit Hyperactivity Disorder. ADHD är en term många slänger sig med utan att riktigt veta vad den innebär, men det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar ett helt liv.
Utmärkande drag är hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter. Andra symptom som är vanliga är sen tal- och språkutveckling, hetsigt humör, tendenser att haka upp sig på saker och nära till ångest, stark oro och depressioner.
Som journalist har jag lovat mig själv att aldrig ställa Sportspegeln-frågan ”Hur känns det?”, men det går inte att undvika det denna förmiddag.
– Mest av allt känner jag mig faktiskt lättad, säger Sveriges störste rappare samtidigt som han rattar sin svarta bil genom trafiken på Söder.
Jag kan absolut ingenting om bilar, glömde kolla vilken sort det är när jag hoppade in, men på ena handleden har Petter en tatuering där det står Lexus.
– Att jag nu tagit tag i det här, rett ut det en gång för alla, gör att jag slutligen förstår varför det gick som det gick i skolan. Det var så många gånger som jag kände mig dum, korkad, akademiskt underlägsen. Jag tror det var därför jag så intensivt försökte vara bra på sport, men jag var inte bra på det heller. Det enda jag var bra på i skolan var bild.
– Men som psykologen nu sade till mig efter det IQ-test som ingick i undersökningen. Nu har jag slutligen papper på att jag faktiskt är normalbegåvad: vissa saker är jag bättre på än andra, vissa saker är jag sämre på. Psykologen sade också att jag genom att organisera mitt liv i detalj redan har tagit tag i min egen behandling.
– Samtidigt vet jag också nu att vissa saker som funkar för andra inte funkar för mig. Som inlärning och fokusering. Jag kan fortfarande inte ta muntliga instruktioner från någon annan. Det blir alltid fel.
På vilket sätt då?
– Jag missar alltid typ 20 procent av instruktionen. Jag kan bara inte ta in det, få ordning på det. Kan inte förklara varför.
Petter cirklar runt och letar efter en parkeringsplats vid Nytorget. Eftersom vi båda varit uppe sedan 05.00 – vi förenas av att vi båda går upp så dags i perioder av mycket jobb – ska vi äta vad Petter kallar byggarlunch. Klockan har ännu inte slagit 11.00.
Mitt i en mening om ADHD pekar Petter plötsligt genom rutan, bromsar bilen och säger:
– Det där stället. Jag har hatat så mycket på det. Men vet du, jag har faktiskt aldrig varit där. Vi går dit i stället.
Eftersom klientelet som vill äta byggarlunch i SoFo tycks vara i minoritet får vi pumpa kaffe en halvtimme innan det går att beställa mat. Petter berättade att det i testet för ADHD även ingick ett omfattande formulär om hans barndom som hans mamma skulle fylla i. ”Jag var orolig för att hon skulle skönmåla mig och såg därför till att vara med”.
En sak som hans mamma skrev i formuläret hade han själv inte tidigare reflekterat över. Petter, Sveriges främste rappare, började prata väldigt sent.
– De flesta barn provar ju sig fram med språket, ett ord här och där. Men jag var tydligen tyst så länge att omgivningen blev orolig. När jag sedan slutligen började prata så var det med hela meningar. En av många saker som gjorde mig annorlunda än alla andra.
Jag gör in en inandning för att påbörja en fråga om hur detta handikapp påverkat honom, men Petter hinner före.
– Men jag ser det inte som ett handikapp. Jag ser det som min Spindelmannenförmåga. Du vet när man läste serietidningar och superhjälten hade blivit stungen av en spindel, biten av en orm eller något sånt? Så är ADHD för mig.
– När jag åker runt på skolor och berättar om min skolgång så säger jag alltid till ungarna: ”Glöm aldrig, aldrig att alla är olika. Alla ni har något som ingen annan har.” För mig tog det 22 år att fatta det. Det var först när jag började med text och musik som jag upptäckte den grej jag är bra på.
– Det är också därför jag alltid varit så gravallvarlig med min musik och karriär. Jag fattade direkt att det här var en unik chans, något jag inte får slarva bort. Det är som om någon blev draftad till NHL och i stället för att träna fruktansvärt hårt den vintern åkte till fjällen och söp. Så ser jag på mitt jobb i dag.
Första gången jag träffade Petter var för tre år sedan på en efterfest som anordnades för Jay-Z efter hans spelning på Globen. En hyperambitiös festarrangör hade hyrt exklusiva Villa Pauli ute i Djursholm, 300 kronors taxiresa från city, profilerat som ”Norra Europas mest exklusiva medlemsklubb”.
Det var en sommarkväll med vita tält, vakter med öronsnäckor, djupa urringningar och hur mycket sprit och bubbel som helst. Allt kändes som ett ”Entourage”-avsnitt.
I ett av festtälten stod jag plötsligt bredvid Max Martin. Jag blev helt starstruck över att han, som aldrig gör intervjuer, gick med på att stå och prata popmusik med mig.
Samtidigt som jag inte hade öron och ögon för någon annan än Max Martin noterade jag i ögonvrån en typ två meter lång man som ivrigt och otåligt gestikulerade att jag skulle prata med honom i stället. Det var Petter.
– Och när ska du göra en intervju med mig? Är det inte på tiden nu? Vore grymt.
I handen höll Petter ett fotografi av Jay-Z . Han hade kommit dit enbart för att Jay-Z skulle signera det. Det var ett sällsynt svartvitt promotionfoto från ”Reasonable Doubt”-perioden han fyndat i BMG:s källare.
Samtidigt satt hans fru, gravid i nionde månaden, och väntade tåligt i bilen.
När jag inför detta reportage åt lunch med Petters trogne vapendragare, DJ Sleepy, berättade han:
– Under de 20 år jag känt Petter tror jag han bara gått på två kändistillställningar. I båda fallen var det saker som betydde så mycket för honom att han var helt spattig och febrig av förväntan i flera dagar i förväg. Det ena var premiären av ”Sagan om Ringen”. Han är ju en gammal lajvare. Det andra var den där efterfesten för Jay-Z.
Jag själv orkade aldrig vara kvar ända tills Jay-Z och Beyoncé slutligen dök upp mitt i natten. Men Petter, som vanligt mer målmedveten än alla andra, var kvar och fick till slut sitt fotografi signerat. Mission accomplished.
Sin hunger efter kunskap och sitt totalt uppslukande intresse för olika saker har Petter gemensamt med sina föräldrar. Hans pappa är arkitekt. Hans mamma är hustler.
Petters pappa Thorsten Alexis Askergren är en framstående arkitekt i Stockholm som ritat många villor och hus. Arkitektur diskuterades oavbrutet under Petters uppväxt. Hans äldre syster blev också arkitekt.
Referenser till arkitektur finns också insmugna här och där på alla Petters skivor. Från debutalbumet ”Mitt sjätte sinne”, där rim som ”gator” med ”kartor” har en dubbelbottnad innebörd för Petter, till höstens geniala omtolkning av Lasse Berghagens banger ”Stockholm i mitt hjärta”:
Västerbron på min rygg därifrån ser jag klart
saknar gamla byggnader, fasader i mitt minne
Stockholm förvandlades, funktionalismen blev inne
men det är minnen från en svart-vit film
Petters mamma, Gittan ”Git Down” Askergren, var från början barnmorska, men har sedan hjälpt familjen att förlösa projekt: från makens arkitekturfirma till sin yngste sons försök att bli rappare.
När Petter i mitten på 1990-talet åkte runt och lämnade demokassetter till alla Stockholms skivbolag var det hans mamma som skjutsade runt honom. Det var även Git Down som satt vid ratten när Petter och hans crew bombade city med stickers när ”Mikrofonkåt” släpptes på tolva.
– Vi bombade i tre vågor, alla stadsdelar, med sikte på främst bankomater och stadsdelar. På den första stickern var det ingen text, bara en mikrofon som en fallossymbol. Veckan efter bombade vi med en sticker där det också stod ”Mikrofonkåt”. Och på den sista stickern stod det även Petter.
– Jag hade även fått 1 000 ex av tolvan av Swartling (då på BMG) som jag och morsan och åkte runt med till alla skivaffärer. Jag gav dem 10 ex var, bad dem sälja till vanligt pris, fast behålla cashen själva. Alla älskade den dealen. Ägarna promotade skivan som fan för alla kunder och ville snart ha fler. Jag ringde även runt till alla skivaffärer i landet.
När Petter berättar sin historia påminns man gång på gång hur mycket den hyperaktivitet som är en del av hans ADHD både stjälpt och hjälpt honom; gjort honom till den han är i dag.
Förutom sin ADHD är Petter också dyslektiker, ”även om ingen använde det ordet på den tiden, man sade ordblind”. Om inte hans mamma visat upp sina främsta skills som hustler hade han heller aldrig kommit in på gymnasiet.
– Jag hade streck i några grundämnen, men tack vare gympa och bild kom jag upp i 2,9 i snitt. Många av dem var sympatibetyg. Jag var ju i skolan varje dag. Lärarna tyckte, ”Petter, han jobbar, han försöker i alla fall”. När det uppdagades att jag knappt kunde läsa fick jag gå i stödsvenska.
– Mina föräldrar har egentligen aldrig ställt krav på mig, men de hade två krav: att jag skulle gå på en teoretisk linje och att jag skulle gå på Södra Latin. Min mamma kom på att om jag som kille sökte humanistisk, dit nästan inga killar sökte, fick man addera 0,2 poäng. Därmed var jag uppe i 3,1. Spärren var egentligen 3,2 men sista 0,1 fixade morsan genom att ringa och tjata ner dom.
– Tricket för att hamna just på Södra Latin var också att välja kinesiska och italienska, det var den enda skola i intagningsområdet som hade de språken. Så när jag började på humanistisk läste jag förutom svenska och engelska, även latin, klassisk grekiska, kinesiska och italienska.
Sex språk för en dyslektiker. Med koncentrationssvårigheter
– Det gick ju inte. Väl inne i systemet började jag fiffla och lyckades byta ut en del mot bild. Men det var jobbigt. Jag kände mig så jävla dum. Där satt jag i en klass med nästan bara tjejer. Jag hade heller inte gjort min sexdebut, var osäker i alla bemärkelser. Mitt självförtroende stärktes inte heller av att jag fick lämna lektioner för att få extrahjälp med att läsa och skriva.
Petters lösning var ett väl beprövat trick för många som känt sig dumma i skolan. Han blev klassens clown.
I sin dator har Petter scannat in gamla skolbetyg och prov. Han visar dem i dag när han håller föredrag för ungdomar i skolor. ”Jag är lika nervös för sånt som inför spelningar, måste vara grymt förberedd.”
På ett gymnasieprov i religion har han på en fråga om en hinduisk Gud svarat: ”Tennisrack”.
– Fullständigt hilarious tyckte jag då. Och även de andra i klassen. Jag blev Allan Ballan och började även uppträda i aulan. Vi gjorde parodier på punkband, pojkband. En gång var vi New Kids On The Block. Tog bilder, gjorde värsta marknadsföringen över hela skolan. Tjejerna tyckte det var askul och kastade nallebjörnar på oss på scenen. Sedan började jag rappa lite på engelska när jag var 16.
Att Petter började intresserade sig för amerikansk populärkultur var till en början inte populärt i det södermalmska kulturhemmet.
– Jag åkte flygplan första gången i mitt liv när jag var 17. Då åkte jag och en polare till Riksgränsen för att åka snowboard och tälta. Innan dess hade jag bara gjort bilsemestrar med mina föräldrar, så kallade kultursemestrar. Mina föräldrar gillade inte charter, gillade inte Disney, allt som hade med Amerika att göra var tvärfel. Pappa var lite höger, mamma jättevänster.
– Alla våra semesterbilder var fotografier på gavlar, dörrhandtag, italienska fasader. Om jag var med på bilden så syntes jag i ett hörn i någon sorts kultursammanhang
Vänta, jag måste visa.
När jag sedan får se familjen Askergrens semesterbilder är det högklassiga svartvita fotografier som kunde platsat i en bok om konsthistoria. På en bild står en åttaårig Petter mellan två romerska pelare och ser väldigt vilsen ut.
– Jag grät mig igenom de där kulturresorna. Jag hatade katedraler.
Du har tidigare nämnt serietidningar som en referens. Vad tyckte dina föräldrar om att du läste serietidningar?
– De gillade det inte alls. Pappa sade: ”Det är imbecillt att folk pratar i bubblor.” Det fanns också bara två musikstilar hemma, de två som pappa gillade. Det var klassisk musik och det var Bob Dylan. Bara Bob Dylan. Alla andra avfärdade han som Dylan-imitatörer. Jag hatade Bob Dylan. Nu, däremot, gillar jag honom.
En dag i mars besöker jag Petter på hans arbetskontor på Söder. Efter att jag på vägen dit fått ett sms, ”Tar du med dig något att äta?”, fixar jag två hämtsushi. För säkerhets skull handlar jag i Vasastan och balanserar soja och misosoppa på tunnelbanan.
Banankontoret, som det kallas, är en välkänd plats för alla som följer Petter eller Sleepy på Twitter. Det är här Petter har sitt entourage, folk som antingen jobbar åt honom eller hyr in sig i lokalen. Om Petter är både Vince, E och Johnny Drama i en och samma person så är alla andra Turtle.
Allra mest Turtle är Storken, Petters 26-årige assistent. Storken och Petter tillbringar så mycket tid tillsammans att Sleepy började kallad dem för Pettorken. Följden blev att de nu även tillsammans twittrar under det namnet.
På en hylla över sitt skrivbord har Petter det signerade fotot av Jay-Z. ”Blev lite besviken på Jay-Z, trodde han skulle bli imponerad av att jagg hade hittat ett sällsynt fotografi, men han noterade det knappt.” Bredvid fotot av Jay-Z har han även ett signerat foto av Pete Rock, en av hiphophistoriens bästa producenter, och en karikatyrteckning föreställande hela gänget från tv-succén ”Så mycket bättre”.
Petter och Sleepy har även tagit alla sina gamla vinylskivor till Banankontoret. Om man lade ut Petters vinylskivor på golvet i den kronologiska ordning han köpte dem skulle man kunna följa hans utveckling som artist.
Viktig för Petters musiksmak blev hans sex år äldre storebror.
– Min bror var lite halvbuse i skolan och tillhörde den första vågen som dansade breakdance i Kungsan. Jag hade en anslagstavla på mitt rum. En dag hade min brors kompis, med tre centimeter spritpenna, skrivit Afrika Bambaataa i throw up-bokstäver. Jag hade aldrig sett något liknande. Var så otroligt imponerad av formen. De var också på mitt fritids och gjort ett breakdanceframträdande.
– Men min bror var allra mest inne på reggae och det var han som introducerade mig för vad som blev mitt livs viktigaste platta.
Parallellt med punkvågen i London debuterade dubpoeten Linton Kwesi Johnson. 1979 släppte han albumet ”Forces of victory” med en svartvit bild på en gammaldags mikrofon på omslaget och svårbegripliga, dialektala låttitlar som ”Want fi goh rave”.
– Jag hade aldrig hört något liknande. Jag frågade: ”Vad fan är det här?” och fick svaret reggae. Men det lät inte som reggae i mina öron. Reggae var ju Bob Marley och det tyckte jag var lite smörigt. Det här var hård, monoton toast, vilket blev min favoritmusik. Ju monotonare, desto bättre.
– Jag förstod egentligen knappt ett ord av Linton Kwesi Johnsons jamaicanska engelska, men fattade ändå vad det handlade om i stora drag. Till exempel att ”Sonny’s Lettah” handlade om polisvåld och att bli nedslagen. Alla andra i skolan lyssnade på WASP och Motley Crüe, sånt som Okej skrev om. Jag började älska att sticka ut från de andra. Och att ta med monoton toastreggae på skidresan var radikalt. Alla bara flippade.
– Därefter var steget till rap inte så långt. Min kompis Nisse och jag började rappa lite ihop och köpte skivor. Jag är ju galet impulsiv, vilket jag nu inser förklaras av min ADHD. Jag köpte en gång ett hus utan att ha sett det. Så var det även när jag köpte rap. Totala impulsköp.
– Men Nisse var precis tvärtom. Hans mamma jobbade på Konsumentverket. Innan han köpte ville han först ha en garanti för att det var kvalitet. Han kom därför alltid dragandes med dina recensioner i Nöjesguiden, och provlyssnade sedan på Mega, innan han köpte något.
Under gymnasiet fick Petter några jobb som fotomodell. Alla förfrågningarna kom efter att han rakade sitt huvud. I en av de Nöjesguiden där jag skrev om nya lovande rappare som The Notorious B.I.G pryds omslaget av en blåmålad, namnlös ynglig utan hår. En blue man utan group: Petter.
– Förutom skinsen nere vid Fryshuset var jag och Musse Hasselvall de enda i Stockholm utan hår. Det gjorde att vi fick förfrågningar om att vara med på plåtningar. Man kunde få gage för upp till tusen spänn, vilket var en enorm summa för mig.
Henrik Halvarsson, som tagit bilderna till detta reportage, fotograferade till exempel Petter 1995 i reklam för RayBan. Att Petter klippte av sig håret var också en revolt mot hans mamma. Han gjorde det i hemlighet under en skidresa till Chamonix.
– Mamma vägrade klippa mig under uppväxten. Hon vill att jag skulle ha långt Bröderna Lejonhjärta-hår. Jag är dessutom självlockig. Men jag avskydde hår. Kändes som att ha en trädgård på huvudet. Mamma var inte lycklig när jag kom hem renrakad.
Impulsiva beslut har påverkat både hur Petter lever och hur han ser ut. Tatueringen på hans nedre handled, Lexus, visar sig inte alls syfta på bilmärket på hans egen bil (”Jag kör en miljövänlig Skoda”) utan på hans yngste son.
– Vi fick skit i media när vi döpte vårt barn till Lexus. Flera skrev att det var löjligt. (Lexus är känt som rappares favoritbilmärke.) Men det var egentligen efter min farfar, Alexis, fast min fru ville ha en twist på det.
– Jag beslutade mig därför att, nu, jävlar, ska jag reta alla ännu mer genom att tatuera in namnet. Och jag valde det ställe på kroppen där alla kan se det hela tiden.
Petters tatueringar är ett separat kapitel: hans liv, hans barn, hans värderingar finns där på hans kropp. Den tidigare citerade textraden i ”Stockholm i mitt hjärta”, där han rappar ”Västerbron på min rygg”, är bokstavligt menad: överst på sin rygg har han tatuerat in Västerbron.
När Petter gick ut Södra Latin, känt som det gymnasium i Stockholm som fostrar flest konstnärer, musiker, författare och skådespelare, valde samtliga hans klasskamrater att plugga vidare, men Petter ville jobba.
– Jag ville in i restaurang- och klubbvärlden och började diska. Jag hamnade i disken på Fasching, vilket blev en viktig plats för mig. Förutom att jag diskade luncher diskade jag tre kvällar i veckan på Fasching. Och de tre kvällarna var det klubbarna Blacknuss, Harlem Night och Soul. Det var rena musikutbildningen för mig.
Genom de pengar han tjänade på att diska – och att parallellt även städa på dagis – åkte Petter till New York första gången när han var 21 år. Detta var 1994, fyra år innan han skivdebuterade. Han åkte dit tillsammans med sin kompis Johan Lindquist (i dag på A&R Manager på Universal) och stannade en sommar.
Att höra och se Petter berätta om och visa bilder från sina pilgrimsresor till New York – det har blivit flera – är som att se det bästa ”Packat & Klart” eller ”När och Fjärran” som aldrig sänts.
Han har varit överallt där hiphophistoria skrivits, från den lyktstolpe i Bronx där DJ Kool Herc tjuvkopplade el första gången till den kyrka där Kurtis Blow i dag är pastor.
– Vårt huvudmål den där första resan var en årlig fest som Rocksteady Crew håller en i park Harlem. Johan hade också kontakt med en crew målare, Tats Cru, som vi åkte hem till.
– New York gjorde ett enormt intryck. Vi bodde på YMCA, köpte en boombox, lyssnade oavbrutet på Hot 97 och spelade in allt på kassett. Jag älskade också gatuljuden i New York så mycket att jag även började spela in det: polissirener, bilköer, tunnelbanan. Jag har kvar kassetter med ”Sounds of New York”.
– Jag rappade ingenting på den resan, men New York var som Kaba för mig. Jag åkte dit och gick mina varv.
Kaba är den svarta, kubformade stenbyggnad som står mitt på gården utanför den heliga moskén i Mekka och är muslimernas viktigaste helgedom. När man vallfärdar till Mekka går man först sju varv moturs runt Kaba för att sedan därefter få röra eller kyssa stenen.
Samtidigt insåg Petter att han inte kunde diska i resten av sitt liv och sökte till Komvux.
– Komvux borde få Nobelpriset. Det ger alla en andra chans. Jag lånade pengar av CSN, var oerhört fokusera både på att betala tillbaka och att lära mig. Det var på Komvux som jag läste mitt livs första bok från pärm till pärm, ”Pärlan” av John Steinbeck.
Hur gammal var du då när du läste dig ditt livs första bok?
– 21. När det var prov på boken fick jag MVG för första gången i hela mitt liv. Jag rusade hem till mamma, överlycklig, och vi drack champagne. Plötsligt var framtiden klar för mig. ”Jag ska bli litteraturprofessor!”
Under de månader jag håller kontakt med Petter åker han till Alperna i två och en halv vecka på skidsemester tillsammans med familjen. Hans fru är hängiven skidåkerska, har tävlat i Telemark och extremåkning och är även förklaringen till att Petter tillbringar så mycket tid i Åre att han numera även driver klubb där uppe.
När Petter kommer tillbaka berättar han vad han läst på semestern. Han har just läst en bok med Linton Kwesi Johnsons samlade texter, som han har i sin iPad, och håller på med Klas Östergrens ”Gentlemen” och ”Gangsters”. ”Det tar oerhört mycket längre tid för mig att läsa böcker än andra, men det ger mig så mycket.”
På semesterresan till Alperna tog Petter, 36, även med sig sin bok i litteraturvetenskap från gymnasiet.
– Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om alla ismerna och romantiken. Det finns så mycket paralleller till vår tid, jag får så många uppslag till egna texter. När andra unga som vill rappa i dag frågar mig om influenser säger jag alltid: ”Böcker”.
Vad Petter lärt sig av att studera tidig hiphop i New York, där kulturen var ett sätt skapa samhörighet och fred mellan rivaliserande gäng, är att musiken även har ett samhällsansvar.
– Folk som inte kan rättfärdiga sitt eget beteende skyller alltid på staten. Typ: ”Jag skiter i att betala skatt, men jag tycker det är fel att staten inte hjälper de fattiga.” Jag menar, hur fan tänker du då?
När han gjorde sitt första album hämtade var han inspirerad av Cornelis Vreeswijk men framförallt Micke Alonzos texter i KSMB och Stockholms Negrer.
– Det är först i dag som det kommit fram amerikanska rappare som inte måste vara macho hela tiden utan vågar visa upp sina svagare och känsliga sidor, typ Wiz Khalifa, Kid Cudi och framförallt Kanye West. Men jag har rappat om mina svagaste sidor i över 10 år.
– När jag debuterade var det viktigaste för mig att göra en skiva där jag fick uppskattning för texten, innehållet. Jag har heller aldrig varit intresserad av den status som finns bland rappare att rimma på flerstaviga ord. För mig är innehållet alltid viktigare än formen.
– Själva strukturen, däremot, snodde jag rakt av från amerikanska rappare. Om Wu-Tang körde 35 rader innan refrängen, så kör jag det också.
När du säger 35 rader, menar du det bokstavligt? Att du räknade dem?
– Ja, jag satt och räknade. ”Ghosface, jävlar, han kör 35 rader innan refrängen. Men Cappadona, shit, ännu värre, han ligger på 56 rader.” En rad är detsamma som en bar. I och med att åren har gått, ju mer pop hiphop har blivit, så är det i dag normalt med 8, 12 eller 16 rader innan refrängen.
Petter är just nu, inför sommaren 2011, större och populärare än han någonsin varit. ”Så mycket bättre”-effekten är påtaglig.
– Nu ser man även äldre personer på konserterna, säger DJ Sleepy. Den publiken har Petter aldrig haft förut.
Det vore därför lätt att tro att Petters karriärkurva varit obruten, men efter de stora framgångarna med ”Mitt sjätte sinne” (1998) och ”Bananrepubliken” (1999) hamnade han i en djup svacka i mitten av nollnolltalet.
Skivköparna försvann. Ett par av hans album var inte heller lika starka och epokgörande som de tidigare. Och mitt i allt detta fick hans närmaste vapendragare och vän, DJ Sleepy, en tumör i ryggmärgen, mellan andra och tredje kotan.
DJ Sleepy heter egentligen Patrik Selassie Elofsson. Han föddes i Etiopien, blev adopterad och växte upp i Äppelviken i Bromma.
Patrik är bara ett år äldre än Petter, men var ett tungt namn i svensk hiphop långt innan Petter debuterade. Patrik och hans kompis Mange Schmidt gick på samma fritidsgård på Norrtullsgatan. Det var där som Patrik, som dessförinnan gillade New Order och Depeche Mode, hörde hiphop för första gången.
När Public Enemy var förband till LL Cool J vid Medborgarplatsen i Stockholm 1987 var Patrik och Mange för unga för att komma in, men fanns med bland den skock 13-åringar som stod och glodde nere i T-banan när jag, som var 23, kunde gå in.
– Mange fick sedan praktikplats på Tranan och kunde låna med sig tolvor från deras skivsamling, säger Patrik när vi träffas ett par vinylkast därifrån.
– På så sätt kunde Mange även smuggla in oss när A Tribe Called Quest spelade på Tranan.
Som DJ Sleepy blev Patrik känd som en av Sveriges främsta discjockeys, scratchare och producenter. En ung Petter var överlycklig över att den tunge DJ Sleepy gick med på att åka med på hans första turné.
– Vi är så olika att vi kompletterar varandra perfekt, säger Petter. Patrik är lugnare och mer eftertänksam.
Eftersom han har kortklippt hår, med snaggad nacke, har man alltid kunnat se ett stort ärr i bakhuvudet på Patrik.
– Jag förstod att det var någon allvarlig operation han hade gjort som liten, säger Petter. Men han pratade aldrig om det och jag slutade därför tänka på det, säger Petter.
När Patrik en dag 2004 gick till läkare, egentligen bara för att kontrollera ett sår på handen som aldrig läkte, så fick han domen: en tumör i ryggmärgen, som han opererat bort som liten, var tillbaka. Och tumören växte nu så snabbt att han omgående var tvungen att opereras.
Patrik och hans fru hade fått en dotter några månader innan. När han vaknade upp på sjukhuset hade han svårt att röra sig. Begränsad rörlighet och nedsatt känsel i händerna är men han får leva med livet ut. Hans karriär som DJ framför två vinylspelare var över.
– Jag hamnade i en stor svacka. Jag var inte alls förberedd på att något sådant skulle hända.
Under de tre månader Patrik var sängliggandes på sjukhus stötte Petter både Patriks familj (”Han hjälpte oss även ekonomiskt”) och gjorde Patrik sällskap på sjukhuset.
– Om han hade med sig musik? Faktiskt inte så mycket musik, säger Patrik.. Vår relation har mest sett ut så att det varit jag som presenterat ny musik för honom. Men hade med sig massor av dvd-filmer. En dag kom han med hela ”Vita huset”-boxen. Så här bred, säger han och måttar med händerna.
DJ Sleepy scratchar inte längre, men han fortsätter jobba med Petter, åker med på alla turnéer och sköter den inspelade musiken. Deras vänskap finns dokumenterad i den hjärtekrossande ”U & Me”, Petters hyllningslåt till Sleepy, från vad som mer och mer framstår som hans allra bästa album, ”En räddare i nöden” från 2010.
Efter att från en början endast haft en roll som DJ är han i dag exekutiv producent för Petters musik.
– När jag och Collén gör musik i Sundsvall mailar vi direkt allt nytt vi gör till Patrik, säger Petter. Det är lika nervöst varje gång. Han kan vara så jävla hård. Eftersom han länge bodde på Hagagatan har vi döpt honom till Hagatribunalen.
Har han rätt?
– Nästan varenda gång. Det kan vara ”Det där har du sagt bättre förut” eller ”Nu låter du bara bitter” eller något i produktionen.
Hagatribunalen har även släppt igenom Petters nya låt, ”Krafter”, där han berättar om sin ADHD.
Genom att sampla syntduon Adolphson & Falks ”Krafter vi aldrig känner” från 1982 sluter Petter även en annan cirkel han själv inte hade en aning om. Producent för Adolphson & Falk var Greg Fitzpatrick, pappa till Fiona, ena halvan av Rebecca & Fiona, som Petter pushat för i alla möjliga sammahnag.
– Jag hade ingen aning om det, kände knappt till Adolphson & Falk, säger Petter. Det visade sig också att Sleepy under sin syntperiod varit praktikant hos Greg Fitzpatrick. Och när vi träffade Rebecca & Fiona för att de skulle göra en remix på låten, kom Fiona ihåg Sleepy från den tiden. ”Det var ju du som var praktikant hos pappa!”
Vad Petter ska göra resten av året ligger öppet, men har han förmodligen bättre koll på sitt skivbolag än någon annan svensk artist.
När Petter skrev på för Universal för några år sedan fick han i kontraktet inskrivet en klausul som förmodligen är den mest udda i svensk skivbolagshistoria. Förutom att Petter enligt kontraktet skulle få två boxar (Peter LeMarc och en gigantisk från reggaebolaget Trojan) har han även rätt till sex hamburgartallrikar på Eriks Bakficka om året samt tio luncher om året på Cassi (legendarisk bricklunchrestaurang) med Universalbossen Per Sundin.
– Haha, är sjukt nöjd med den dealen, säger Petter. För det första vet inte Per Sundin hur många polare jag tar med mig, den klausulen är öppen. För det andra tvingar jag honom att vara ständigt uppdaterad och fokuserad på min karriär och att följa mina steg.
Brandmannen har slagit till igen.
(slut)
RÖSTER OM PETTER
Pia Kalischer, musikchef på P3
”Jag uppfattar Petter som en otroligt fokuserad människa, på gränsen till besatt av det han vill uppnå. Hans insats för Musikhjälpen i P3 före jul var fantastisk. Genom att uppfinna #stepyourVDgameup på Twitter lyckades han få VD:ar i Sverige, stora som små, att skänka närmare en miljon kronor. Och sättet han gjorde det på! Han utmanade, skällde, bad och tackade, han letade efter kvinnliga VD:ar – ingenting hindrade honom. Det spred
sin som en löpeld på några dagar. Det känns som att när Petter bestämt
sig så är det som gråberget. Inget kan rubba honom och han går att lita
på. Inget kan rubba honom och han går att lita på.”
Per Sundin, VD för Universal Music i Sverige
”I ett veckobrev som jag skickade ut till all personal på Universal före jul skrev jag om Petter: ’Turen gynnar den som är förberedd’. Petter slarvar aldrig, går alltid in för att göra så bra ifrån sig som möjligt. Och nu får han betalt för det. hans enorma energi är unik. Hans känsla för hits, hans rättspatos, hans entreprenörskap, insikten att omge sig med rätt människor och en arbetskapacitet som saknar motstycke. Att han i sitt skivkontrakt förhandlat till sig att få äta lunch med mig en gång i månaden är så typiskt Petter. Att han får koll på mig. Men jag lär mig nog av mer av honom än vad han fattar. Men så är det ju jag som bjuder också!”
Ametist Azordegan, radioprogramledare, musikjournalist
”Petter var den som sparkade in dörren för svensk hiphop när han i slutet av 90-talet släppte debutalbumet "Mitt sjätte sinne". Två decennier senare fungerade han ännu en gång som hiphopens ångande lok. När han var med i det folkliga TV-programmet "Så mycket bättre" kunde rapen ta nästa kliv in i folkhemmet. Ibland undrar jag om han får lite tunnelseende i farten. Man brukar ju skoja om att Petter inte säger hejdå när han ska gå i perioder då han har mycket att göra, något även jag har råkat ut för. Då brukar jag fantisera om vilka bravader han har på lur!”